Facebook, Twitter, Google eller Windows Live
Jobbannonser, marknadsföring och branschkontakter

Konsten att kommunicera

Konsten att kommunicera
ORD, ORD, ORD…. svarar Hamlet på Polonius fråga om vad det står i boken han läser.
Ja, såklart, tänker ni: Döööh, vicken korkad fråga! Men vad innebär detta med ord för oss i vår bransch? Massor!

Att samarbeta
Det finns få professionella områden där det finns så många olika yrken som samarbetar för en gemensam slutlig produkt som vi gör i vår bransch. ”Vi” är producenter och regissörer och scenografer och kostymskapare och perukmakare och dramaturger och maskörer och regiassistenter och målare och påklädare och skådespelare och snickare och scentekniker och klippare och stuntmän och elektriker och dansare och sufflörer och inspicienter och kameramän och skräddare och attributörer och sångare och smeder och ljussättare och fotografer och manusförfattare och … och… Så hur ska vi då kommunicera så vi verkligen förstår varandra?

Alla vi olika grupper som kan så mycket om det vi har som yrke, men som inte kan slutföra produkten ensamma. Ingen av oss kan själva skapa den slutliga ”varan” själva, vi kan inte ensamma göra en färdig föreställning, inte producera en färdig film. Vi måste samarbeta. Och för att göra det, måste vi kommunicera. Och hur gör vi det? Jo, genom ord! Låter så lätt. Är så svårt.

För att vi måste, för att verkligen förstå varandra vara så exakta som vi bara kan. Och det är inte lätt. Säg vad du menar! Låter jäkligt enkelt, men är bland det svåraste som finns.
Så jag ska lära er ett knep. Kom alltid ihåg att det inte är du, du som säger något, som bestämmer om budskapet är förståeligt. Det är alltid mottagaren som bestämmer om budskapet har gått fram. Utgår man från detta, är halva slaget vunnet. Så simpelt formulerat. Så otroligt svårt att leva upp till.

Att betona rätt
Sif Ruud, svensk teater - och films – Grande Dame, gav mig för många år sen ett urklipp med bland det klokaste jag läst om detta med kommunikation och ord. Sif var min – vår – lärare på det som då hette Scenskolan, idag Stockholms Dramatiska Högskola. Hennes lektioner var för mig – och för många andra som hade turen att ha Sif som lärare – något alldeles speciellt. Vi kallade dessa två timmar i veckan för ”Pärlor för Svin”. Hon släppte pärlorna till oss, som glatt glufsade i oss dessa munsbitar av visdom och kunskap.

Det kunde gälla något så enkelt som hur man betonar.
Prova den enkla frasen ”En vacker blomma”…
EN vacker blomma!
En VACKER blomma!
En vacker BLOMMA!
Betona och lyssna hur det blir tre helt olika och väsensskilda innebörder i denna enkla mening.

Eller hur man i en replik aldrig ska betona Possessiva Pronomen annat än när de används i motsatsställning. Låter det krångligt? Possessiva Pronomen är pronomen som innebär ägande, dvs Min, Mitt, Mina, Din, Ditt, Dina etc. Och i vardagligt tal, i det verkliga livet, härutanför scener och borta från filmkameror, skulle vi aldrig betona dessa ord annat än som Sif påpekade, just i motsatsställning: ”det här är MITT glas, det där är DITT!”
Men i alla fall… urklippet... Som handlar just om ord: ”Ett rättvist språk!

n kinesisk filosof fick av sina lärjungar frågan vad han först av allt skulle ta itu med, om han fick makt att påverka tillståndet i riket. Han svarade: ’Jag skulle vinnlägga mig om ett korrekt språkbruk!’ Lärjungarna blev förvånade och förstod inte varför mästaren bekymrade sig om en så obetydlig sak. Varför var språket så viktigt?
Mästaren svarade:
’Om språket inte används på det korrekta sättet, säger man inte vad man menar.
Om man inte säger vad man menar, uträttar man inte det som bör göras.
Om det som bör göras lämnas ogjort, förfaller moralen och de sköna konsterna.
Om moralen och de sköna konsterna förfaller, kommer rättvisan på avvägar.
Om rättvisan kommer på avvägar, hamnar folket i en hjälplös förvirring! ”

