Facebook, Twitter, Google eller Windows Live
Jobbannonser, marknadsföring och branschkontakter

Respekt i film och teaterbranschen

Respekt i film och teaterbranschen
Respekt. Hyfs. Vackra ord. De ska vara med oss ständigt. De ska vara ledstjärnor för hur vi behandlar vår omvärld. Men det är begrepp vi sällan talar om i jobbet. Begrepp

Drömmen om att bli sedd
Jag har tänkt mycket på dessa ord den sista tiden. Hur vi i vår bransch kanske ibland lägger oss lite väl platta för att vi är så rädda om våra ömtåliga drömmar. Hur vi lite för ofta tolererar att bli illa behandlade för att vår dröm är så stark men spröd, att vi är beredda att acceptera att få stryk på vår väg att försöka uppfylla denna vår dröm. Drömmen om att bli sedd, att bli upptäckt, att få ett jobb… Drömmen är så stor, hoppet är så stort att vi inte märker hur små vi gör oss ibland, hur vi de facto hjälper till att låta andra förnedra oss i vår strävan och önskan att nå fram till målet.

Det blev extra synligt när den amerikanska komikern Amy Schumer var i Stockholm härförliden. En man i publiken tyckte att det var en osedvanligt smart och rolig idé att vråla ”Show us you tits!” mitt under showen! Det finns väl ingen, med fler hjärnceller än en genomsnittlig wettextrasa, som tycker detta är ett vare sig lustigt eller intelligent sätt att kommunicera med någon enda levande varelse på? Vare sig de står på en scen eller ej? Det tyckte inte Amy Schumer heller. Och fick honom utslängd från Hovet. Idioten skyllde sen på spriten. Sorry, grabben. Endera har man förstått vad hyfs och respekt innebär, och det tappar man inte, hur mycket man än hinkar i sig. Eller så är man ett empatilöst, ouppfostrat praktaschel!

Det trampas på drömmar
Det trampas på många drömmar nu för tiden. Tv-programmet ”Idol” är ett bra exempel. Förnedring som underhållning. Nu rycker ni lite på axlarna och tycker jag är fjantig… ger man sig in i leken etc. Och jag erkänner, även jag har förr fastnat framför Tv:n under uttagningsprogrammen, häpnat, skrattat, förfasat mig över den ibland totala brist på självinsikt, som man kan få bli åskådare till.

Men numera klarar jag inte av att titta för jag blir så väldigt illa berörd. Äcklad och förbannad över hur man trampar på drömmar, på unga människors förhoppningar om en framtid. Och hur man alldeles för ofta kläcker ur sig onödigt hårda och elaka ord, allt för att få till en kvick fras, för att göra ”bra TV”, för att skapa ett ”halleluja moment” för de hjärtlösa. ”Idol” är ett skolexempel på det konsumerande samhället. Det elaka samhället. På slit-och- släng- samhället.

För det gäller att hitta tio tävlande, som är tillräckligt bra för att väcka Tv-publikens intresse. Men de får inte vara så bra att de lever kvar i vårt medvetande när vi väl röstat bort dem. Inte heller vinnaren får vara så bra, att vi inte nästa år knökar ner oss med våra fredagstacos för att börja heja på nya tävlande. Visst har det funnits undantag. Begåvade underbara undantag, som obändigt finns kvar som artister… Måns Z, Agnes, Darin, Amanda J, Danny… Men hade dessa inte kommit fram i ljuset utan ”Idol”? Tillåt mig tvivla! Och resten? Var är de i dag?

”Idol” har sänts sedan 2004. Det innebär 11 säsonger med 10 personer i direktsändning på bästa sändningstid på fredagarna. 110 personer har hittills tävlat, 11 har hittills vunnit. Hur många av dem minns vi? Hur många av dem fick en framtid i branschen, trots segerfanfarer och fladdrande guldkonfetti? Just det. Inte många. Och samma slit-och- släng-sjuka börjar äta sig in i vår bransch.
20 minuter är i kortaste laget
För ett par veckor sedan var det audition till en musikal i Oslo. ”Les Misérables” ska sättas upp igen. Det skulle bli audition till en av världens bästa och mest kända musikaler. Produktionsbolaget lägger ut info på sin hemsida. Där man får anmäla sig genom att ange namn, kontaktuppgifter, kön och stämmoinfo. Man ska inte skicka in sin c/v, istället finns en liten ruta där man på max 100 tecken – alltså mindre än en tweet – ska beskriva sin yrkeserfarenhet. De efterfrågar heller inte foto.

