Facebook, Twitter, Google eller Windows Live
Jobbannonser, marknadsföring och branschkontakter

Rollsättning i Sverige

Rollsättning i Sverige
Så hur har vi det i Sverige? Vi har inga Agenter av den typ som finns i USA eller UK, men vi har
ett litet gäng med oerhört duktiga Rollsättare. De är sällan involverade i scenproduktioner –
utom ibland när det gäller större musikaler – men det händer.
Framför allt jobbar de med film och TV. Och ännu oftare med reklamfilm.

Annorlunda i Sverige
Och de professionella rollsättarna här i landet jobbar enligt exakt samma principer som sina
kollegor i utlandet. De får ett uppdrag från produktionsbolag/regissör och börjar leta folk.
När det gäller långfilm brukar processen vara snarlik den i utlandet. Det görs omsorgsfullt och
ges den tid det behöver.
Men när det gäller reklamfilm…
Oh, dear…

Två saker är totalt annorlunda än i USA och UK. Det ena är gaget. Det andra är tidspressen.

Gagerna här i Sverige ligger oftast – inte alltid, men oftast - en eller flera nollor lägre. Ett
tungt skäl varför det blivit så här är att vi inte har avtal på reklamfilmsområdet och att alltfler
icke-proffs används. Det har jag skrivit många gånger om… hur drömmar får människor att
gå med på att göra en huvudroll i en reklamfilm för en banan och en klapp på huvudet i ett –
ofta fåfängt - hopp att ”bli upptäckt”.
Och så har vi det här med tidspress…
Som jag inte förstår. Faktiskt inte alls.

För så här går det till alldeles för ofta:
Ett Produktionsbolag hör av sig på - säg - en tisdag och frågar om Rollsättaren kan ta jobbet
att hitta folk till en reklamfilm för – säg - ett diskmedel.
Det ska vara 3 medverkande i ”roller”.
En mer framträdande, kanske en mamma. Eller snarare definitivt en mamma! För i reklamens
värld diskar inte pappor! Och en väninna och ett barn. De behöver också 7-8 personer, rena
statister, till en gruppscen i en mataffär.
Tidspressen
Rollsättaren frågar nu sina frågor, där svaren är basis för om Rollsättaren anser sig kunna ta
jobbet eller ej. Som t.ex. hur många förslag Produktionsbolaget vill ha för varje roll, när de
behöver att provfilmningarna är klara, när inspelningen är planerad att äga rum. Vill de att
även gruppen statister provfilmas eller räcker det om de får ett gäng foton att välja mellan?
Och så var det detta med tidspress… Inspelningen är om två veckor?!?!
Och det är detta jag har svårt att förstå.
Varför denna tidspress i slutskedet?
Kund ger uppdrag till reklambyrå eller direkt till Produktionsbolag att göra en reklamfilm
eller en kampanj för deras vara. Processen är lång, oftast flera månader, innan ett färdigt
förslag på manus ligger klart och är godkänt av kunden. Men nu ska det plötsligt jäktas som
fasen med att hitta de rätta ansiktena och genomföra inspelningen.
Varför ges denna del av processen så lite tid i jämförelse med uppstarten? Det är inte alltid så,
men alldeles för ofta. Och jag ser inte hur detta kan vara av godo?
Där rök den helgen!
Oftast vill Produktionsbolag ha mellan 10 och 15 förslag på rollerna.
I mitt exempel vill Produktionsbolaget ha 15 förslag till 3 olika roller. Det innebär 45 personer att provfilma och bara denna provfilmningsprocess tar ett par dagar. Sen tillkommer
tid för att först leta reda på lämpliga medverkande. Och det räcker med foton på gruppen
statister. Men även dessa ska ändå hittas.
Baserat på all denna information om jobbets omfång kan nu Rollsättaren bedöma hur många
dagar som kommer att behöva tas i anspråk och kan ge en offert på vad man vill ha betalt för
att utföra jobbet.
Nu kan det ibland dröja ett par dagar innan Rollsättaren får klartecken att han/hon har fått
uppdraget.
Alldeles för ofta ringer Produktionsbolaget tillbaka på fredag eftermiddag och säger att Jepp,
vi vill att du ska göra detta åt oss. Och nu kommer en mer detaljerad ’Casting Brief’ eller
en mer detaljerad ’Cast Breakdown’ och info om hur mycket de är villiga att betala varje
medverkande.
Ni förstår själva… Där rök den helgen!
Finns det tid sätter Rollsättaren in en annons på t.ex. Filmcafé. Som – stjärna i boken –
ständigt står redo att hjälpa till för att snabbt få in den. Man gör ett provfilmningsschema,
bedömer hur lång tid man behöver ägna varje roll vad gäller själva provfilmningen. Bedömer
om man ska provfilma i grupper eller individuellt. Funderar ut hur man ska provfilma.
Och man börjar leta folk! För på måndag morgon måste man börja provfilma.
Låga eller höga gager?
Och det är nu storleken på gaget spelar in. Låga gager innebär att man sällan ringer in
professionella skådespelare. Dock kan det hända att man ibland ringer upp ett proffs och låter
denne själv avgöra om han/hon vill provfilma för en reklamfilm trots att gaget egentligen
är en förolämpning. Men oftast börjar man i dessa situationer med låga gager inte med
Teaterförbundets Artistkatalog utan man letar i sina egna register och på de sajter som finns
på nätet.
Och man ringer. Och mailar. Och ringer och ringer. Mailar och ringer.
Som jag sagt förr…
Är det bråttom skiter man i dem som inte har telefonsvarare eller de, där man, vid
uppringning, möts av beskedet ”Abonnenten kan inte nås för tillfället, men du kan skicka
meddelande till abonnenten!” Fuck them! Man gör en hastig notering vid deras namn så
kommer man ihåg att strunta i dessa personer nästa gång det är ont om tid. Varför slösa tid när
man har så lite tid till sitt förfogande?
Eller de, som vid direkt fråga, säger att nej, de ser inte längre ut som på fotot på Filmcafé! De
har piercat kinderna, färgat håret blått, gått ner 98 kilo eller vad det nu kan vara. Och oops,
de har ”glömt” att sätta in nytt foto. Jävligt proffsigt skött av någon som vill jobba i denna
bransch!. Ny anteckning för minnet.

