Facebook, Twitter, Google eller Windows Live
Jobbannonser, marknadsföring och branschkontakter

Filmer om vårt jobb

Filmer om vårt jobb
Jag har en passion för filmer som handlar om vårt jobb! Filmer om teatervärlden eller om filminspelningar. Då känner jag mig trygg och nöjd för då utspelas det på en plats som jag känner mig hemma på. Det får mig att må bra. Och ibland väldans road!

The Producers
Två gånger i mitt liv har jag varit nära att kissa på mig av skratt på allmän plats! Båda gångerna handlade det om att jag såg något som handlade om vår värld. Den ena gången var det en pjäs på en teater i London som utlöste problemet. Den andra utmaningen mot min urinblåsa var en film här i Stockholm.

Den första gången var när jag såg Mel Brooks ”THE PRODUCERS” (1968) - eller som den hette i Sverige ”DET VÅRAS FÖR HITLER”. Jag skrattade så mina tårar smälte mascaran tills den rann och fick det att se ut som om jag hade skäggstubb på kinderna. Och som sagt, jag höll på att inte kunna hålla tätt. Ska sanningen fram så lyckades jag inte. Vi fick ta taxi hem!

och de kommer på en genial idé för att bli rika. De ska sätta upp den sämsta pjäsen i världen! Och Max ska få sina investerare, en aldrig sinande ström av gamla lagom gaggiga men förmögna damer, med en outtröttlig lust att bli kurtiserade av Max, att bidra med en slant till produktionen mot 50% av vinsten. Han lyckas på detta sätt sälja sådär 10.000 % av showen och han hittar den perfekta pjäsen: ”Showtime for Hitler”!!! Skriven av en sinnessjuk nazist som blir gråtmild så fort man nämner Führerns namn. Max väljer regissör – självklart Broadways sämsta musikalregissör - och håller auditions för att hitta den minst tänkbara och allra sämsta skådespelaren att spela Hitler… Vad kan gå fel? Den innehåller en av mina favoritrepliker: ”Don’t be stupid, be a smarty! Come and join the Nazi Party!”
Den finns även i en musikalversion, som började på scen och sen filmades. Även den skriven och regisserad av Mel Brooks och scenversionen gick på Chinateatern för några år sen. Här letar man Hitler i musikalversionen.
Noises off
Den andra gången min urinblåsa ställdes inför en tuff utmaning (denna gång avgick blåsans uthållighet med segern), var när jag såg pjäsen ”NOISES OFF” i London. (Premiär 1982) Det är fortfarande en av de absolut roligaste pjäser jag någonsin sett. Den har gått på scen i Sverige flera gånger. Den handlar om en TV-såpastjärnas återkomst till scenen i en specialskriven men icke så välskriven fars och med ett gäng B-skådespelare i de övriga rollerna.

Första akten handlar om repetitioner så där 2-3 veckor före premiär, andra akten utspelas bakom scen under premiären och tredje akten när man varit på turné med den i ett par månader och tristessen har satt in. Den finns i en inte alltför lyckad filmversion (”KAOS I KULISSEN” 1992) och den fick mig att inse att ska man överföra en pjäs till film, måste man veta vad man gör, filmad teater är inte film. Ändå gjord av en bra regissör: Peter Bogdanovich) Men om ni är intresserade av manus, av fars - se den. Eller läs manus! Briljant konstruerad och skriven av Michael Frayn.
The Entertainer
Allt är inte lika skrattvänligt. ”THE ENTERTAINER” (1960) handlar om en gammaldags music hall-artist, en riktig vaudevilleartist Archie Rice, men inte så himla begåvad. Han ser hur hans värld, music hall, håller på att dö för intresset hos publiken falnar och han blir bittrare och bittrare. Huvudrollen spelas av Laurence Olivier och vet ni inte vem det är – skäms! En av de största skådespelarna någonsin. Vad han är gör blir det rätt.

