Facebook, Twitter, Google eller Windows Live
Jobbannonser, marknadsföring och branschkontakter

Älskade statister!

Älskade statister!
Guldbaggegalan på TV. Jag bänkade mig, eller snarare soffade ner mig för att titta på mina kollegor, när de festade loss. Men så börjar konferenciern, Petra Mede, tala om statister och jag känner hur hela kroppen stelnar.

Gör inte narr av statisterna
Jag brukar ha småkul och igår fick jag dessutom mitt första glas vin på över en månad. Har knaprat morfin efter en operation i axeln. Så där sitter jag och ser högt förtjänta kamrater vinna priser. Är stolt över dem och över vår bransch, som mot alla odds lyckas överleva och som brinner för att berätta goda historier.

Men så börjar konferenciern, Petra Mede, tala om statister och jag känner hur hela kroppen stelnar. Hon skämtar (väldigt o-roligt i mina öron) om den grupp människor, som står längst ner i hierarkin på en teater eller en filminspelning.

Den grupp medverkande, som inte har något att säga till om, som inte har en fackförening, ingen som för deras talan, så att deras röster blir hörda och tas på allvar. Hon hånar en hel grupp galna och passionerade människor, som glatt ställer upp att komma först till inspelning (förutom smink, kostym och obetalda praktikanter) och medverka när det behövs mänsklig utfyllnad i scener.

En grupp som jobbar för att de tycker det är så roligt, för betalningen är alldeles för ofta ett par biobiljetter eller ingenting alls, bara glädjen över att få vara med! Jag bråkar ofta på er att ni säljer er själva för billigt. Det betyder inte att jag inte högaktar och uppskattar er och aldrig skulle komma på tanken att göra narr av er.

Så där satt jag käpprak upp i soffan, darrade av ilska och ville helst slänga vinglaset rakt i Petra Medes flinande fejs! Skäms!

Skäms SVT och de som är ansvariga för galan, som tillåter ett så föraktfullt manus. Skäms de som skrivit manuset, må era tarmar förtvina till skosnören! Skäms Petra Mede! Trodde du var intelligent och empatisk. Hu, så fel jag hade. Du kliver tydligen med stilettklackar på vem som helst som ligger, bara du kan ta en poäng. Michelle Obama sade under presidentvalskampanjen de kloka orden: ”When they go low, we go high!”

Här gick man lägre än lägst! Tvi vale!
Hur kan man inte älska statister?
Mitt första jobb, första gången jag ”tjänade” nåt var som statist. Pappa satte upp ”Hans Nåds Testamente” av Hjalmar Bergman för TV-teatern. Gunnar Björnstrand spelade Hans Nåd och Allan Edwall betjänten. Vid ett tillfälle fyller Nåden år och det firas med sång av en skock barn.

Det var jag och min syster, döttrarna Björnstrand och Allans ursöta ungar. Där stod vi i 30-talskläder och sjöng ”Ja, må han leva” och fick betalt i glass. Mycket glass!

Jag gjorde en del statistjobb sen som tonåring och roligast var när man bara var en i gänget, när jag inte var ”regissörens dotter” utan bara en ung tjej, vilken som helst. Som satt tyst och lyssnade till konnässörerna bland de medverkande statisterna. Som underbart skamlöst ”namndroppade” om alla stora skådespelare och regissörer de hade jobbat med; Lars Hansson, Inga Tidblad, Georg Rydeberg, Max Hansen, Tollie Zellman, Nils Poppe, Sickan Carlsson, Hasse Ekman, Thor Modéen, Edward Persson, Åke Söderblom och Anna-Lisa Eriksson m.fl.

Några hade varit med i flera av Ingmar Bergmans filmer, de blev lite av kungligheter i statistförsamlingen. Det var en underbar samling av märkliga typer. Ingen av dem kunde försörja sig på att statera, men på den tiden fick de dock betalt. Jag är rätt säker på att om man jämför dåtidens gager med nutidens skulle då tidens visa sig vara mycket mer om man tar hänsyn till inflation och kronans ändrade värde.