Puh… på måndag förmiddag har man fått ihop 45 tänkbara personer att provfilma, vilket
är underbart! För provfilmningarna har redan startat på måndag morgon för att vara
färdiginspelade och och quicktajmade (omgjorda att läggas ut på nätet) på torsdag morgon.
För på torsdag e.m. har produktionsbolaget Möte med Kunden!
Som är Gud i dessa sammanhang.
Kunden vars produkt filmen ska göra reklam för. Kunden vars ord är lag och som ofta inte vet
kofta om hur denna ”tillverkningsprocess” fungerar. Som kan kläcka ur sig kommentarer som
att ”Jamen, han har ju glasögon!” Döh… det är bara att ta av dem!
Dagen efter såna möten kan det komma samtal om att Kunden inte godkände, Kunden vill
något helt annat…
Och då är det bara att börja om.

Eller så är det en regissör som inte tänkt igenom sitt eget jobb. Som ringer samma dag man

ska börja provfilma och säger att han vill att alla ”diskmedels-mammor” ska provfilmas med
egna barn!?!
Man drar ett djupt andetag för att lugna sin mage för man vet att två eller tre av de uppringda
potentiella mammorna faktiskt kommer att ha med egna barn. Men största delen av
de ”mammor” som ska provfilmas är barnlösa och Rollsättaren har ägnat mycket tid och kraft
åt att matcha ihop de sökande med barn som utseendemässigt skulle kunna vara deras egna.
S.k. optisk trovärdighet.
Man drar ännu ett djupt andetag och säger med len röst att man hittat så bra typer och han ska
nog bli nöjd. När man egentligen vill skrika: ”Hör’ru du, ditt jävla oproffsiga pucko, det borde
ni ha meddelat i samma andetag vi började snacka om det här jobbet!”