John Osborne, en av vad man på 50-talet kallade ’angry young men’, de nya teaterförfattare som skapade vad som kom att kallas diskbänksrealism, hade skrivit en pjäs om just angry young men som hette ”Look Back in Anger” (1956 ”Se Dig Om i Vrede”). Olivier såg potentialen i denne författare och bad honom skriva en pjäs om en ”angry middle-aged man”. Och resultatet blev ”THE ENTERTAINER” (scenpremiär 1957) En fenomenal historia om en döende tid och ett döende imperium – det Storbritannien där solen aldrig gick ner tack vare dess kolonier över hela jordklotet är snart ett minne blott och engelsmännen måste inse att de inte är världens herrar längre. En ny underhållningsform – rock’n roll – och en ny världsmakt – USA – håller på att växa sig starka.
Bara ett tips: Den handlar inte om teater, men vill ni se en briljant film och ett av de bästa manus som någonsin skrivits – se ”Look Back in Anger” med den otrolige Richard Burton. En film och ett manus det slår gnistor om.
The Dresser
1984 jobbade jag som regiassistent till Ingmar Bergman på Dramaten. Det var hans stora återkomst till Dramaten och Sverige efter skattedebaclet och han regisserade Shakespeares ”Kung Lear” med Jarl Kulle i huvudrollen. Det var en…. upplevelse att jobba med Bergman. Inte så angenäm. Men en av mina kamrater, som känner mig väl och ville pigga upp mig, släpade med mig till Stockholms ballaste bio – Röda Kvarn (som inte finns längre, snyft!) för att se ”THE DRESSER” (1983 ”PÅKLÄDAREN”) som handlar om just en uppsättning av ”Kung Lear”. En uppsättning med ett litet turnerande teatersällskap i krigets skugga.

