Facebook, Twitter, Google eller Windows Live
Jobbannonser, marknadsföring och branschkontakter

Vad lärde du dig på scenskolan?

Vad lärde du dig på scenskolan?
Önskar jag hade fått en krona för varje gång jag fått den frågan… Följ min väg när jag söker och till slut kommer in på Scenskolan.

Statens Skola för Scenisk Utbildning
Statens Skola för Scenisk Utbildning… Så hette den, den yrkesutbildning för blivande skådespelare som på 60-talet tog över. Dramatens Elevskola lades ner och istället grundades denna statligt finansierade skola. Som dock de första åren fortfarande låg kvar i Dramaten-huset vid Nybroplan i Stockholm.

Så småningom flyttades skolan till Gamla Filmstaden i Solna, som förut varit hem åt SF, Svensk Filmindustri. Det mesta av svensk film, fram till mitten på 60-talet, hade spelats in i dessa lokaler ute i Råsunda och här inrättade sig Scenskolan. Skolan har sen dess haft flera namn och flyttat flera gånger. Nu heter den Stockholms Dramatiska Högskola och ligger i Konstfacks gamla lokaler på Gärdet i Stockholm.

Första gången jag sökte var jag 21 år. Hade läst in Ninas slutmonolog från Tjechovs ”Måsen” och en bit ur Lars Forsells ”Flickan i Montreal”. Denna senare text var förelagd, dvs den hade skolan bestämt att jag skulle visa upp. Jag hade läst med gammal god vän till farfar, Mimi Pollak. Mimi var i grunden skådespelare och Sveriges första kvinnliga regissör. En tvärhand hög på jorden men nådde till stjärnorna vad gällde kunskap. Hon hade läst in min pappa på elevskolan och det gick ju vägen, tänkte jag. Nu traskade jag iväg till Mimi ett par gånger i veckan och hon var en tuffing.

Det var otroligt roligt, men jag ska ärligt säga att jag inte är säker på att jag förstod vad jag höll på med, denna första vända med att jobba med inträdesprov. Jag tror jag var mer papegoja än sökande. Dvs jag lärde mig texten, det såg rätt ut, lät rätt men det levde inte. Jag ”födde” inte vad som hände, jag lät det hända, men berördes inte så som man måste låta sig beröras om det ska bli levande teater av det.

Så var det dags för provet. Det var en onsdag i februari minns jag. Jag levererade Lars Forsells vackra ord, vete fan hur det gick för jag var så nervös. Sen var det till att vänta i flera timmar till listan kom upp med vilka som gått vidare till andra provet. Och där stod det. Mitt namn!

Så ett par veckor senare var jag tillbaka och spelade Tjechov för dem. Mindre nervös men lika mycket papegoja. Och jag sprack. Lite ledsen blev jag allt, men jag tror inte jag riktigt förstod varför jag spruckit.
Men det gav mersmak
Så när hösten kom sökte jag till Calle Flygares Teaterskola. Att gå där fick igång mina ”teaterceller”, det började bli roligt, jag började känna att ja, det är nog detta jag vill hålla på med.

Till våren var det så dags för scenskoleprov igen. Denna gång var jag beväpnad med Dorine från ”Tartuffe” (Oh, vad jag skulle vilja göra den rollen någon gång. Hon kan vara vilken ålder som helst! Hallå… Teaterchefer och producenter…) och Beattie i Arnold Weskers ”Rötter”. Jag sprack i andra provet igen. Men den här gången hände något.

Jag var inte besviken, jag var inte lessen. Jag var arg, så otroligt arg på mig själv för att jag inte hade jobbat hårdare. Jag var hjärtskärande förtvivlad för jag kände det som om mitt hjärta hade gått i tusen bitar för jag inte kom in. Men mest var jag arg.

Jag hade läst med min pappa (Även han skådespelare som sedan blev regissör framför allt på något som fanns förr: TV-teatern) Tänkte att klarar jag det, att jobba med min egen pappa, klarar jag vad som helst!

Beattie i ”Rötter” var med igen för jag älskade – och älskar – verkligen den texten. Och bland de texter som var förelagda hade jag på pappas inrådan jobbat som en besatt med Klytaimnestras monolog ur ”Agamnemnon” av Aiskylos. Tunga saker, tung text. I juryn satt giganter som Siv Ruud och Ulla Sjöblom. Och jag gav järnet. Och jag kom in!

Dörren var nu öppen och jag hade tre år framför mig. Tre år av hårt slit och en livsomformande utbildning, som det tog mig många år att smälta och förstå.
Så vad lärde jag mig?
För det första lärde jag mig disciplin. Arbetsdisciplin.

