Facebook, Twitter, Google eller Windows Live
Jobbannonser, marknadsföring och branschkontakter

Eget beröm luktar illa?

Eget beröm luktar illa?
BERÖM… är ett ord vi använder för sällan! Och ett koncept vi verkar ha glömt bort.
Jag skrev om kritik sist, och det gjorde att jag började fundera på dess motsats… Vad har hänt med oss i branschen, vad säger det om oss som människor – och medmänniskor – att vi numera verkar vara bättre på att kritisera andra, än på att ge dem beröm? Det är ju sjukt!!!

De kommande generationerna?
Det räcker med att gå in på Facebook, läsa insändare i tidningar, lyssna på nyheter, eller - som jag gjorde för inte så länge sen - befinna mig på en skolgård med mellanstadiebarn, alltså ungar i åldrar mellan 10 och13…. Det var hemskt! Tonen var vidrig. Och det gick så långt att jag tappade fattningen och grabbade tag i en ursöt liten blond kille med stora blå ögon och ögonfransar härifrån till Alingsås och frågade honom varför han uttryckte sig som han gjorde? Han hade just blivit irriterad på en flicka i samma ålder, lika söt som han, med långt mörkbrunt burrigt hår och ögon som Bambi.

Jag har ingen aning om vad bråket gällde, men inget… INGET… kan få mig att tycka att det är okay att en 10-åring kallar en annan 10-åring: ”Din jävla, smutsiga hora!” Jag har hört talas om detta språkbruk, men det var första gången jag hörde det på riktigt och det sprängde mitt hjärta i bitar. Hans lärare dök upp, jag fick förklara mig, varför jag stod och höll fast en liten kille jag aldrig sett förr och tack och lov var och är läraren en god vän, och hon fick tala ner mig, för jag var chockad! Och som hon sa, ungarna lär sig inte detta själva.

Det är vi vuxna som lär dem. Ett bakvänt – och skrämmande - exempel på den gamla uppfostringsmetoden: ”gör inte som jag gör, gör som jag säger!” Och jag blev ärligt talat både äcklad och förbannad. Men mest av allt blev jag undrande och sorgsen… Vad gör vi med de kommande generationerna?
Tagga ner på kritiken
Och det fick mig att tänka. På just detta med kritik. På hur vi formulerar oss nu för tiden. Hur vi skriver, hur vi uttalar oss. Kritik är viktigt, men - som jag påpekar om och om igen tills jag är tomatröd i nyllet – det ska handla om konstruktiv kritik, inte bara ett tillfälle att dumpa sitt eget dåliga humör på andra. Vi kan alla komma med exempel på kritik.

För vi hör och läser sånt varje dag. Däremot uppmanar jag er att fundera på hur ofta ni hör någon berömma någon annan. Har ni hört uttrycket ”Eget beröm luktar illa”? Jag som är så vansinnigt gammal har hört det till leda. En rest från våra puritanska, lutheranska förfäder. En uppmaning att inte framhäva sig själv, att inte försöka verka bättre än andra… Jamen, om man är det då…? Om man vet att man är jäkligt bra på att spela piano, göra en sockerkaka, är superbegåvad på matte, kan sjunga… Det där sista tänker jag på nu när TV4 har satt igång med reklam för årets omgång av ”Idol”. Jag är inte bättre människa än att även jag suttit där framför dumburken och ondgjort mig över att folk söker till programmet och vågar ställa sig framför en professionell jury utan att verka ha någon som helst hum om att de varken kan sjunga rent eller har en behaglig klang i rösten. Och då undrar jag över vem som har varit så taskig att de uppmuntrat just denna person tillräckligt för att få hen att tro att rösten tillhör en ny Beyonce, en ny John Legend…. Men sen tänker jag lite till…

Kan det vara mamma och pappa, syskon, vänner…. ? Och de har ju faktiskt inte gjort något fel, de har bara berömt någon de älskar och beröm luktar inte illa. Vare sig man formulerar den själv eller någon annan gör det. För beröm får en att växa, bygger på självkänslan, ger trygghet och stabilitet. Så var går gränsen mellan beröm och lögner? Hur ska vi lära oss den ädla konsten att ge konstruktivt och sanningsenligt beröm utan för den delen ge näring åt drömmar som inte kommer att uppfyllas? Astrid Lindgren har sagt – apropå barnuppfostran – att man ska ge ungarna kärlek, kärlek och mera kärlek för då kommer folkvettet av sig själv. Jag tror det ligger oerhört mycket i det tänket! Vare sig det gäller barn eller vuxna. Så kan vi enas om att börja använda oss av mer beröm och tagga ner på kritiken!