Med Albert Finney som den ”store” men åldrande skådespelaren som spelar Kung Lear, han tilltalas bara som ’Sir’ och Tom Courteney som hans trogne påklädare, Norman. Återigen en filmad pjäs. Och jäklar i min lilla låda så bra! En filmad pjäs med ett väldigt lyckat resultat.
Den gjordes i en TV-version för ett par år sedan, med Anthony Hopkins och Ian McKellen i rollerna som Sir och Norman. För er som är intresserade kommer den faktiskt i en scenversion i Stockholm på Dramaten i vår. Med Sven-Bertil Taube och med Krister Henriksson som påklädaren Norman. Andra Shakespearepjäser som bakgrund till filmer i teatermiljö är t.ex. ”LOOKING FOR RICHARD” med Al Pacino, Kevin Spacey och Alec Baldwin. Om arbetet med en uppsättning av ”Richard III”. Rolig, bitsk och väl värd att se.
A Chorus line
Många musikaler utspelas mot en teaterbakgrund. Många har filmats och nästan alla har börjat som scenproduktioner. Som ”A CHORUS LINE” (1985) - såg den på scen i New York 1976 när jag gick på Scenskolan och var i NY på sommarlovet. Grät ögona ur mig! Den ultimata berättelsen om det hårda jobbet med att vara dansare på Broadway. Eller i Stockholm. En historia om hårt slit och kärlek till sitt arbete. Den här snutten är inte från filmen, har inte hittat en trailer för den, men inledningen är densamma – audition för en show:
De äldre klassikerna
”KISS ME KATE” (1953), ”42nd STREET” (1933), ”GYPSY” (1962), ”FUNNY GIRL” (1968. Barbra Streisands stora genombrott som music hall-stjärnan Fanny Brice), ”THE BAND WAGON” (1953), ”THE BOY FRIEND” (1971) och en av de bästa musikalfilmer som finns, Bob Fosses ”ALL THAT JAZZ” (1979. Som i Sverige fick det omåttligt fantasifulla namnet ”SHOWTIME”) när filmen var i sin barndom, hade man ingen dataanimering eller andra avancerade tekniker at ta till. Det enda man hade var människor och fantasi. Så kolla detta klipp från ”THE GREAT ZIEGFELD” från 1936. Den vann Oscar för Bästa Film det året.
Först ett bygge som tar andan ur en. Och sen de två av de skickligaste steppdansarna någonsin: Elinor Powell och Fred Astaire. Förlåt, det var ett litet stickspår! Florence Ziegfeld – för de av er som inte har koll – var sin tids stora teaterproducent. Tänk er om man slog ihop Broadway med Las Vegas. Sån var Ziegfeld! På 30- och 40-talen gjordes många filmer mot en bakgrund av en teater- eller filmmiljö - Inte bara musikaler. Som ”ALL ABOUT EVE” (1950) Bette Davis som framgångsrik skådespelerska. Men det lurar faror i vassen och hon kläcker en av de bästa replikerna någonsin. Jag har den t.o.m på en tröja! ”Fasten your seatbelts, it’s going to be a bumpy ride!” Här en liten snutt. Med Repliken med stor R. Och med en liten glimt av Marilyn Monroe i en av sina första filmroller:
Eller fantastiska franska ”LES ENFANTS DU PARADIS” (1945 ”PARADISETS BARN” på svenska) En annan av de vackraste filmer som gjorts.
Och så min stora favorit “TO BE OR NOT TO BE” (1942) En komedi om när tyskarna intar Polen. Det gick lätt att vara aningslös i Hollywood i början på 40-talet, få kände till vidden av de omänskliga vidrigheter som utspelades i Tyskland samtidigt. Om ni ser denna film, ha på er förlåtande glasögon. Titeln har den fått för rollen Joseph Tura, som spelar Hamlet är chef för teaterkompaniet och varje gång han börjar på ”Vara-monologen” är det en ung polsk officerare som reser sig i salongen och går ut. Vad Mr Tura inte vet är att den unge officeraren nu ska hälsa på Mrs Tura, eftersom Mr Tura är låst på scen i nån timme framåt.
Nyare filmer
Så är vi framme vid vår tid. Woody Allens ”BULLETS OVER BROADWAY” (1994) har jag alltid väldigt roligt åt. Om en gangster som satsar pengar i en pjäs mot att hans talanglösa flickvän ska få en bra roll. Och sakta visar det sig att lika talanglös som flickvännen är, lika stor talang har flickvännens livvakt för dramatik och teater. Väl värd att se. Dianne Wiest fick en Oscar för sin roll. Det är hon väl värd!
“THE TALL GUY” (1989) Med Jeff Goldblum. Goldblum är ‘straight man’ åt komikern Rowan Atkinson, som firar triumfer i elakhet. Goldblum får sparken men landar snart ett nytt jobb. I en musikalversion av ”Elefantmannen”. Väldigt rolig!
En annan rolig är ” “WAITING FOR GUFFMAN” (1996) av underbara Christopher Guest. En liten stad i Missouri ska fira sitt 150 års-jubileum med en uppsättning av en nyskriven musikal. Många boende i stan känner sig manade, men få äro begåvade. Regissören, tillika passionerad manusförfattare och kompositör av verket, manar på dem genom att antyda att en av Broadways mest inflytelserika kritiker kommer att närvara vid premiären. Han har nämligen skrivit till honom och bjudit in honom. Han låter ensemblen tro att om de kan göra en bra show, kanske den kan sättas upp på Broadway! Christopher Guest är känd för sina s.k. ’mockumentaries’, dvs skoj-dokumentärer. Han har bl.a. gjort ”BEST IN SHOW” (om hundutställningar) och ”A MIGHTY WIND” (om folkmusiker).
Han har även skrivit och regisserat ”THE BIG PICTURE” (1989) med Kevin Bacon om en ung nyss utexaminerad filmmakare, som inser att livet i Hollywood inte är så lätt som han hade hoppats och trott.
Det finns faktiskt en riktig skräckis också: “THEATRE OF BLOOD” (1973) med Vincent Price. Floder av blod i teatermiljö. Jag klarar inte sånt, men för er som gillar skräckfilmer… Håll till godo!
Och en inte alltför rolig, men jäkligt välgjord film med Hugh Grant och Alan Rickman:
“AN AWFULLY BIG ADVENTURE” (1995) En rörande och melankolisk och väldigt välskriven och välspelad historia om en liten teater i Liverpool strax efter kriget.
Så till sist mina favoriter!
Utan inbördes rangordning. ”SHAKESPEARE IN LOVE” (1998) kommer alltid ha en stor plats i mitt film-hjärta. Okay, jag är en Shakespeare-nörd och har urkul åt alla referenser till hans pjäser. De underbart klipska användandet av citat från hans verk och hans figurer och hans samtid. Det är inte konstigt att den vann en hel hoper Oscars bl.a. för bästa manus. Den är intelligent och varm, den är vemodig, den är vacker, den är ibland hysteriskt rolig och den underskattar inte sin publik. Har ni inte sett den – se den!
“IN THE BLEAK MIDWINTER” (1995) går även under namnet ”A MIDWINTER’S TALE” i USA, som inte är så kunniga vad gäller brittiska julsånger. Regisserad av Kenneth Branagh och med en drös bra skådespelare. Jag höll på att glömma, här var urinblåsan i fara igen. En arbetslös skådespelare får för sig att över julen sätta upp ”Hamlet” för att samla in pengar till sin systers lokala kyrka uppe i norra England. Han lyckas samla ihop ett gäng kollegor (bitarna med auditions är hysteriska!) som ställer upp på att jobba över helgen mot del i vinsten. Vilket oftast brukar betyda att man inte tjänar ett öre. Och med tanke på de ekonomiska förutsättningarna blir det ju kanske inte de mest namnkunniga skådespelarna som ställer upp.
Och så den bästa film som finns om vad det kan innebära att vara skådespelare. Eller regissör. Eller fotograf. Eller… När man är så förblindad av vad man gör, av framgångens sötma och de ekonomiska fördelarna att man glömmer att man fortfarande är del av ett sammanhang, en värld, ett samhälle. Att man har förpliktelser mot sina nära, mot andra människor, att man inte kan vara blind för vad som pågår runt omkring! När man likt Faust, säljer sin själ.