Jamen det är väl ingen match, säger ni, det kan väl alla lära sig. Nja, jag håller inte riktigt med. Det är en gåva att ha ett jobb, och en extra värdefull gåva om det är ett jobb man älskar att utföra. Och har man privilegiet att ha ett jobb man älskar så jobbar man på tills jobbet är klart för dagen, man försöker inte komma undan eller gå hem tidigare, man jobbar till man nästan stupar. Min farfar (som först var skådespelare på Dramaten i 20 år och sedan filmregissör) brukade säga att det bara finns en ursäkt för en inställd föreställning och det är en begravning.. ”Din egen!” Den disciplinen nöts in i en. Den som inte står ut med den disciplinen har inget i branschen att göra. Man kan inte jobba med professionell teater på halvfart. Det är allt eller inget. Alla andra ger ju järnet så varför ska du gå och slappa?

Den disciplinen hjälper en också när livet är motigt.Inga jobb – gör ändå dina talövningar, det kan ju komma ett jobb imorgon. Ännu en audition, ännu ett nej – kroppen måste ändå tränas, så upp och hoppa, din latoxe. Och att hålla fast vid disciplinen att hålla sina redskap i trim, hjälper en extra mycket när livet känns extra svart.
Disciplin och lek!
För mig är det kodorden när det gäller vad vi pysslar med. Vår rektor på Scenskolan hette Hasse Wigren, skådespelare och teaterpedagog par excellence! Det finns saker Hasse sagt som jag har burit med mig i alla dessa år. Bland annat har han formulerat den bästa analys jag någonsin hört om vad skådespelare håller på med:
”En skådespelare är en person som är galen nog att gå in på en scen och låssas vara en annan människa. Men som samtidigt är klok nog att vara fullkomligt medveten om att man inte är det!”

Att leka att man är någon annan. Det är grunden för vad vi håller på med. Och för att kunna hålla på med det finns en drös med praktiska saker man måste lära sig. Det är inte för att jävlas som man måste lära sig en massa saker. Det är för ens egen säkerhet. Inte säkerhet som i samband med pangpang och våld, utan säker som i den självsäkerhet som kommer sig av att vara fullkomligt säker på att man vet vad man gör, att man behärskar hantverket.

För skådespeleri är ett hantverk. Jag vet att jag är tjatig om detta, men om vi inte hyllar detta hantverk, detta kunnande kommer det att dö ut!
Jävlar i min toffel vad vi jobbade där på skolan!
Dagarna började kl 09.00. Men före denna tidpunkt skulle vi flera gånger i veckan ha kört ett ordentligt konditionspass. Vilket innebar att vi skulle ha joggat eller simmat. Det var tufft, men det var bra! Att vara skådespelare är ofta fysiskt krävande så detta gav en god träningsgrund. Sen var det oftast mer fysisk träning på förmiddagarna, jazzbalett för Graham Tainton, mim eller akrobatik för Brosse = Stanislav Brozowskij. Han fick mig, som alltid varit befriad från skolgymnastik, att göra mitt livs första flygande kullerbytta. Jävlar, vad stolt jag var! Brosse var även fena på att få elever att fatta disciplin vad gäller att hålla tider.
Kom man 30 sekunder för sent till hans lektioner var dörren låst och man fick en uppsträckning senare för att ha kommit för sent. Med motiveringen: ”Tänker du komma för sent till din föreställning också? Tänker du låta publiken vänta?”

Eller så hade vi stildans för Mercedes Björlin. Vi övade danser från alla olika århundraden, lärde oss hur man gör hälsningar under olika sekler, alltså hur man niger eller bugar sig, hur man för sina händer, hur man går om man har värja på sig, hur man jobbar med en solfjäder, hur man sätter sig ner när man har krinolin, hur man går i en trappa (Låter det enkelt? Försök själv med lång tung kjol, höga klackar och med en fet bok på huvudet!) Hållningsgymnastik. Lära sig bli vän med sin kropp, hur man håller kroppen rak så att luftströmmen kan jobba sig in och ut och bli det instrument för talet som luften är.
Tallektioner
De flesta tallektioner var (och är) individuella då alla har olika problem som ska övervinnas. Jag var från Stockholm, kunde inte säga ett rent R-ljud (ordet lärare var ett helvete) och dessutom från Östermalm där ”i” låter som om man drar med nageln över en griffeltavla. Mina ”ö” lät som ”u”; det blev ”funster” istället för ”fönster” och jag blandade dessutom, som alla Stockholmare, ”e” och ”ä” och ”elskade” inte direkt att gå och rabbla ramsor för att öva mina ö-ljud som den lilla piffiga tiraden: ”En burk med mörkt öl”. För att få kontakt med vår bäckenbottenmuskulatur, det som i dagligt tal kallas stödet, gick vi runt och hojtade – med en jävla stuns i B-ljuden: ”Blängande Baggen Buster Buffade Bonden Brunos Bakdel Blå!”.