Det finns undersökningar som visar att det går att påverka prestationer om man berömmer på rätt sätt. Du kan få människor att prestera bättre i sina jobb om du lär dig att ge dem beröm på rätt sätt. Men berömmet ska vara kopplat till arbetsuppgift, inte till person. Säg inte ”Du är smart”, utan säg ”Du valde helt rätt väg att utföra uppgiften på”! Och det får mig att tänka på den bästa teaterpedagog jag någonsin mött. Han hette Rudolf ”Rudi” Penka och var vår huvudlärare på Scenskolan i Stockholm när jag gick där. Jaaa, jag vet att det var förra milleniet. Men jag tror inget har förändrats under årtusenden i vårt sätt att ta till oss kritik respektive beröm. Eller hur man ger det.
Konstruktiv kritik
Professor Penka från Öst-Berlin, regiassistent till Bertold Brecht vid Berliner Ensemble, huvudlärare vid den statliga teaterskolan i Öst-Berlin som han var delaktig i att bygga upp och så småningom även huvudlärare vid Scenskolan i Stockholm, hade ett sätt att ge kritik som jag nästan aldrig mött hos någon annan, utom möjligen Alf Sjöberg på Dramaten. Penka började varje genomgång efter att vi haft genomdrag av en scen, en pjäs eller en monolog med orden ”Das war zehr schön… ABER….” (Det var väldigt bra… MEN…) Det låter kanske knäppt men det fungerade! Hans vänliga, varma, bruna ögon som hade ett sätt att titta på oss elever så vi verkligen kände oss sedda. Och känner man sig sedd så växer man! Hans kritik var alltid väldigt konkret. Det känns nästan fel att kalla det kritik, det var mer konstruktiva råd för hur jag skulle få vad jag ville spela fram att bli än mer synligt.

En gång hade jag ett utbrott i en scen. Jag kände själv att jag blev mer pipig än arg, mer tillgjort ilsken än verkligt upprörd. Och jag kunde inte för mitt liv förstå vad jag gjorde fel. Penka tittade, tog min hand, ställde mig där jag stod på scen när jag skulle sätta igång med att låta ilskan växa och fick mig att inse att det var inte bara ilskan som lättade mot himlen! Det gjorde även jag! Istället för att bli heligt förbannad och ta plats och stå stadigt på marken, försköt jag balansen fram mot tårna så jag nästan lättade från golvet. Såklart jag inte kände mig trovärdig! När jag hittade hur jag skulle stå kvar, stå stadigt, med balansen stadigt fördelad över både tår OCH hälar blev det lätt som en plätt! Och jag fick massa beröm av Penka och kände mig tusen meter lång. Tack vare beröm och konstruktiv kritik!