Nu tror ni jag blivit galen… Men tänk efter. Vad den gamla kinesiske filosofen vill få oss att förstå, är att vi måste vara så exakta vi bara kan, när vi vill kommunicera med andra. Och för oss i vår bransch är det minst lika viktigt som överallt annars. Nästan ännu mer, för vi vill ju gemensamt berätta något. Det är ju vad allas våra gemensamma ansträngningar går ut på. Om vi inte är exakta i vad vi vill förmedla, hur ska vi då kunna samarbeta och enas om ett gemensamt budskap? Det gör fullkomligt detsamma vilken yrkesroll vi har i vårt gemensamma arbete. Står vi på scen eller framför kameran, regisserar vi, sminkar vi, målar vi dekoren, skriver vi, klipper vi filmen eller vad vi än gör så måste vi förstå orden, förstå deras innebörd, se deras exakta färg.
Det här med regianvisningar
Och hela tiden vinnlägga oss om att bli förstådda. Det där med att regissera… Svårt! Jag har jobbat med regissörer som sagt till mig att det ska vara lite mer ”Grrr… ping, ping, ping!” i just den repliken?!?! Detta under repetitioner av en Shakespearepjäs på Dramatens stora scen. Jag kan väl sanningsenligt säga att jag inte förstod ett smack. Och mådde jättedåligt för att jag inte förstod, trodde det var fel på mig. En himla tur för mig att Sif Ruud var med i samma pjäs. Hon hittade mig i tårar i trapphuset och kramade om mig och sa att jag behövde ha lite mer ”attack” i första orden i min entréreplik… ”Använd lite mer stöd, lilla vän!” Alltså, jag skulle tala lite högre de första orden så jag verkligen avbröt det samtal som pågick på andra sidan scenen. Lite högre, så jag hjälpte publiken att hitta att de nu skulle fokusera på mig, den nya figuren som gjorde entré. Så olika kan regianvisningar låta.

Min favorit bland regianvisningar, är den nye unge regissören, som skulle sätta upp Shakespeares ”Julius Caesar” på en stor scen i London. Den väl tilltagna budgeten gjorde att det fanns pengar att anställa en himla massa statister till den berömda scenen på torget Forum Romanum, när Marcus Antonius ska försöka vända folkmassan till att inte längre stötta de sammansvurna och mordet på Caesar, utan se det för det illdåd det är. Den scen som innehåller den berömda inledningsraden:
”Vänner, Romare och Landsmän…”
Viktig scen, bör orkestreras lika noga som en symfoni.

Den unge regissören, fylld av sin egen viktighet, säger bara lite överlägset till de uppåt hundra statisterna att de ska göra som ”ni brukar göra när ni är på ett torg”?! Varvid en av dem går fram till rampen och vrålar ”Taxi, Taxi!”

Bland de bästa exempel som jag hört talas om på en regissör, som inte förstått sitt jobb!
Medan bra regissörer ger varje statist en egen ”historia”: Just du, kille i 30-årsåldern, är på väg hem för att äta middag. Du är orolig för din lilla dotter som är sjuk, men du stannar till för att lyssna och du slits mellan viljan att gå hem till ditt sjuka barn och viljan att stanna och lyssna på Marcus Antonius, du har alltid egentligen gillat Caesar och inser att nördarna har försökt att lura dig.

