Utbildning eller inte utbildning?

Om det gäller att bli skådespelare – eller alla andra yrken inom vår bransch för den delen - är denna fråga fel formulerad. Alla professionellt arbetande inom vår bransch är utbildade på ett eller annat sätt. Frågan borde lyda: Konventionell utbildning eller utbildning genom att jobba sig praktiskt fram till kunskap?

Skådespelare är något du blir

Låt oss en gång för alla slå fast att man inte ”är” skådespelare för att man vill vara det. Det är något man ”blir”. Genom att lära sig grunderna, genom hårt arbete, genom att ständigt förkovra sig och – viktigast av allt - genom att inse att man aldrig blir fullärd. Det är en av de roliga och lustfyllda delarna av det här jobbet, detta ”mästare” och ”gesäll”- förhållande som finns. Att de äldre alltid har små diamanter av kunskap och råd som de droppar till dem som är yngre. Om man bara är klok nog att lyssna… Mycket lärde jag mig på Teaterhögkolan, men så många saker jag lärt mig under åren av äldre generösa kollegor som Margareta Krook, Anita Wall, Siv Ruud, Janne Blomberg, Hasse Strååt och en hel drös med namn som ni borde känna till för det är de som har krattat i manegen för oss.

Basen om du vill stå på scen eller framför kameran

Jag tänker här enbart prata om skådespelare, om teaterutbildning. Ja, jag kallar det för ”teater”-utbildning! För det är basen vare sig man vill stå på scen eller framför en kamera. Du kan oftast ställa en teaterskådespelare framför en kamera och med en god regissörs hjälp (ibland alldeles själv) kan han/hon ta ner sina uttryck och sitt spel så det funkar även i detta intima format. Men du kan mycket sällan ställa en filmskådespelare, som inte har en teaterutbildning i bagaget, på en scen för de vet inte hur man ska göra. Att t.ex. projicera sin röst, så den hörs från en scen, blir oöverstigligt om man inte redan har en uppövad talteknik. (Och kom inte dragandes med kommentarer om mikrofoner – en scenskådespelare ska banne mig höras! Vi har fixat det i över 5000 år, vi ska fixa det ett tag till. Punkt slut!)

I toppen har vi Teaterhögskolorna

Om vi börjar med den konventionella utbildningen kan man likna den svenska (och de flesta utländska med för den delen) vid en pyramid. I toppen har vi Teaterhögskolorna. Det finns f.n. 4 stycken och de ligger i Stockholm, Göteborg, Malmö och Luleå. De är precis vad namnet säger - högskolor, dvs de är yrkesutbildningar på universitetsnivå. Förr i världen var det Dramatens Elevskola (grundad av Gustav III år 1787) som gällde för att vara den ”finaste” utbildningen i Sverige. Dessutom fanns det elevskolor vid flera av stadsteatrarna ute i landet. Men 1964 la man ner Dramatens Elevskola. Istället blev det en statligt finansierad utbildning vid namn Statens Scenskola. Även elevskolorna vid teatrarna i Göteborg och Malmö förvandlades till statligt finansierade Scenskolor och de andra elevskolorna – som t.ex. den vid Stadsteatern i Norrköping – försvann så småningom. 1977 bytte alla tre Scenskolorna namn till Teaterhögskolan och 1996 tillkom Teaterhögskolan i Luleå. Efter att Teaterhögskolan i Stockholm slogs ihop med Dramatiska institutet och heter den nu Stockholms Dramatiska Högskola.

Tusentals söker

Till dessa skolor är det varje år många tusen som söker och varje skola tar in mellan 8 och 12 elever. De flesta som kommer in vid någon av de fyra Teaterhögskolorna har en annan utbildning i bagaget, ibland flera. Och dessa andra utbildningar är basen på pyramiden. Ett stort antal förberedande skolor, som Skara Skolscen, Kulturama, Calle Flygare, SET, ett stort antal folkhögskolor och många, många fler kortare eller längre utbildningar. De är av skiftande kvalitet och jag tänker inte göra någon bedömning av dem – det är inte det denna artikel ska handla om. Dessutom vet jag helt enkelt för lite om den uppsjö av utbildningar som idag finns i Sverige. Sen finns det även ett antal gymnasiala utbildningar, bl.a. Södra Latin i Stockholm.

Vad alla - bra - skolor har gemensamt

Vad alla - bra - skolor har gemensamt är att de ger en bas att stå på. Man får med sig en ”verktygslåda” med alla möjliga nyttiga kunskaper. Som är en förutsättning för att klara sig i yrkeslivet. Man lär sig talteknik, andningsteknik, man lär känna sin kropp och dess möjligheter genom tuffa lektioner i mim, akrobatik, hållningsgymnastik, jazzdans, historiska danser och mycket, mycket annat. Man lär sig läsa dramatik. Man lär sig att handskas med versmått som blankvers och alexandrin. Man lär sig bena i och gräva i och vrida och vända på en text. Man lär sig hur man på egen hand kan göra sin ”hemläxa” när det gäller att förstå sin karaktär, sitt förhållande till de andra personerna i texten. Man får ett gemensamt språk och vokabulär för att kunna diskutera med sin regissör och sina kollegor, vilket inte är konstigare än det är för en rörmokare eller en sjuksköterska. Alla jobb har sina ”språk” som underlättar kommunikationen inom yrket när man väl blir professionellt utövande. Man lär sig ställa mer och mer komplicerade frågor för att nå ner i texten och fram till det gemensamma resultat som är den färdiga föreställningen.