En annan av våra lärare på Scenskolan var den legendariske sångläraren Torsten Föllinger. Ingen kunde som han få en att känna sig begåvad. Varför? För att han gödslade med beröm och varje liten bit av kritik var genomtänkt och konstruktiv och ”görbar”. Han kom med praktiska tips om hur man gjorde för att sjunga bättre. Eller snarare hur man framförde ord till musik! Och Torsten lärde mig något jag praktiserar än idag som en slags mental ”pick-me-up”! Ställ dig framför en spegel och säg till din egen spegelbild, så uppriktigt du bara kan: ”Du är bäst!” Du är ”bäst i världen på att vara du!” Och variationer på detta tema! Upprepa 15-20 gånger! Du känner dig som en idiot i början, men snart märker du hur du faktiskt växer och mår bra av denna lilla dos beröm. Och det må vara eget, men det luktar inte ett smack illa!
Använd beröm oftare
Jag önskar man kunde få kritiker att använda sig av beröm oftare. Ibland misstänker jag att vissa kritiker är mer förtjusta i och intresserade av sin egen formuleringsförmåga, än de är av pjäsen/verket de är utskickade att bevaka och recensera. Att de tycker det är roligare att hitta en riktigt slagkraftig förolämpning än de är av att ge just sån konstruktiv kritik de borde ge. För det är bra mycket svårare att vara konstruktiv än det är att vara elak. En recension jag aldrig glömmer var när Operabaletten turnerade runt Sverige med Svansjön på 70- talet när Operan skulle bygga om sin scen. Stor ensemble, tyvärr förinspelat ljud, men de uppträdde i städer och på platser där man normalt inte får chans att se så mycket klassisk balett. Bl.a. i Östersund. I Sporthall.

Den lokala tidningen hade – kanske inte så överraskande – inte tillgång till någon balettrecensent. Så de skickade en sportreporter. Och det blev en av de underbaraste recensioner jag någonsin läst! Det var reporterns första möte med klassisk balett. Han hade inte ens sett det på TV innan, vad kunde erinra sig. Han föll pladask! Han ville så gärna berömma detta hans föremål för en stormande kärlek vid första ögonkastet. Så han använde det språk han kunde! Sportens! Premiärdansösen som dansade Svandrottningen jämfördes med Honken Holmqvist, den tidens stjärnmålvakt i det svenska ishockeylandslaget. Han tyckte att hon gjorde makalösa räddningar och klubbföringen var suverän. Skurken, Rothbart, var som Ingmar Stenmark. Man höll andan av spänning, men var ändå själaglad när han gick i mål utan att han lyckats förgöra det vackra kärleksparet. Och musiken var ännu bättre än hejaramsor när Östersund spelade hemmamatch! Se det var en recensent som verkligen ville berömma!
Renässans för berömmens svåra konst
Låt oss inse att hårda ord bidrar till en sämre och hårdare och mer omänsklig värld. Medan beröm får rosor att slå ut där man minst anar det. Trevor Nunn – en av världens alla kategorier bästa teaterregissörer - jobbade en gång med Dame Wendy Hiller. En av Englands mest legendariska kvinnliga skådespelare. Han var lite nervös, hon var känd för sina kvicka kommentarer och sin skarpa tunga. De repeterade i några veckor och allt gick bra. Så var det dags för genomdrag av pjäsen och efteråt var det genomgång. Trevor Nunn hade något han ville säga till Dame Wendy, men han hann knappt öppna munnen. För hon avbröt honom med orden: ”Oh, please, my dear boy, do not criticise me. Praise me!!! That will make me grow as an actress!” Påpekas bör att Dame Wendy var närmare 90 vid det laget. Men jag tror att hon har jäkligt rätt…

Låt oss ge varandra beröm. Då växer vi. Både som teaterarbetare och som människor! Trevlig sommar, alla kära kamrater! Och glöm inte att ge beröm och komplimanger där ni kommer åt. Alla växer av att känna sig sedda. Alla!

Anita M

Lidingö 2018-06-25

Betygsätt

 1 röster

Betygsätt artikeln

Du måste vara inloggad för att kunna sätta betyg

Dela med dig



Besök oss på Facebook Följ oss på Twitter Besök oss på Youtube Följ oss på Instagram
Filmcafé Sverige AB    Postadress: Box 2920, 187 29 Täby    E-post:info(at)filmcafe.se

Verktygen som används för att fixa till Jack Napier (Jack Nicholson) efter hans kemikaliebad i filmen "Batman" är samma verktyg som den sadistiske tandläkaren Orin Scrivello (Steve Martin) använder i filmen "Little Shop of Horrors" från 1986.



© Copyright Wallentinus Mediaproduktion & Intrig Film & TV, 2002-2018.
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.

XHTML 1.0 Strict