Där fanns kontorister och tidningsbud, restaurangmusiker och studenter, servitörer och affärsbiträden, taxichaufförer och en lektor i franska! Många olika jobb och förstående chefer, som var villiga att ge ledigt så de kunde vara med. Och alla hade de en sak gemensam, en kärlek till att få vara med och en stolthet över och obrottslig lojalitet med produktionen. Jag känner hur jag sitter och ler när jag tänker på dem, bland dem fanns minst lika stora original, som de skådespelare de beundrade och ständigt pratade om.

Jag må vara född i en teaterfamilj, men det var bland det här underbara galningarna som min kärlek till det här jobbet grundlades. Ett år var jag statist på Operan, i en av mina favoritoperor” Aida”, stå på scen till musik, det var så nära en orgasm jag kommit offentligt. Fick även statistjobb i en serie som hette ”Någonstans i Sverige”, en berättelse om Sverige under Andra Världskriget med bl.a. Loffe Carlson. Där skulle en scen börja med en närbild, interiör restaurang, på att jag drack en sliskig likör som heter Parfait d’Amour. Den är lila, knallila och lika söt som laxermedlet Lactolos! Rekvisitan hade slagits med att försöka blanda till nåt som såg ut som äkta vara, men inte innehöll alkohol. Det gick inte!

Så klockan åtta på morgonen, på nästan fastande mage tvingades jag hälla i mig flera centiliter av denna gräsliga dekokt. För saker gick fel och det blev många omtagningar. Ingen idé att huttla… jag blev snorfull. Och skulle sen bugga med Loffe Carlson! Att jag överlevde och inte kräktes på honom var Guds försyn!

Och jag älskade det. Teater hade nu en oemotståndlig dragning på mig. Jag hade tvekat länge, men nu så sökte jag till Calle Flygares Teaterskola och kom in. Hade buskul, klasskamrat med bl.a min gamla kompis från ”Hans Nåds Testamente”, Veronika Björnstrand och två kompletta galningar; Dan Ekborg och Thotte Dellert.

Calle Flygare levde ännu och det var en upplevelse att ha honom, många bra lärare har jag haft men ingen så otroligt kunnig i teaterns historia och så ljuvligt förälskad i konstformen som Calle. Men jag måste ju försörja mig. Det var inte gratis att gå på Calle.

Dan och Thotte var redan statister på Dramaten. Nu skulle Ingmar Bergman sätta upp Strindbergs ”Till Damaskus” på Stora Scen och ville ha några ungdomar som gjorde alla scenbyten. Så plötsligt var även jag statist på Dramaten. Tjänade 55:- per repetitionsdag och/eller föreställning och en garanti på minst 4 såna gage per vecka! Det ni!

I ”Till Damaskus” medverkade ett gäng statister, handplockade av Ingmar. Och återigen kände jag mig så glad och trygg. Flera av dem kände jag sen innan och återigen slogs jag av den otroliga glädjen och lojaliteten hos detta gäng!

En äldre man, Gunnar, skulle ligga lik i en säng. Ingmar orerade om hur han såg Gunnars andning och fler och fler duntäcken breddes ut över honom för att ingen andning skulle synas. Till slut var Ingmar nöjd. Repetitionen fortsatte och vi kunde se hur stackars gamle Gunnar svettades under dessa varma dunbolster. Hans fru var också med i föreställningen och stod i kulissen under denna scen och muttrade lite om att hon var orolig, Gunnar hade ju ändå hjärtproblem och att bli så där varm kunde inte vara bra.

Då plötsligt…
Med ett brak ramlar ett rå ner över scen. (Ett rå är ett långt, långt metallrör som hänger i scentaket och som lampor och dekor fästs på så man kan fira dem upp och ner.) Detta rå faller rakt över Gunnars bröst. Vi skriker till och repetitionen avbryts. Hade inte Gunnar varit så täckt av säkert 50 cm dunbolster hade han nog blivit väldigt illa skadad. Eller än värre. Ingmar kom självklart rusande och undrade hur det hade gått, man tillkallade Dramatens egen sjuksköterska för att ta en titt på Gunnar. Scenkillarna fnattade som yra höns och alla mådde jättedåligt, hur hade detta kunnat ske?

Och där på sängkanten satt den genomsvettige lille Gunnar och bad om ursäkt för att han sinkade repetitionen… Hur kan man inte älska statister?
Debut på Dramatens Stora Scen
Jag slutade på Calle Flygare andra året, Calle hade dött och jag fick mer statistjobb på Dramaten.