Låter det knäppt? Ja, men det gav resultat. Den övningen är för den muskulatur som behövs för talet, samma sak som situps och armhävningar är för överkroppen. Vi hade en binge underbara tallärare. Nästan dagliga lektioner, ibland bara 20 minuter, men 20 minuter varje dag ger resultat! Bl.a. hade vi en lärare som hette Moa. Moa var blind. Så det tog lite tid att vänja sig vid hennes instruktioner, för ibland verkade det som magi… ”Anita, du står utåt med fötterna”… ”Svanka inte” eller ”Upp med hakan en centimeter”. Det var inte magi, utan hon hörde!! Lyssnade! Hörde när luftströmmen var alldeles fri och ohämmad, eller om jag klämde ihop den någonstans.
Sen var det ju teoretiska lektioner också
Att vi höll på med Teaterhistoria är ju inte så konstigt och roligt var det. Att känna att man var ett led i en lång kedja som sträcker sig bak till de gamla grekerna. Samhällshistoria, för att lära oss att sätta in pjäser, texter, i sitt historiska sammanhang. Jobbar man med Shakespeares ”Richard III” är det ganska nödvändigt att ha en klar överblick över Rosornas Krig i medeltidens England.

Psykologi hade vi. Självklart! Textanalys. Hur man läser ett manus. Hur jag hittar alla ledtrådar i texten vad gäller den roll jag ska spela. En bra författare ger dig massor av ledtrådar i texten. Vad säger figuren själv? Vad säger hen inte? Vad säger andra om din figur? Är det de säger sant eller falskt? Vad är det för relationer mellan rollerna? Och tusen frågor till i samma stil.
Och så de roligaste lektionerna av dem alla…
’Textinterpretation.’
Krångligt namn på den nyttigaste lektionen med den underbaraste av lärare: Sif Ruud. För dem av er som inte vet vem det är… Gå in på SVTPlay och se Strindbergs ”Hemsöborna” med Sif och Allan Edvall. Det kan inte bli mycket bättre än så när det gäller svensk teater.

Vi kallade dessa lektioner ”Pärlor för svin”! Siv lärde oss allt om olika versmått; alexandrin, blankvers, hexameter etc. Hur läser man vers, hur får man till en övergång från en rad till nästa även om det rimmar mitt i eller om där är en punkt trots att raden inte är slut. Hon lärde oss hur man hittar huvudorden, hur man aldrig får betona possessiva pronomen annat än i motsatsställning, hur man inte får färga ord med rösten utan bara med tanken… hur man… hur man…kort sagt en gyllene obetalbar skatt av teatervetande som inte går att mäta i pengar. Tack Sif, bästaste av lärare!

Och de sista 3-4 timmarna varje eftermiddag, fram till 6-7på kvällen då skoldagen var slut, jobbade vi med ’Scenframställning’. Vi repeterade scener ur pjäser och försökte omsätta de lärdomar vi tog emot under de andra lektionerna i praktiken. Varje skolår var indelad i 3-4 block och varje block omfattade en period i teaterhistorien. En ”sorts” pjäs; Shakespeare, Strindberg, Molière, gamla greker m.fl. Vid blockets slut var det uppspel för hela skolan.

Tro mig! Ingen teaterkritiker är så hänsynslöst uppriktig som ens skolkamrater! Jobbigt? Ja, så in i helvete! Nyttigt? Ja, så in i helvete! Tredje året repeterade vi in en hel pjäs på hösten och en annan på våren. Sedan offentliga uppspel dit vem som helst kunde komma och man bad till alla teatergudar att blivande arbetsgivare skulle komma rusande för att erbjuda ett arbete nu när verkligheten bankade på dörren, när den ”skyddade verkstaden” närmade sig sitt slut.
För slut tog det. De tre mest ömvälvande åren i mitt liv gick så fort, så fort. Och jag tog med mig så otroligt mycket att det tog flera år för mig att inse hur otroligt mycket kunskap jag fått med mig.

Men jag har också en hel del tankar om vad jag inte lärde mig och om det handlar nästa artikel…

Lidingö 2013-09-11

Betygsätt

 4 röster

Betygsätt artikeln

Du måste vara inloggad för att kunna sätta betyg

Dela med dig



Besök oss på Facebook Följ oss på Twitter Besök oss på Youtube Följ oss på Instagram
Filmcafé Sverige AB    Postadress: Box 2920, 187 29 Täby    E-post:info(at)filmcafe.se

- When you give up dreams, you die.

Flashdance, 1983



© Copyright Wallentinus Mediaproduktion & Intrig Film & TV, 2002-2017.
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.

XHTML 1.0 Strict