Du, kvinna i 50-årsåldern, är en stor beundrare av Brutus, du har alltid trott att han stod upp för de små i samhället, men nu börjar du känna att mordet på Caesar kanske inte var så oegennyttigt, som Brutus i sitt tal försökte få det till. Med flera ”rollbeskrivningar”. Så gör en proffsig regissör! Han är specifik, inte allmän!
Scenografen, att veta vad man talar om!
Det finns en yrkesgrupp, som vi så lätt ser förbi. Scenteknik. Ni underbara, starka, roliga, knasiga, som bygger våra dekorer och som finns där och är basen för varje föreställning och livsviktiga för varje filminspelning. Förr i världen var det ofta sjömän, som jobbade på teatrar som tekniker. Det är pga av dessa sjömän som det nu för tiden anses inbjuda till otur och olyckor om man visslar på en teater. För de tog med sig ett signalsystem från sitt liv till sjöss. Ombord hade man olika visselsignaler för att signalera till det manskap som klättrade kring i masterna om vad som skulle göras med de olika seglen. Detta visselspråk togs med in på teatrarna för att signalera vilka dekorbitar som skulle hissas upp eller ner. Idag har vi andra sätt att kommunicera om dekoren, men fortfarande är det aja baja om man visslar på en teater, det blir utskällning direkt. Och många vet inte att det kommer sig av att man kunde få en stadig dekorbit i huvudet om man visslade fel trudelutt på fel plats. Men det där med att veta vad man talar om…

Jag har jobbat med många scenografer. Vissa har varit kompletta ”Pain-in- the-arse”! Andra har varit magnifika yrkesmän. Och ofta har det varit just orden som skiljer dem åt.
Vi har till exempel hen, som totalt sket i orden som stod på burken med brännbart material, hen fått hemsmugglad från kontinenten. Den man kunde smeta på saker och så brann den med ett magiskt och trolskt sken. Scenografen var överförtjust. Det var dock inte jag, som producent, när rekvisitörerna kom till mig och var lite oroliga för deras ögon rann och sved så och de fick sån huvudvärk när de skulle preparera för föreställning och smeta ut denna gegga. Som luktade apa, men brann så vackert.

De hade försökt ta upp det med scenografen som blivit tvärilsken och skällt ut dem för att de ifrågasatte hans vilja. Att de mådde dåligt hade han bara viftat bort. Jag gick med dem ner till deras verkstad för att ta en titt på burken. Hade ju – korkat nog - tagit för givet att det var ett material som var testat och godkänt och okay att använda. Jag visste inget om smugglingen.
Så jag kollar burken. Som är täckt med dödskallar!!! Och text på tyska. Tar med mig den till någon som är bra på tyska, som översätter att geggan endast får användas utomhus och med skyddsmask! Sällan har jag fått ett sånt vredesutbrott, som när jag hittar denne scenograf. Som är beredd att riskera scenpersonalens hälsa för en sketen scenografisk effekt! Burken åkte åt helvete och det brann inte mer. Det var en scenograf som inte var speciellt uppskattad av scenpersonalen, hen var dryg och otrevlig och pratade alltid med dem som om de var mindre vetande. Nej, säger inget namn. Men han hälsade aldrig mer på mig, hihi…

Däremot säger jag gärna namnet på Göran Wassberg. Scenograf par excellence! Inte bara jag som avgudade honom. Scenkillarna älskade honom för han visste lika bra som de, namnen på varenda skruv och mutter och spik och hammare och borrhuvud och andra verktyg och redskap på scen! Hans modeller till ”Emil i Lönneberga” och ”Pippi Långstrump” (jag var regiassistent) fick det att skutta i den lilla tjej som bor inne i mig och som älskar dockskåp. Där var gården i Lönneberga och matsalen med en ett dignande julbord, i skala 1:12. Han hade t.o.m. tillverkat 5 mm stora domherrar i kärvarna. Göran hade orden. För han hade kunskap om vad han höll på med. Han kunde förklara in i detalj hur han hade tänkt sig tekniken. Han visste namnen på färger jag aldrig hört talas om och när han visade mig två blåa färgprover, lärde jag mig att se skillnad på indigo och azur. Ingmar Bergman jobbade många gånger med honom och hade en stor respekt för Görans kunskaper, de gjorde många produktioner, både på scen och på TV och film.

Ingmar själv är ett bra exempel på att veta vad man talar om. Fråga de ljussättare, som jobbat med Ingmar, han visste precis vad de olika lamporna hette… Parkannor, P23:or, Majorer etc. Han såg när det var 10% för lite kräm i en burk och hojtade om att det skulle tas upp 10 grader på just den där Majoren i hörnet. Han såg när det var fel färg på filtret. Det är proffs det! Av Ingmar lärde jag mig något ovärderligt om ord. Att, som regissör, alltid ha ett svar!

