Hur du läser ett manus

Jag fick ett så trevligt brev från en Filmcafé-medlem, som undrade om jag inte kunde skriva lite om hur man läser ett manus? En utomordentligt bra idé tyckte jag, Först. Sedan började jag fundera… Hur ska jag formulera det här? Så jag börjar med lite info om var ordet kommer ifrån.

Två typer av manus

På latin finns ordet ”Manuscriptum”, vars vanligaste betydelse är ”Handskrift”. Inte så konstigt om man tänker efter. Skrivmaskiner och datorer fanns liksom inte på latinets Tid. Eller ännu tidigare. Den pjäs man tror är världens äldsta är den grekiska pjäsen ”Perserna” av Aischylos. Den är daterad till år 472 Före Kristus! Den är alltså över 2500 år gammal! Och man har nyligen slutat spelat den på Dramaten i Stockholm. Om den inte varit nedskriven och bevarad, hade det ju inte gått. Det gäller ju pjäser ända fram till nästan våra dagar. Om ingen skrivit ner dem, hade de inte kunnat bevaras. ”Tänk vad vi gått miste om då? ”Medea”, ”Orestien”, ”Odysseus”, Allt av Shakespeare, Holberg, Molière, Strindberg…

Ordet ”manuskript” används om väldigt många olika typer av skriverier. T.ex. om en bok, innan den är färdig för tryckning och om de texter som är grunden för både film och teater. Ordet manuskript finns i olika varianter på många språk. I vår svenska värld – teater och film - kallar vi grunden för vad vi jobbar med för manus. I engelskspråkiga länder säger man ”script”. Samma utgångspunkt. Nämligen att någon har fått en idé, utvecklat och formulerat denna idé med ord och satt ner dem på papper. Och början till ett projekt är fött. Inget manus, av något slag, är avsett att vara en slutprodukt. Till skillnad från en bok är ett manus starten, inte mållinjen.

I vår värld finns det två typer av manus. Det finns teatermanus och det finns filmmanus (jag inkluderar manus för TV i detta) och de ser väldigt olika ut. Men vårt första möte med dem är alltid likadant. Vi läser dem. Gör det, läs dem.

Teatermanus

Som jag sade är det en stor skillnad på filmmanus och teatermanus. Jag börjar med teatermanusen, för där vet jag inte hur många jag läst. Jag satt nämligen i Dramatens lektörgrupp i flera år. Det innebär att man är vald av sina kollegor att hjälpa till med att läsa manus, som inte blivit beställda från någon författare utan bara är inskickade till teatern. Det kunde komma bortåt 1000 manus per år när jag satt i manusgruppen. Många människor kände sig kallade att ta upp Strindbergs och Shakespeares fallna mantlar. Och vi läste… Och läste…

Så småningom lärde jag mig att inte läsa hela. Var manusen fortfarande pisstrista, illa skrivna och obegripliga efter 20 sidor, så var de det efter 200 sidor också. Så jag lade av efter 20-30 sidor. Till denna rätt märkliga grupp hörde bl.a. en scenversion av ”Star Wars” samt en dramatisering av en populär porrbok, ingen av dem var riktigt material som lämpade sig för Sveriges Nationalteater.

”Star Wars” var rätt underhållande för man begrep snabbt att personen som plitat ner denna text inte hade en susning om hur något fungerade på en teater. Hen ville t.ex. ha in 2000 Star Troopers på scen. Dramatens scen är inte större än att 50 personer får den att se överbefolkad ut. Porrpjäsen fick mig faktiskt att rodna lite. Och det är en bedrift, för det är inte något jag gör i vanliga fall. Hen, som skrivit verket, krävde att få Lena Nyman i den kvinnliga huvudrollen, annars skulle hen minsann inte sälja pjäsen till Dramaten. Jag berättade det för Lena, som på sin oefterhärmliga Stockholmska kommenterade att författaren inte kunde vara ”riktigt navlad”. Vad jag minns så sattes inte ett enda av dessa amatörmanus någonsin upp. Men vi hade rätt roligt när vi gick igenom dem.

Allvarligt talat, vill man förstå hur manus är uppbyggda finns bara en enda skola… Läs!!! Läs så många ni får tag på. På biblioteken finns fler än ni anar. Både film- och teatermanus. Även hos bokhandlarna. Mängder av filmmanus är utgivna i bokform. Så även Pjäser. Så vill ni lära er - Läs! Och det första man lär sig är att det är en stor och viktig skillnad på filmmanus och teatermanus.