Filmen heter “MEFISTO” (1981) och var Klaus-Maria Brandauers stora genombrott. Om en skådespelare som säljer sin själ till nazisterna för framgångs skull. För bekvämlighets skull. Den är en av de läskigaste men kraftfullaste filmer jag sett och Brandauer är lysande. Den vann en - välförtjänt – Oskar som Bästa Utländska Film och jag tycker nog Brandauer borde fått för Bästa Manliga Huvudroll. Han är fullkomligt elektrisk!
Och så en sista, en gjord för bara 3 år sen. “BIRDMAN” (2015) med en av mina stora favoriter: Michael Keaton. Som spelar en f.d. actionhjälte, som försöker få liv i sin avsomnade karriär genom att sätta upp och spela en pjäs han skrivit själv. Keaton är bedövande bra. Och jag förstår varför han nominerade till en Oscar för den här insatsen.
Så där ja. Nu har ni lite att botanisera bland. I alla fall till det himmelska mjäll som faller utanför mitt fönster har smält och vi kan höra drippetidropp från taken och de första tillrande fågelkvittret. Fram med popcorn och njuuuut!

Anita

Lidingö 2018-02-26

Betygsätt

 0 röster

Betygsätt artikeln

Du måste vara inloggad för att kunna sätta betyg

Dela med dig



Besök oss på Facebook Följ oss på Twitter Besök oss på Youtube Följ oss på Instagram
Filmcafé Sverige AB    Postadress: Box 2920, 187 29 Täby    E-post:info(at)filmcafe.se

När Ian Flemming skrev sin första bok "Casino Royal" så fick han namnet på sin hjälte James Bond från en författare till en bok om karibiska fåglar.



© Copyright Wallentinus Mediaproduktion & Intrig Film & TV, 2002-2019.
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.

XHTML 1.0 Strict