Om en skådespelare frågar varför hen ska göra si eller så i ett givet ögonblick, eller vad en rad i repliken egentligen betyder, aldrig säga ”Jag vet inte.” Att alltid, alltid komma med ett svar. För som Ingmar sa… Att inte ha ett svar stänger av kommunikationen! Hellre ett svar som är uppåt väggarna än inget alls. För kan du bara formulera någon form av svar så
sätts skådespelarens fantasi igång. Om du säger att du tycker det vore bra om hen gick bort till matbordet, vände sig om, sa repliken och satte sig ner och tog en klunk ur vinglaset… Då har Rollen ju börjat leva sitt eget liv inne i skådespelaren och vad en fråga till regissören ofta innebär är ett ögonblick, ett moment där skådespelaren känner hur hen kört fast. Att då säga som ovan innebär att rollens liv inne i skådespelaren börjar varva igång igen och den känner att…

Nej, jag ska först gå bort till bordet, sätta mig, dricka en klunk och sen säga repliken… Men det går inte om du stänger av kanalen genom att säga att du, regissören, inte vet. Har många gånger insett att det är ett jäkla bra råd! Inte bara i jobbet! För till syvende och sist handlar kommunikation om att lyssna. Att lyssna på det som sägs. Och nä mer på det som inte sägs. Att inte jäkta på med att framföra dina egna åsikter, att lyssna in ifall du inte nu får ett gudabenådat tillfälle att lära dig något.
Scenografen, att veta vad man talar om
Det finns en yrkesgrupp, som vi så lätt ser förbi. Scenteknik. Ni underbara, starka, roliga, knasiga, som bygger våra dekorer och som finns där och är basen för varje föreställning och livsviktiga för varje filminspelning. Förr i världen var det ofta sjömän, som jobbade på teatrar som tekniker. Det är pga av dessa sjömän som det nu för tiden anses inbjuda till otur och olyckor om man visslar på en teater. För de tog med sig ett signalsystem från sitt liv till sjöss. Ombord hade man olika visselsignaler för att signalera till det manskap som klättrade kring i masterna om vad som skulle göras med de olika seglen. Detta visselspråk togs med in på teatrarna för att signalera vilka dekorbitar som skulle hissas upp eller ner. Idag har vi andra sätt att kommunicera om dekoren, men fortfarande är det aja baja om man visslar på en teater, det blir utskällning direkt. Och många vet inte att det kommer sig av att man kunde få en stadig dekorbit i huvudet om man visslade fel trudelutt på fel plats. Men det där med att veta vad man talar om…

Jag har jobbat med många scenografer. Vissa har varit kompletta ”Pain-in- the-arse”! Andra har varit magnifika yrkesmän. Och ofta har det varit just orden som skiljer dem åt.
Vi har till exempel hen, som totalt sket i orden som stod på burken med brännbart material, hen fått hemsmugglad från kontinenten. Den man kunde smeta på saker och så brann den med ett magiskt och trolskt sken. Scenografen var överförtjust. Det var dock inte jag, som producent, när rekvisitörerna kom till mig och var lite oroliga för deras ögon rann och sved så och de fick sån huvudvärk när de skulle preparera för föreställning och smeta ut denna gegga. Som luktade apa, men brann så vackert.