Ett teatermanus innehåller framför allt repliker, inte mycket mer. Om det är ett bra manus. Shakespeares manus har i princip bara två ord förutom replikerna och det är ”in” och ”ut”. Så man vet när figuren gör sin entré och sin sorti, Resten lämnas åt regissör och skådespelare att klura ut. Min erfarenhet är att ju mer amatörmässigt ett manus är, desto fler överflödiga scenanvisningar kryllar det av. ”Som t.ex. ”Tittar än åt det ena, än åt det andra hållet och trycker sedan händerna mot ögonen och gräver fram en näsduk ur fickan” eller ”Skrider högtidligt mot tronen, vänder sig om och ser ut över de samlade folkmassorna och sätter sig kungligt ner”. Den sistnämnda är från ett sånt där insänt manus. Denna mening gav upphov till ett stort antal gapskratt och glada tillrop i lunchrummet… ”Sätt dig nu kungligt ner!” Filmmanus är tvärtom.

Filmmanus

I Hollywood finns ett talesätt om filmmanus. Att de inte är skrivna…de är omskrivna. ”Scripts are not written, they are rewritten!” Det slutliga manuset, som är den text som det sedan görs film på, är fullt av information om var, när, hur, vad m.m. För det är många inblandade som måste få sin info via manuset.

I filmmanus står t.ex. ”Int” eller ”Ext”. Det betyder ”Interiör” och ”Exteriör”. Det vill säga Inomhus och Utomhus. Sen står det vilken tid på dygnet. ”Tidig morgon i juni” innebär ett helt annat ljus än ”Middagstid i december” Allt detta viktig info till Ljussättare och hans medhjälpare. Var utspelar sig scenen? Är det i ”Annas sovrum” eller ”Alonsos bar” eller ”Liten lugn by på landet.”. Det innebär info både till Scenografen och till den som är anställd för att hitta locations, ordet för inspelningsplatser som inte byggs upp i en filmstudio utan är ”ute på stan”, T.ex att leta reda på en bar som stämmer med både vad man läser sig till i manus och med Scenografens intentioner.

Dessutom viktig info till Produktionsteamet. Någon måste skaffa fram alla tillstånd som krävs för att filma på en speciell allmän plats. Är det sen önskemål om att filma i en känd restaurang eller annan plats som kanske är lätt igenkänningsbar för publiken, så handlar det om en dialog med ägarna till ev. bar, restaurang eller varuhus. Ofta blir det då att filma på natten eller den tidiga morgonen eller den dag som den önskade ”location” är stängd för allmänheten. Och här tillkommer dessutom att se till att man har personal som kan städa och ställa iordning när inspelningen är klar.

Det kan stå ”knökfullt i baren” och detta är nödvändig info till Ljudavdelningen. Det är två helt olika saker att rigga mikrofoner och annan nödvändig ljudutrustning för två personer, som sitter vid ett matbord och att rigga för en bar full med folk. Det berättar också något för Producenten som är den som har hand om pengarna. Manusförfattaren har här tänkt sig många människor, alltså måste man planera för ett stort antal statister, som också ska ha betalt. Och den som hittar dem kanske är en extra Rollsättare, en som är specialiserad på just statister och inte på skådespelare.

Självklart står det även om det är nutid eller annan tid som ”1940-talet” eller ”Medeltid”. Och en hel drös med ytterligare info. Och självklart repliker! Nu är det oftast fullt med information och beskrivningar i manus av vad de olika figurerna tänker och känner och gör så man förstår varför de säger vad de säger. För till skillnad från ett teatermanus är detta nödvändigt för att skådespelarna ska få insikt i vilka deras karaktärer är under den korta tid de har att förbereda sig.

Time is money

På en teater repeterar man i mellan 5 och 12 veckor, beroende på vilken teater det är och hur stor produktion det handlar om. En inte så tättbefolkad komedi på en privatteater repeterar oftast kortare än exempelvis en Shakespearepjäs på Dramaten eller på en stadsteater eller om det handlar om någon stor musikal. Och man går där med manus i hand och försöker klura ut vem man är och i vilket förhållande man står till alla andra. I manus framgår såklart t.ex. släktband. Står det att jag kallar en äldre skådespelerska ”mamma” så är det ju rätt troligt att hon föreställer min mor. Men mycket annat måste jag och vi – ensemble plus regissör – klura ut under repetitionstidens gång.

Det har man inte tid med på en filminspelning. Där behöver man få så mycket info som möjligt innan man börjar själva inspelningen. Någon enstaka gång är det repetitioner före själva inspelningen börjar, men det är mycket ovanligt. Jag tror uttrycket ”Time is money” uppfanns i filmbranschen. Man har inte råd med annat än effektivitet när filminspelningen drar igång, det kan bara bortåt 80-100 personer som ska sysselsättas.