Först en jätterolig pjäs som hette ”Kaptenen från Köpenick”. Jag skulle hoppa in efter en annan statisttjej och spela fnask. Hur jag såg ut? Tänk er Toulouse-Lautrecs damer i Paris på det sena 1800-talet. Smal midja, stor puffig frisyr, hatt med fjädrar och en sjuhelvetes urringning. Inga problem där inte. Utom med urringningen…. Jag räckte liksom inte riktigt till…. Killarna retades och en av de mer bastanta damerna bland statisterna skällde ut dem.

Jag var pinnsmal, tuttarna var storlek två små stekta ägg och Gertrud tog mig i handen, drog mig bort till dasset, muttrandes över Kostymavdelningen som inte försett mig med ordentlig fyllning till bysten. Väl inne på dass knycklade hon ihop ett gäng pappershanddukar, jag tryckte ner dem i urringningen och voilá… plötsligt hade jag en imposant barm! Jag var redo för min debut på Dramaten Stora Scen. Med replik!!!!

Glömmer den aldrig. Vi befann oss på restaurang, min fnaskande kollega ville lämna stället och jag skulle svara: ”Ja’ kommer! Måste ba’ gå på t’aletten först!” På överdriven stockholmska. Jag fick skratt!!! Det cementerade mitt yrkesval, det var det underbaraste ljud jag någonsin hört!!! Gertrud! Du har min eviga tacksamhet för att du fixade min urringning.

Nästa dag tog du mig i hampan och drog mig med upp till Kostym där jag fick en stadig vadderad behå samt ett antal skumgummi-inlägg! Som jag älskade att spela det fnasket! Och som jag älskade ”mamma” Gertrud!

F.d. showdansare, gift med italienska Franco, som varvade taxikörning med att statera på Dramaten. Deras barn jobbade också där. Om det finns en statistmotsvarighet till teaterfamiljen i Hasse Ekmans film ”Kungliga Familjen” så var det den underbara, galna, varmhjärtade, högljudda familjen Mariano!

Nästa pjäs på Dramaten för mig blev ”Hamlet”, jag skulle vara hovdam i ett antal otroligt vackra renässans-klänningar. Medan vi spelade den kom jag in på Scenskolan och lämnade för alltid statistfamiljen.

I min bokhylla står en nåldyna i form av en liten, liten guldfärgad stol med rosa sammetsdyna. Den fick jag av mina kamrater i den kvinnliga statistlogen. Jag ler fortfarande lite vemodigt när jag ser den och minns. Och saknar lite…
Statister ska behandlas väl!
Statister ska behandlas väl, och det sker inte ofta i Sverige. Blev glad när jag bland dagens skörd av annonser här på Filmcafé såg statistjobb i en reklamfilm utannonserat med en lön på 1000 kronor! Nu får man hoppas att det är statering och inte ett förtäckt sätt att skaffa sig skådespelare, men inte betala dem efter avtal. Och den regissör som inte förstår att behandla statister väl är en idiot.

På scen hade jag tillfälle att studera svenska teaters två giganter; Ingmar Bergman och Alf Sjöberg. Hos Ingmar var jag själv statist, hos Affe var jag skådespelare i en föreställning som hette ”Kollontaj” och där medverkade ett stort antal statister, fler än man nu på länge sett på en talscen.

Både Alf och Ingmar vinnlade sig om att se till att var och en på scen fick en karaktär och en uppgift. Då levde det, det blev så sabla bra då. Inte en grupp människor i klump utan var och en fick bli unik. Det var riktiga regissörer det.

Jag kom att tala med Ingmar om detta många år senare. När jag 10 år efter ”till Damaskus” var hans regiassistent vid hans återkomst till Dramaten. Han hade valt ”Kung Lear” med Jarl Kulle i huvudrollen och 35 statister!!! Fast de kallades inte statister, de döptes om till figuranter, för de var på scen hela tiden och utgjorde bakgrunden till detta mäktiga drama. Donya Feuer koreograferade dem och bland de 35 fanns flera, som liksom jag hittade sin riktning i livet genom att börja som statist: Ett gäng var praktikanter från scenskolan, men sen var det andra som vi hade hittat genom långa och tuffa auditions.