De hade försökt ta upp det med scenografen som blivit tvärilsken och skällt ut dem för att de ifrågasatte hans vilja. Att de mådde dåligt hade han bara viftat bort. Jag gick med dem ner till deras verkstad för att ta en titt på burken. Hade ju – korkat nog - tagit för givet att det var ett material som var testat och godkänt och okay att använda. Jag visste inget om smugglingen.
Så jag kollar burken. Som är täckt med dödskallar!!! Och text på tyska. Tar med mig den till någon som är bra på tyska, som översätter att geggan endast får användas utomhus och med skyddsmask! Sällan har jag fått ett sånt vredesutbrott, som när jag hittar denne scenograf. Som är beredd att riskera scenpersonalens hälsa för en sketen scenografisk effekt! Burken åkte åt helvete och det brann inte mer. Det var en scenograf som inte var speciellt uppskattad av scenpersonalen, hen var dryg och otrevlig och pratade alltid med dem som om de var mindre vetande. Nej, säger inget namn. Men han hälsade aldrig mer på mig, hihi…

Däremot säger jag gärna namnet på Göran Wassberg. Scenograf par excellence! Inte bara jag som avgudade honom. Scenkillarna älskade honom för han visste lika bra som de, namnen på varenda skruv och mutter och spik och hammare och borrhuvud och andra verktyg och redskap på scen! Hans modeller till ”Emil i Lönneberga” och ”Pippi Långstrump” (jag var regiassistent) fick det att skutta i den lilla tjej som bor inne i mig och som älskar dockskåp. Där var gården i Lönneberga och matsalen med en ett dignande julbord, i skala 1:12. Han hade t.o.m. tillverkat 5 mm stora domherrar i kärvarna. Göran hade orden. För han hade kunskap om vad han höll på med. Han kunde förklara in i detalj hur han hade tänkt sig tekniken. Han visste namnen på färger jag aldrig hört talas om och när han visade mig två blåa färgprover, lärde jag mig att se skillnad på indigo och azur. Ingmar Bergman jobbade många gånger med honom och hade en stor respekt för Görans kunskaper, de gjorde många produktioner, både på scen och på TV och film.

Ingmar själv är ett bra exempel på att veta vad man talar om. Fråga de ljussättare, som jobbat med Ingmar, han visste precis vad de olika lamporna hette… Parkannor, P23:or, Majorer etc. Han såg när det var 10% för lite kräm i en burk och hojtade om att det skulle tas upp 10 grader på just den där Majoren i hörnet. Han såg när det var fel färg på filtret. Det är proffs det! Av Ingmar lärde jag mig något ovärderligt om ord. Att, som regissör, alltid ha ett svar!

Om en skådespelare frågar varför hen ska göra si eller så i ett givet ögonblick, eller vad en rad i repliken egentligen betyder, aldrig säga ”Jag vet inte.” Att alltid, alltid komma med ett svar. För som Ingmar sa… Att inte ha ett svar stänger av kommunikationen! Hellre ett svar som är uppåt väggarna än inget alls. För kan du bara formulera någon form av svar så
sätts skådespelarens fantasi igång. Om du säger att du tycker det vore bra om hen gick bort till matbordet, vände sig om, sa repliken och satte sig ner och tog en klunk ur vinglaset… Då har Rollen ju börjat leva sitt eget liv inne i skådespelaren och vad en fråga till regissören ofta innebär är ett ögonblick, ett moment där skådespelaren känner hur hen kört fast. Att då säga som ovan innebär att rollens liv inne i skådespelaren börjar varva igång igen och den känner att…

Nej, jag ska först gå bort till bordet, sätta mig, dricka en klunk och sen säga repliken… Men det går inte om du stänger av kanalen genom att säga att du, regissören, inte vet. Har många gånger insett att det är ett jäkla bra råd! Inte bara i jobbet! För till syvende och sist handlar kommunikation om att lyssna. Att lyssna på det som sägs. Och nä mer på det som inte sägs. Att inte jäkta på med att framföra dina egna åsikter, att lyssna in ifall du inte nu får ett gudabenådat tillfälle att lära dig något.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen…
En skådespelare – eller vilken yrkeskategori som helst i vår bransch - bör sträva efter att vara allmänbildad. Ju mer du vet, ju mer du kan, desto bättre. Och ju mer precis du lär dig att vara i ditt val av ord, desto lättare får du att göra dig förstådd. Har ibland haft att göra med teaterelever som vill byta ut ord de inte förstår. Aldrig i livet säger jag. Det är ord som vi inte förstår, som är utmaningen för oss som skådespelare, att göra dem förståeliga för publiken.