Så man läser på och läser på före sin första planlagda arbetsdag. Och när du kommer till din arbetsplats, förväntas du kunna dina repliker och kunna ta emot information som berikar din kunskap och bearbeta denna info och leverera ditt arbete så bra som möjligt. Vid det här laget ska du veta allt om din figur och du kämpar med näbbar och klor och fantasi och intuition och med bred kunskap - efter allt ditt förberedelsejobb hemma - för att kunna ge publiken kontakt med en så fullödig figur av kött och blod och så levande som möjligt.

Hur läser du ett manus?

Så vad gör du? Hur sätter du igång, när du väl fått manuset? Jo, du håller i manus med ena handen och i den andra har du en bra penna och bredvid dig ett ordentligt block. Och här skriver du ner allt! Alla tankar som texten föder i din hjärna. ”Varför svarar jag i så kort ton, är det någon jag tycker illa om?”, ”Är jag förtjust i denna figur, tänder jag på honom/henne?” ”Så jag får ett uppdrag, vad tycker jag om det?”, ”Aha, jag gillar inte öl?”. En scen där jag ska somna… ”Hur sover jag? På rygg? På mage? Sover jag naken eller i pyjamas?”.

Skriv ner allt du undrar över, allt du fantiserar om. En del kan du stryka själv när du läst texten för 50:e gången, men en del är en väldigt bra utgångspunkt för diskussioner med Regissören. Jag skojar inte, skriv ner allt. Och ett snabbt, men gott råd…Dyker det upp ett ord som du inte förstår, slå upp det! Förekommer det i din dialog, ska det - när inspelningsdagen väl kommer – vara lika hemtamt att använda för dig som ditt dagliga tal idag.

Mer exempel: Vad gillar din figur för mat? På ett ställe sitter du på restaurang, din figur skjuter bort fatet med fläsk och bruna bönor. Varför? Äter du inte kött? Är det därför hen gör som hen gör? Avskyr du bruna bönor? Vad har du på dig? Är det en fin restaurang där man bör vara lite uppklädd, eller ett hamburgerställe där klädseln gör det samma? Har du klätt dig fel eller rätt? Hur mår du av det? Vad är din figurs bakgrund? Fin familj eller arbetarklass? Det ska göra detsamma i dagens värld, men detta kanske är en historia som utspelas före Andra Världskriget, då det spelade stor roll. Ännu längre tillbaka i historien. Då blir det att gå till biblioteket och göra lite källforskning i hur de olika klasserna levde och uppförde sig.
Som ni ser kan man – ska man - hålla på och dissekera sitt material ner till atomer. För du ska presentera en unik människa av kött och blod. Inte en schablon, utan en enda enskild människa som inte är lik någon annan.

Jag har ett exempel som jag är väldigt impad av. Filmen är ”The Sound of Music” från år 1965. och skådespelaren är Christopher Plummer, som spelar Kapten von Trapp. På YouTube finns en hel hoper intervjuer med Plummer och flera handlar om just ”The Sound of Music”. (Tips: Alla intervjuer med honom är intressanta, han är en jäkla kunnig och skicklig
skådespelare, som dessutom har talangen att tal förståeligt om sitt yrke.) Jag har försökt hitta den jag tänker på just nu, men sorry, jag hittar inte just den. Men jag minns grundtankarna han beskrev. Han talar om hur sockersött manuset var och hur lite humor han hittade när han först läste manus. Hur han fick jobba stenhårt både under förberedelsearbetet och under inspelningen för att få in lite humor och lite mänsklighet. Inte med att ändra repliker, men att bredda uttrycket. Där det kändes stolpigt och lite stelt och tillgjort, måste det bli mänskligt och förståeligt.

Tittar man på klipp från filmen så ser man vad han menar. Plummer har lagt till småsaker, som inte på något sätt sabbar för manuset, men som gör honom mänsklig och levande och alldeles, alldeles unik. Små fniss, glitter i ögonen, minimala rörelser med huvudet, små reaktioner i kroppen eller kanske bara i tanken. Han har läst sitt manus alldeles väldigt noga och kan, som skådespelare, stå för varje andetag. Jag är omåttligt impad av hans arbete och tycker han gör ett fenomenalt bra jobb med att skapa en riktig och trovärdig människa, någon som antagligen framstod som rätt fyrkantig i manuset, men som nu blir charmig, mänsklig och väldigt unik.

Så läs ditt manus om och om igen. Och fundera på vilka figurerna egentligen är ner i märgen och djupt in i själen. Du ska lära känna denna figur du ska spela lika bra som du känner dig själv. Och glöm aldrig… De allra sista orden du läser i ett manus är två… ”The End”.

Det är det inte. Det är nu det börjar…

Lycka till
Anita M

Anita Molander, skribent för Filmcafe.se
7 maj 2024

Filmcafe.se bevakar den svenska filmbranschen med artiklar och krönikor. Missa inte våra övriga artiklar som gör karriären lite lättare och roligare!