Facebook, Twitter, Google eller Windows Live
Jobbannonser, marknadsföring och branschkontakter

Konstruktiv kritik eller tanklösa elakheter

Konstruktiv kritik eller tanklösa elakheter
Om kritik i vår bransch. En företeelse som alla som ger sig in i denna bransch kommer att möta. Numera inte bara i skriven eller uttalad form, från människor som har det som yrke.

Hyenamentaliteten firar orgier
Han är mer känd under namnet Avicii. Han blev bara 28 år och mitt hjärta brister när jag tänker på hans familj. Det är alltid fel när en ung människa dör, barn ska inte dö före sina föräldrar, och nu råkade det vara en ung människa som är känd över hela världen och då sker det motbjudande… Jag har redan sett ett stort antal inlägg på nätet där folk lystet spekulerar i vad och varför och hur…

Hyenamentaliteten firar orgier och jag får ont i magen. För vi har inget med det att göra!
De enda personer detta angår är hans familj och hans närmaste och jag sörjer med dem för att en ung begåvad och älskad kille är borta. Jag tar tillbaka vad jag skrev ovan om hyenamentalitet. Det är en förolämpning mot hyenor. Bara för att man är känd, har man ingen skyldighet att till och med bortom döden tillgodose folks sjuka nyfikenhet.
Så varför skriver jag om detta? Hade inte alls tänkt inleda så, har i några veckor gått och ruvat på en idé att skriva om kritik, en företeelse, som alla vi i denna bransch stöter på och ”drabbas” av. Men jag blir så illa berörd av denna brist på hyfs, detta grävande och gottande i andras olycka och liv vare sig vi vet något om det eller ej. Vet vi inget verkar det inte hindra oss, då är det ju bara att friskt spekulera. Sanningshalt eller kunskap i ämnet är ointressant bara vi får breda ut oss med vad vi tror och tycker och anser. Bara vi får höras, struntar vi i att lyssna.

Vi människor har alltid pratat om andra människor. Vi har skvallrat, som är den mer exakta terminologin för glupskt grävande i andra människors angelägenheter. Men förut luftade vi våra undringar i privata samtal med vänner, familj och arbetskamrater. Vi nådde kanske ett tiotal personer med våra funderingar. Vi visste inte mycket, men vi trodde desto mer. Vi hade inte alltid kött på benen på våra – ofta befängda – tankar, men det gjorde mindre när vi nådde så få. Nu lever vi med Internet. Där vad vi tänker och delger vår omvärld har potential att nå hundratals, tusentals och delas och spridas till ännu fler.
Jag är zebran, de är lejonet
Och jag kommer från ämnet jag tänkte skriva om. Som är kritik i vår bransch. En företeelse som alla som ger sig in i denna bransch kommer att möta. Numera inte bara i skriven eller uttalad form, från människor som har det som yrke. Professionell kritik från människor som kan alldeles väldigt mycket om teater, musikal, opera, dans, musik, böcker eller vilken kulturyttring det nu rör sig om. Människor som tar sitt yrke på allvar och som faktiskt ibland säger väldigt kloka saker om vad de har fått i uppdrag att yttra sig om. I princip ser jag ju kritiker som mina naturliga fiender. Jag är zebran, de är lejonet som är ute efter ett skrovmål. Men det stämmer inte riktigt, jag vet ju det och har än mer insett det i denna Internet-värld.

Någon har sagt att detta med att fråga en skådespelare (eller regissör eller filmmakare eller författare) vad hen tycker om kritiker är som att fråga en lyktstolpe vad den tycker om hundar! Jag har tänkt om lite i dessa Internet-tider. Jag börjar få respekt för hunden.
Numera har jag en solid förståelse för de som har det som yrke att syna våra jobb. De som är pålästa, kunniga om vad de ser och som noggrant väljer sina ord med urskillning.
Att lyssna på dem kan få mig att lära mig något. Till skillnad från de vidrigt elaka och okunniga uttalanden man kan hitta från fullkomliga amatörer på nätet. De sistnämnda är inte ute efter att vi ska bli bättre, de är bara ute efter att vara så elaka som möjligt om någon och något, som de vet väldigt lite om och än mindre förstår. Och framför allt är de ofta så väldigt plumpa. De borde läsa lite av all kritik, som framförts i vår bransch under de årtusenden som gått sedan Thespis uppfann skådespelarkonsten.

Jag är inte en bättre människa än att jag ibland garvar högt när jag ser en väl formulerad elakhet i en recension. Men visst tar jag åt mig, när jag blir kallad ”mindre levande än en figur i en bok av Enid Blyton.” (Blyton skrev barnböcker som Fem-böckerna, böckerna om Hemliga sjuan etc. Hon var inte direkt känd för sitt levande persongalleri.) Nu efteråt ser jag ju att recensenten hade rätt, det var en gräslig uppsättning av en av Strindbergs sämsta pjäser, ”Moderskärlek”. Jag har alltid misstänkt att han skrev den på krogen i Paris när han var pank och behövde pengar till mer absint. Men då, när det publicerades, sved det lite.
Å andra sidan har jag sällan skrattat så högt som när jag såg rubriken på en recension av en pjäs av Shakespeare på Dramaten där jag var med. Rubriken ljöd ”Mycket Väsen för Ingenting”. Pjäsen var en annan, men oh, som den rubriken var en perfekt beskrivning av denna usla uppsättning.