Redan här blir det märkligt. Det brukar nämligen vara standardförfarande att skicka in foto och c/v. För att produktionsteamet ska kunna gallra ut vilka av de sökande man vill kalla till audition, baserat på röstomfång, utseende, erfarenhet. Men till denna audition efterfrågar de inte detta alls? Och varför kommer att visa sig.

Produktionsbolaget gör helt enkelt så att de kallar in – antagligen – alla sökande!!! Alla kallas samma tid, tidigt på morgonen!?! 834 stycken! Smaka på den siffran… Åttahundratrettiofyra personer. Vid en professionell audition brukar man räkna med att ägna 20-30 minuter åt varje sökande, förutsatt att man gjort som man brukar i professionella sammanhang - man har gallrat bland de sökande.

20 minuter behövs. Tänk er själva. De ska komma in i auditionsalen, de får presentera sig, man brukar säga några ord för att försöka hjälpa dem att slappna av i detta nervösa sammanhang, de ska lämna över sina noter till pianist, liten genomgång av ev. tonart, de ska sjunga, litet pratas det mer för att få en första liten bild av just denna sökandes personlighet, man tar avsked och de ska få tid att samla ihop sina saker, ta sina noter och tacka pianisten och lämna rummet. 20 minuter är – om vi tänker efter t.o.m. i kortaste laget.
Cyniskt utnyttjande
De professionella casting directors från England och Tyskland jag jobbat med dylika sammanhang brukar vilja ha en halvtimme per sökande för att vara säkra på att inte missa en oslipad diamant. Som David Grindrod, casting direktor för originalet av ”Les Misérables” i London (och resten av världen och ”Mamma Mia” i hela världen och det mesta av Lloyd Webber i hela världen) brukar säga ”We need them more than they need us!” Vad han menar med det? Att de sökande kan gå ut och söka andra jobb, medan han måste - ovillkorligen - hitta bästa möjliga artister till alla roller i den produktion han arbetar med. Och då är 20 minuter en väldans kort tidsrymd.

Så räkna själva… Ska man göra samma noggranna genomgång av 834 sökande och ge dem säg 20 minuter var innebär det 16.680 effektiva auditionminuter. Det blir 278 timmar. Det innebär 11½ DAGAR om man kör 24 timmar om dygnet! 24 timmar om dygnet! Utan sömntid för jury, eller matpauser, eller kisspauser eller…

Ni kan ju själva se hur praktfullt korkat det är att kalla 834 personer till audition samma tid. Inte har man för avsikt att hitta rätt personer till rollerna (och det hade de inte heller, de flesta större roller var i tysthet redan tillsatta!)

Det var ett cyniskt användande av människors jakt på jobb vad gäller de professionella som kallades och ett cyniskt utnyttjande av unga människors drömmar om en framtid i vår bransch vad gäller de amatörer som var där.
Utmärkelsen för Största Klantaschlen
Det finns mer att berätta. SOM att de fick komma in i stora grupper, 25-30 pers i varje grupp. Alla sökande har fått sig en sång ur föreställningen tillsänd. Nu ska de stå i ring och sjunga den. Sjunga två (2!!!) takter var! (Kutym på audition är minst 16 takter!) Proffsen blandades med fullkomligt oerfarna amatörer. Varav många inte kunde sjunga rent eller ens vet vad en takt är. Så gör man inte mot oerfarna, det är så sjukt elakt och ruttet!

SOM att de inte fick använda toaletterna på i foajén på teatern där audition hölls (de fick order att istället gå till ett närliggande hotell, hotellet var INTE glad över denna anstormning av kissnödiga) SOM att de filmades! Utan att bli tillfrågade! Från att de kom till att de lämnade. De filmades i auditionsituationen. Inte för att - som man brukar göra – filma som minnesanteckningar, för att castingpersonal, producent och produktionsteam lättare ska kunna minnas och bedöma de sökande när de diskuterar dem efteråt. Nej, här handlade det om PR. Dessa filmer lades sedan ut på produktionsbolagets hemsida, som där glatt skröt om hur många som kommit på deras audition.