Eller de ibland långa tradiga diskussioner man kan ha om att ”Nej, ni kan inte få Micke
Persbrandt för 2000:- på faktura!”
En period var det en annan känd skådespelare som var oerhört populär bland framförallt
Kunder. Första gången hans namn dök upp som önskad medverkande, gjorde jag som i UK.
Jag ringde hans agent och sa att jag ville bara få svar på frågan om XX överhuvudtaget gör
reklamfilm. Men jag behöver veta senast imorgon kväll.
Detta var en måndag.
När jag på fredagseftermiddagen ännu inte hört ifrån hans agent, ringde jag denne
skådespelare själv – han var och är en gammal kompis - och frågade: ”Har du fått min fråga
från din agent?”
Han blev – bless him – lätt sur på sin agent som inte gjorde sitt jobb, men vi enades fnittrande
om ett bra svar som jag sen kunde använda varje gång hans namn kom upp:
”Nej, han gör inte reklamfilm om han inte får 500.000:- och det bara visas i Paraguay!” Vilket
var en utmärkt replik att sen använda så jag slappa att återigen ringa hans slöa agent.
Provfilmningarna
Så börjar provfilmningarna. Och tänka sig! Det är alltid några sökande som inte dyker upp.
Utan att meddela sig på något sätt. Eller kommer tre timmar senare än utsatt tid, trots att man
på telefon förklarat att skälet till att den sökande får en specifik tid att infinna sig är för att den
ska provfilma med andra sökande.
Någon kanske ringer sig sjuk – vilket är helt förlåtligt! Alla kan bli sjuka och under den kvart
man skulle ha ägnat sig åt att provfilma ”sjuklingen” slänger man sig över listan man gjort
med ”reserver”.
Puh… Det är klart.
Produktionsbolag och regissör är till slut nöjda och meddelar namn på de tre som
fått ”rollerna”. Nu ringer man upp och berättar

Och nu kan nya besvär dyka upp. Dock – tack alla teatergudar - sällan. Den som nu fått
jobbet har plötsligt ändrat sig om gaget. Trots att man förklarat redan på telefon vid den
första kontakten att gaget är satt till en viss summa. Trots att den sökande skrivit under en
castingblankett där de förklarat sig införstådda med att de accepterar det gage som är satt.
Nej, nu när de fått jobbet, vill de plötsligt tjafsa och ha mer betalt. Och man förklarar trött
att det är Produktionsbolaget, som satt gagerna och jag tror inte att de uppskattar att gå in i
en sån diskussion när du redan sagt ja till betalningen. Ibland lyckas man få dem att förstå,
ibland inte. Så ibland får man dra ett djupt andetag och ringa Produktionsbolaget. Som blir
sura. Och man jäktar fram någon annan som regissör och kund kan godkänna. Och gör ännu
en minnesanteckning!

Ett par gånger har det hänt – och självklart tidigt på en söndagsmorgon - att man väcks av
en ilsken produktionsledare som meddelar att NN inte dykt upp och inte svarar på telefon.

Raskt till kontoret och hitta någon annan som kan infinna sig inom en timme. Och gör åter en
minnesanteckning. Om inte ett giltigt skäl finns, går denna person fetbort för vidare jobb.
Lyckostunder
När man provfilmar någon man inte mött förut och ser att här finns en talang och ett ”glitter”
som kommer att leda dem långt.
När reklamfilmsmanuset är lite nyskapande och kul och man redan på läsningsstadiet känner i
magen att detta kommer att bli en riktigt bra liten film.
När man har provfilmat någon många gånger, men de har aldrig blivit utvalda och så plötsligt
slår det till och en regissör ser det man själv sett och man får ringa upp och säga: ”Du fick
jobbet!”

Vad blir man mer glad av?
Man blir glad om Produktionsbolag/regissör har en så klar blick för vad de vill ha att de kan
specificera noggrant och fantasieggande, men samtidigt är öppna nog för att titta på någon
som inte kanske platsade i deras första ”bild” men som får deras fantasi att gå igång.
Och man blir väldigt glad de få gånger man får leta efter folk med s.k. ”annan etnisk
bakgrund”. För hur ofta får vi se det multikulti-Sverige vi faktiskt lever i, beskrivas i
reklamfilmens värld? Där frodas fortfarande Bullerbyn och unkna blonda ideal.

Och gladast av allt blir man när man genom sitt jobb har lyckats ordna jobb, ett arbete åt
någon!
Det är faktiskt det allra roligaste av allt.

Lidingö 2011-06-16

Relaterade artiklar

Betygsätt

 4 röster

Betygsätt artikeln

Du måste vara inloggad för att kunna sätta betyg

Dela med dig



Besök oss på Facebook Följ oss på Twitter Besök oss på Youtube Följ oss på Instagram
Filmcafé Sverige AB    Postadress: Box 2920, 187 29 Täby    E-post:info(at)filmcafe.se

När Tom Jones spelade in titelsången till James Bond-filmen "Thunderball" så sjöng han med sådan inlevelse och sådant röj att han fick en blackout i inspelningsbåset.



© Copyright Wallentinus Mediaproduktion & Intrig Film & TV, 2002-2018.
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.

XHTML 1.0 Strict