Just Shakespeares pjäser inbjuder till elakheter när uppsättningen är riktigt dålig! Just för att du får jobba hårt för att göra hans mästerverk till riktigt usel teater. En uppsättning av ”Julius Caesar” vid förra sekelskiftet fick en kritiker att skriva följande: ”Skådespelarna påminde mest om kakelugnar, där de skred fram i sina långa vita togor, men de värmde dessvärre icke!” Richard Briers, underbar brittisk skådespelare, gjorde Hamlet i sin ungdom:
”Richard Briers framförde Hamlets ord med samma snabbhet och exakthet, som en manisk skrivmaskin på amfetamin!”

Finns många exempel på dräpande kommentarer i recensioner. Och ingen kommer undan. Roger Moore, en av de bästa James Bond, gjorde sin första stora filmroll i en film som hette ”Diane” mot Lana Turner: ”Lana Turner gör sin entré med smattrande höga klackar och fladdrande lösögonfransar, eskorterad av en stadig engelsk rostbiff!” Och elaka men träffande recensioner är inget nytt påfund. Fanny Kemble kom från en väldigt känd brittisk teaterfamilj och gjorde sin debut som Julia 1829. En känd kritiker – Leigh Hunt - skrev om henne:
”När hon hade sitt första större känslomässiga utbrott sjönk våra förväntningar ner under skorna och de höjde sig aldrig igen.”
Albert Finney som Tamburlaine” på National Theatre:
”Mr Finney, i sin guldfärgade minikjol, fick mig mer att tänka på en överviktig älva, än någon som lyckades besegra större delen av Asien”
Laurence Olivier spelade Shylock i ”Köpmannen i Venedig”:
”Det tar inte lång stund innan man inser att Mr Oliviers rolltolkning är inspirerad av Joakim von Anka!”
Alla i branschen får kritik
Kritik kommer alla som ger sig in i denna bransch att möta. Hur man tampas med det? Ja, det finns lika många råd som kulturarbetare… Vissa läser aldrig. Andra läser alltid.
Men man måste alltid komma ihåg att vad det än står i tidningen, vad de än säger på TV eller på radio eller skriver på Internet… Du ska stå där på scenen igen nästa kväll. Därför måste man hitta sitt eget personliga sätt att handskas med kritik.

Man måste göra det som känns rätt för en själv. Och man måste skaffa sig verktyg att ta till när det skrivs elakheter. Visst kan många recensioner göra en upprörd. Jag blir till exempel jäkligt irriterad när jag läser en recension som går ut på att inte skriva om den uppsättning/film man sett, utan istället bre ut sig om hur de själva tycker man borde berättat historien. Då har man inte förstått sitt jobb. Man kan inte komma ifrån att vad man ska leverera är en bedömning av det verk/bok/föreställning man sett. Inte den man hade velat se istället.

En av mina favoriter när det gäller recensioner är en kille som heter Joakim Bergman. Han har en blogg där han skriver om föreställningar han sett. Och han skriver verkligen om det han sett, inte vad han hade velat se. Den är värd att läsas: https://minstengangiveckan.blogspot.se/

Vi kan aldrig komma ifrån att vi är väldigt självupptagna i denna bransch.
Vi har lite svårt för alla andra pronomen än ”jag”. En av mina favorithistorier är om den underbara skådespelerskan Tollie Zellman. Stor på 30-, 40- och 50-talen. En av de bästa komedienner vi haft i detta land med ett oefterhärmligt sätt att leverera repliker. Tolle hade premiär på en ny pjäs och efter premiären flockades vänner och kollegor i hennes loge, drack champagne och strödde superlativer över föreställningen. ”Älskade Tollie, den kommer att gå i åratal!”… ”Vilken succé formidable!”… ”Denna föreställning är så vansinnigt bra!”

Tollie mulnar mer och mer och tillslut äskar hon tystnad och säger med tordönsstämma:
”Ja, ja, ja…. Men för att komma till pudelns kärna! Hur var JAG?” Hade gärna hört hur Tollie handskades med kritik. Men bland det elakaste jag vet är en recension av pjäs på Folkan i Stockholm. (Grrr, den är borta. Teatern där Karl Gerhard framförde ”Den ökända hästen från Troja” och Kardemumma-revyn återkom varje år. NU riven och istället ett superfult hus som innehåller ännu ett Åhlens-varuhus!). Den elakaste sågning jag någonsin läst. Bara för att den är så elak ska regissören få förbli namnlös:
”Skådespelarna rörde sig planlöst över scenen. XX hade angett färdriktningen!”
Men kan vi enas om en sak…
Vi måste alla lära oss hur vi förhåller oss till kritik. Den kan vara utvecklande, den kan innehålla små korn vi lär oss något av och den kan vara så elak att vi bara vill krypa ihop som en liten boll och aldrig gå utanför dörren.

Vad vi än läser, vad vi än hör om våra egna framträdanden, ska vi aldrig sänk oss till deras nivå… De där, som vill såga och såra för sin egen skull, inte för att utveckla oss eller komma med goda råd eller kloka iakttagelser. De där, vars själar är så förkrympta att de inte mår bra om de inte får vara elaka mot andra. De där, som talar innan de tänker och även om de tänkte, inte bryr sig. ”When they go low, we go high” är alltid ett valspråk att hålla fram som ett föredöme.

Anita M

Lidingö 2018-04-26

Relaterade artiklar

Betygsätt

 1 röster

Betygsätt artikeln

Du måste vara inloggad för att kunna sätta betyg

Dela med dig



Besök oss på Facebook Följ oss på Twitter Besök oss på Youtube Följ oss på Instagram
Filmcafé Sverige AB    Postadress: Box 2920, 187 29 Täby    E-post:info(at)filmcafe.se

- She tried to sit on my lap while I was standing up.

The Big Seep, 1946



© Copyright Wallentinus Mediaproduktion & Intrig Film & TV, 2002-2018.
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.

XHTML 1.0 Strict