Mitt förakt för detta produktionsbolags behandling av sökande överträffas bara av min häpnad. Hur i alla fridens dagar tror de att något gott ska komma ur ett sånt auditionsförfarande? Inte ens i min vildaste fantasi kan jag förstå det annat som att det är ett sätt att få PR.

Men vad är det för töntar som tror att det i längden blir bra PR för ett produktionsbolag som uppträder så in i helvete okunnigt och korkat. De är ju nu på svarta listan hos varenda musikalartist på Norra Halvklotet! Vad bolaget heter?? Det är med största möjliga och sardoniska nöje jag presenterar utmärkelsen för Största Klantaschlen i Den Nordiska Teatervärlden 2016 till det norska produktionsbolaget SCENEKVELDER! Skit på er, puckon! Vi glömmer er inte!

Och sånt här bemötande och behandlande breder ut sig mer och mer. Det är samma tänkesätt som att söka efter ”avancerade statister”. Att inte kalla arbetsuppgiften för roll eller den person de söker för skådespelare. Förväntas man öppna käften och säga en replik utför man ett skådespelararbete, inte en statistuppgift. Och man ska ha betalt därefter. Och det är där skon klämmer. De vill inte betala er vad som står i avtalen. De använder sig av ett lögnaktigt språkbruk för att förminska er! Och varför? För att vi låter dem göra det!
En skådespelares jobb är inte kvantifierbart
En skådespelares jobb är inte kvantifierbart. Hela jobbet går ju ut på att röra sig som, handla som, låta som…. En levande människa. Vilket vi alla repeterar för varje dag. De flesta försöker sig aldrig på att spela rollen som en annan människa, för det är vad skådespeleri går ut på. Men de som försöker sig på det balanserar på en slak lina mellan det sublima och det briljanta. Fallenheten för detta är medfödd. Hur det ska utföras måste man lära in. Men dessa färdigheter är så mycket mer intrikata att peka på än att peka på yrkesskickligheten hos t.ex. en sångare eller en musiker eller en dansare.

En sångare kan man höra om den inte har ton, röstomfång eller kan sjunga rent. Man hör lätt om en musiker kan spela piano eller valthorn eller gitarr. Att man med glädje sjunger för full hals i duschen innebär inte att man är färdig för att sjunga Wagner eller ställa upp i Mello.

Bara för att man på en fest kan klinka alla tre ackorden till ”The House of the Rising Sun” betyder inte att man är Eric Clapton. Och en dansare…. Bara för att man gillar att svänga sina lurviga gör en inte till en Barischnikov eller en Gregory Hines.

Så jag avslutar med en länk till en kort snutt med dessa två av världens i särklass bästa dansare inom var sin genre. Men här tillsammans i filmen ”Vita nätter”. Titta på detta och tänk på att lika skickliga som de är inom sin konstart, lika skickliga måste en skådespelare sträva efter att bli inom sin. Och på vägen dit… Låt ingen sätta sig på er eller ställa sig på er.
Vare sig ni är i början på er yrkesbana eller på höjdpunkten har ni rätt att bli bemötta med hyfs och som de människor ni är. Som de MEDmänniskor ni är! Jarl Kulle, en av Sverige genom tidernas största skådespelare sa aldrig MOTspelare, han sa alltid MEDspelare om sina kollegor!

Så stå på er därute och ha det bra!

Många hälsningar/ Anita

Lidingö 2016-10-25

Betygsätt

 2 röster

Betygsätt artikeln

Du måste vara inloggad för att kunna sätta betyg

Dela med dig



Besök oss på Facebook Följ oss på Twitter Besök oss på Youtube Följ oss på Instagram
Filmcafé Sverige AB    Postadress: Box 2920, 187 29 Täby    E-post:info(at)filmcafe.se

I vartenda avsnitt av tv-serien "Seinfeld" kan man se något med Stålmannen på.



© Copyright Wallentinus Mediaproduktion & Intrig Film & TV, 2002-2018.
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.

XHTML 1.0 Strict