Kunskap är den enda vägen

Jag googlade ordet ”teaterskolor” och fick över 8000 träffar. Skrämmande många. Men nu handlade inte alla träffar om just specifika skolor, många träffar var artiklar ur tidningar och efterlysningar på tips om bra utbildningar. Men många träffar var det. Jag hittade en artikel i DN – i och för sig några år gammal, men jag tror att det är sorgligt giltigt än idag – som tog upp det faktum att det fanns utbildningar för runt 75 % fler personer än det fanns jobb för i branschen. Och många av dessa utbildningar kostar pengar. Dyra pengar. Men jobben är få och utsikterna att lyckas leva på sitt arbete ringa. Jag drar upp detta med skolor, för jag får så många mail och frågor om karriär och utbildning. Det skrämmer mig att det verkar som om många tror att det skulle räcka med en månads kurs i ”filmskådespeleri” (vad nu det är?) eller andra undringar som tyder på att man tror att det finns ”genvägar” till en kunskap som varit i bruk på scen i – som sagt - över 5000 år. Skolorna finns därför att branschen vet – och har vetat i hundratals år - att en ordentligt grundad kunskap är den enda vägen till att bli en professionell skådespelare.

OCH det finns den andra vägen till kunskap

OCH det finns den andra vägen till kunskap… Att inte genomgå en konventionell utbildning, inte gå på skola. Den är kringelikrokigare, men lika mycket värd. Så länge man inser att man måste lära sig lika mycket baskunskaper som den som går den skolvägen. Man måste lära sig talteknik och andningsteknik. Man måste lära känna sin kropp och dess uttrycksmöjligheter. Man måste lära sig läsa, förstå, analysera och framföra ord som någon annan skrivit och få dem att låta lika ”nyfödda” och ”nytänkta” när de kommer ut ur munnen vare sig de ska upprepas kväll efter kväll på en teaterscen eller uttalas framför en kamera. De som lyckas via den kringelikrokiga vägen är de som inser att även om de inte gått på skola, måste de ”kunna” en massa och skaffar sig denna kunskap på andra sätt. Stellan Skarsgård har inte gått Teaterhögskolan, men han har jobbat sig till en kunskap sen han var tonåring och ingen var flitigare elev hos Dramatens legendariska talpedagog, Kerstin Forsmark, än han. Micke Persbrandt har en dansarutbildning i grunden som gör att han kan sin kropp. Talteknik och textförståelse har han kämpat sig till på andra sätt än att gå en skola. Tuva Novotny hade hållit på med teater som barn och gick på teaterlinje på gymnasiet när hon fick en stor roll på TV i ”Skilda Världar”. Hon jobbade sig till en massa kunskap men kände – trots framgångar i jobbet – att hon vill lära sig mer och gick på teaterskola i sin pappas hemland, Tjeckien. Alla tre förstod att man kommer ingenstans utan kunskap och de har aktivt, på olika sätt, sökt den.

Att lära sig replikerna och inte krocka med möblerna!

Jag förstår inte inställningen att man bara plötsligt har mage att kalla sig skådespelare för man vill vara det? Jag respekterar detta yrke och den kunskap som krävs för att utöva det alldeles för mycket för att nedvärdera det genom att tro på ”genvägar”. För jag har aldrig sett lyckade genvägar. Byt ut yrkesbeteckningen ’skådespelare’ till ’murare’ eller ’tandläkare’ eller ’revisor’. Ingen ifrågasätter att det krävs en himla massa baskunskap för att utöva dessa yrken? Vi har till och med yrken inom vår bransch där yrkeskunskap aldrig skulle ifrågasättas… Inte är man ”dansare” bara för att man vill vara det, eller ”pianist”? Där är insikten total om att det krävs kunskaper, att man måste lära sig en massa och träna en himla massa innan man kanske kan bli det man drömmer om. Så alla ni som drömmer om att bli skådespelare: tro aldrig att ni kommer någon vart utan kunskap. Sen är det upp till var och en att hitta sin egen väg till denna kunskap. Jag ger själva attan i hur ni når den, bara ni aktivt söker efter den, hungrar efter den och försöker tillägna er den. Om ni nu – som ni så ofta skriver – ”älskar att spela teater” – älska det då tillräckligt för att lära er jobbet! För det krävs lång erfarenhet och mycket kunskap och insikt om hur intrikat detta yrke är, för att som Spencer Tracy, (har ni aldrig sett honom, spring till videoaffären. En briljant filmskådespelare från förr i världen!) på frågan om vad som var tricket med skådespeleri, kunna svara – antagligen med mycket glitter i ögonen: ”Att lära sig replikerna och inte krocka med möblerna!” Så enkelt – och så svårt – är det!

Anita Molander, skribent för Filmcafe.se
17 mars 2026

Filmcafe.se bevakar den svenska filmbranschen med artiklar och krönikor. Missa inte våra övriga artiklar som gör karriären lite lättare och roligare!