”Att vårda sitt språk” betyder inte bara att dra ner på svordomar (något som när jag är arg, jag finner gruvligt svårt!) Det betyder också – och ännu viktigare - att vårda oss om orden som finns, men inte används så ofta. Ord som salvelsefull, hugsvalan, abrovink, dymedelst, faktotum eller grötmyndig. Och hundratals andra ord som vi har i vårt språk, men sällan använder. Som äldre texter är fulla av och som det hör till vårt jobb att göra begripliga.

Shakespeare skrev 37 dramer och en massa sonetter. I sina verk UPPFINNER han 1700 nya ord. Ord som idag har en självklar plats i det engelska språket. 360 miljoner människor har det som modersmål och det talas av över 765 miljoner människor i världen. Det är världens tredje mest talade språk, efter kinesiska och spanska. Vi har ett språk. Svenska! Vi ska ta hand om det och vårda det och se till att det överlever. Detta lilla språk, som talas av bara sådär 10 miljoner människor bland jordens snart 8 miljarder innevånare. Men på detta språk har man skrivit ”Ett Drömspel” och ”Bröderna Lejonhjärta” och ”Sov på min arm” och ”Utvandrarna” och ”Mumintrollet på kometjakt” och ”Den blomstertid nu kommer” och ”Gäst hos Verkligheten” och ”Swedenhjelms” och ”Visst gör det ont när knoppar brister” och MIlleniumtrilogin.

Nog vill vi att våra barn och barnbarn ska kunna läsa och ta till sig dessa verk på originalspråket? För vi som är tvåspråkiga, vi vet hur olika språk är och hur olika ord utlöser olika minnen och känslor. Återigen är jag tillbaka på Scenskolan, återigen läser Sif Ruud en dikt för oss. Denna gång av Theodor Kallifatides. Författare, poet och invandrare. Han är 26 år när han kommer till Sverige, jobbar i början som diskare och läser August Strindberg för att lära sig svenska. Han blir så småningom en av de författare som bäst behärskar det svenska språket i skrift. År 2000 blir han till och med professor. Han har skrivit en dikt som fortfarande, 40 år senare ger mig gåshud:
” Varje gång jag säger sten
tänker jag på andra stenar
och havet betyder
bara delvis hav
Jag har förlorat mitt språk
tingen har ingen smak längre
i min mun
det finns alltid en oändlig
tyst stund
mellan mig och de nya orden
en tystnad som jag fyller
med gråa löv
nej, det finns inga gråa löv
De nya orden är som kåldolmar
som har stått för länge
i frysboxen
jag kan inte fylla denna stumma stund
som har frusit som en droppe vatten
över ett oavsiktligt nederlag
och att tala har blivit
ett hantverk med mycken svett och trötta muskler
Men om jag inte kan gå med de nya orden
kan jag åtminstone trampa på dem”

Ingen text, har som denna, fått mig att förstå hur det är att ha ett modersmål jag kan uttrycka mig på. Att när jag säger ”sten” eller ”hav” ser jag stenarna på gården utanför huset på Gärdet i Stockholm där jag växte upp, ”hav” är somrarna i Torekov på Västkusten. Min trygga verklighet. Och jag minns hur oerhört tacksam jag är. Så vårda ert/era språk. Var noggranna i hur ni uttrycker er. Och ta hand om varandra. Både verbalt och på alla andra sätt.

En väldigt God Jul på er allihop!
Anita M


Lidingö 2017-12-19

Betygsätt

 0 röster

Betygsätt artikeln

Du måste vara inloggad för att kunna sätta betyg

Dela med dig



Besök oss på Facebook Följ oss på Twitter Besök oss på Youtube Följ oss på Instagram
Filmcafé Sverige AB    Postadress: Box 2920, 187 29 Täby    E-post:info(at)filmcafe.se

- Jag kunde ha våldtagit dig men oss emellan är jag trött på den sortens kärlek. Det blir lite torrt i längden.

Det sjunde inseglet, 1957



© Copyright Wallentinus Mediaproduktion & Intrig Film & TV, 2002-2018.
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.

XHTML 1.0 Strict