Stefan Larsson – nu en av Sveriges främsta regissörer. Hans produktion av ”Macbeth” med Mikael Persbrandt och Marie Rickardsson går på Maximteatern i Stockholm. Både Marie och Micke var med i ”Kung Lear”, Marie som praktikant från Scenskolan liksom Pia Johansson och Micke gick på Balettakademin och gjorde här sitt första teaterjobb.

Malte Forsell, som tog emot en Guldbagge i måndags, som producent av ”Hundraettåringen som smet från notan och försvann”, han har även producerat ”Lilja 4ever” och ”Dehlis vackraste händer”. Rafael Edholm, idag skådespelare och nu även regissör. Hans Tv-serie, ”Veni Vidi Vici”, börjar visas snart. Och ett helt gäng till.

Tillbaka till Ingmar… Han berättade, med frustande förtjusning, en sedelärande historia om en regissör som INTE förstod vikten av att se till så att statister, inte bara skådespelare, visste vad de skulle göra på scen.

Ung regissör ska sätta upp Shakespeares ”Julius Caesar”. I scenen där Caesar ligger lik på torget framför Capitolium och Brutus har försökt ursäkta mordet på honom med att det var nödvändigt, ska sedan Marcus Antonius hålla tal och få med sig folkmassan i att se att mordet var ett barbariskt dåd… Det klassiska tal som börjar med ”Vänner, romare, landsmän…” Där behövs väldigt mycket folk för att scenen ska funka. Först hur de faller för Brutus ursäkter för mordet, och sedan svänger när de lyssnar till Marcus Antonius insmickrande ord. Så det är viktigt att statisterna är medvetna om varje ord, varje nyans i denna viktiga scen.

Den unge regissören samlar dem framför sig och säger nåt kort om att två politiker ska hålla tal och ni ska först hålla med den ene, sedan den andre. Någon av statisterna dristar sig till att fråga hur de ska uppträda och den unge regissören viftar lite surt bort frågan med orden: ” Gör som ni brukar göra på ett torg!” Så alla upp på scen. Repetitionen börjar och en statist går fram till rampen, viftar med armen och vrålar ”Taxi, taxi!”
Tala inte illa om statister så jag hör det!
Så tala inte illa om statister så jag hör det! De drivs av en kärlek till vårt gemensamma område som de är villiga att gå genom eld och vatten för att få hålla på med. Visst kan de vara lite jobbiga ibland, men oftast är det för att de som ska ta hand om dem inte gör det – tar hans om dem; snobbig behandling, luddiga instruktioner, långa väntetider utan förklaringar, ibland bord med blaskigt kaffe och torra mackor för statisterna och supergod catering för skådespelare och team.

Tänk efter!

Hur tomma en drös av filmer skulle bli utan människor i bakgrunden och runtomkring. Utan statister är det slut på scener på tåg eller flygplan, på restauranger eller caféer, på gator eller i mataffären, på banken eller på dagis. Utan statister dör filmen och de ska tackas och hyllas, inte hånas!

Så Petra Mede och dina manusförfattare, ni är nu de främsta kandidaterna till årets Skunk-spray- pris. Nyinstiftat för att man ska kunna lukta sig till mobbande skitstövlar som slår neråt!

Och statister – ni får mig att tänka på vad en av mina bästa lärare på Scenskolan sa: ”Man kan inte ”spela” kung. Det är omgivningen som i sitt sätt att behandla dig, visar vilken rang du har.” Ni gör det ständigt, stöttar och finns till så att vi skådespelare får glänsa. Det går inte att nog tacka er för er uppställning, er lojalitet och er självuppoffrande kärlek till den här galna branschen!

Gu’ välsigne er för det!

Anita M

Lidingö 2017-01-25

Betygsätt

 11 röster

Betygsätt artikeln

Du måste vara inloggad för att kunna sätta betyg

Dela med dig



Besök oss på Facebook Följ oss på Twitter Besök oss på Youtube Följ oss på Instagram
Filmcafé Sverige AB    Postadress: Box 2920, 187 29 Täby    E-post:info(at)filmcafe.se

- Greed is for amateurs. Disorder, chaos, anarchy: now that's fun!

The Crow, 1994



© Copyright Wallentinus Mediaproduktion & Intrig Film & TV, 2002-2017.
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.

XHTML 1.0 Strict