Facebook, Twitter, Google eller Windows Live
Jobbannonser, marknadsföring och branschkontakter

Flodvåg i film och TV-branschen

Flodvåg i film och TV-branschen
MeToo… En så oskyldig liten fras... JagMed…. Men dessa två ord har satt en boll i rullning, som från en rännil har blivit en tsunami. En flodvåg som startade i film och TV-branschen och behövs överallt.

Innan trollen närmar sig
Innan ni – inte alla, men vissa - flyger i taket och säger att detta:
1) inte gäller alla män
2) det händer även killar – eller - liten grupp, men högljudd
3) allt detta är lögn och beror på utbrett manshat bland lesbianistiska (visste inte ens att det fanns ett sånt ord) terroristfeminister…
Innan ni reagerar, läs och lyssna.

Ja, jag låter lite raljant. Det borde jag inte. Det är allvarligt och vidrigt, men nu har trollet börjat närma sig det ljus där det förhoppningsvis kommer att spricka! Det börjar med att en skådespelerska i Hollywood tar bladet från munnen och anklagar en av de mäktigaste filmmogulerna, Harvey Weinstein, för att inte hålla händer och snopp i styr. Men istället för att det skojas bort och det ryker lite ett par dagar utan att elden tar sig, så blir detta början på en springflod av berättelser.

Jag, och många med mig, har upplevt det. Hur en viss sorts karlar förlägger sina händer på min kropp utan att jag vare sig bett om det eller uppmuntrat till det. Jag har de senaste tio dagarna hamnat någonstans mellan förbannad och förskräckt över att knappt en enda av mina kvinnliga bekanta INTE har skrivit #MeToo på Facebook. Att så gott som alla mina kvinnliga bekanta och flera av mina grannar, varav en är en underbar dam på strax över 80 år, kan berätta om incidenter som satt djupa spår i deras själar. Ibland inte bara spår, utan djupa smärtsamma ärr. Minnen som aldrig bleknar bort.

Det här får inte sopas under mattan, det här får inte skojas bort. Det är en alldeles för allvarlig sak för det. Jag tror, nej jag VET att denna springflod har legat och mullrat länge. Många av de fall som nu är polisanmälda vad gäller Harvey Weinstein är tio år eller äldre. Det gör dem inte mindre viktiga eller mindre hemska. Det har pågått så länge, så länge och tvärtom berättar det att fortfarande för sådär tio år sedan så var det oftast lönlöst för en kvinna att försöka få juridisk upprättelse. Bättre då att klämma förövarna - eller deras arbetsgivare - på en rejäl slant och försöka lära sig leva med sina hemska upplevelser. Vilket sällan går bra. Men som sagt, något har hänt och jag tror en av de sista dropparna som fick bägaren att svämma över var när USA fick en president som blev vald, trots de saker han sagt – och gjort – mot kvinnor.
I grab them by the pussy
”I grab them by the pussy”, sa världens nu mäktigaste man. Kan ni tänka er hans föregångare uttrycka sig så? Nu blev pyssy-grabbaren president, men något hände, något började pyra under fötterna på dessa Grabbers. För det skrattades inte bara kamratligt åt denna presidentkandidat, som dessutom kläckte ur sig att han var säker på att han skulle kunna gå nerför Femte Avenyn i New York och skjuta valfritt offer och folk skulle ändå rösta på honom. Hans beundrare flabbade lyckligt, men bara de. Många började bli seriöst oroliga för vartåt det skulle barka hän. Jag hoppas att detta blev en vändpunkt. Och jag tror det kan bli en vändpunkt. Även om det kommer att ta tid, antagligen decennier, att städa bort all unken manschauvinism som nu utgår från Vita Huset. För vad hände sedan…

En av Trumps bästa vänner, mediamogulen Roger Ailes, grundare och chef för den märkliga s.k. nyhetskanalen Fox News åkte på pumpen så det osade om det. Han hade sommaren 2016 blivit polisanmäld av en f.d. programledare på Fox News, som anmälde honom för att hon skulle ha fått sparken för att hon inte ville ligga med honom. Ailes förnekade självklart, men snart gick även en av Fox News stora stjärnor, Megan Kelly, ut och sa att Ailes hade försökt sig på att sex-trakassera henne också och nu tvingades Ailes att avgå från den TV-kanal han hade byggt upp.

Efter det trädde en hel hoper kvinnor fram och anklagade honom för fler övergrepp och Fox News stora stjärna, den koleriske och stört-konservative Bill O’Reilly höll högljudda brandtal om vikten av att vara lojal med sin arbetsgivare. Men snart framkom ovedersägliga bevis för att Fox News, 20th Century Fox (moderbolaget) och O’Reilly själv hade betalat ut miljontals dollar, ända sedan 2002 alltså i 14 år (!), till olika kvinnor som Bill O’Reilly bevisligen trakasserat.

Bill O’Reilly, Fox News stora stjärna, den högljudde och hetlevrade korsfararen, försvararen av s.k. amerikanska familjevärderingar, den amerikanska medelklassfamiljens heder, heterosexualitetens självklara plats före alla andra – förfärliga - former av sexualitet, den vite amerikanens suveränitet gentemot andra hudfärger, kristendomens överlägsenhet gentemot alla andra lågt stående primitiva religioner. Han åkte ut från Fox News så det sjöng om det i april 2017. Och detta är en vändpunkt i sig. Två av medie-USA:s mäktigaste män tvingas lämna sina jobb pga av sina trakasserier mot kvinnor. Och jag undrar om inte detta hjälper till att bereda vägen för MeToo-rörelsen.
Många har en åsikt
Många har en åsikt om hur utbrett det är i vår bransch. Det är inte för inte som det är en filmproducent, vars fall sätter bollen i rullning. Läste ett inlägg på Facebook, där en kille lite överlägset skrev att det är ju inte konstigt att det sker i filmbranschen… ”Man vet ju hur såna där är…” Vadå ”såna där?” Ja, det är i vår bransch uttrycket ”casting couch” myntades. Den famösa soffa där unga flickor fick lov att gå med på det ena eller andra för att få in en fot vid filmen eller teatern. Ett rakt byte… En liten avsugning och vips fick flickebarnet en liten roll. Alltför många insåg alltför sent att sugandet måste fortsätta om man ville betala hyran. För annars stod andra jobbsugna flickor, med stjärndrömmar, och väntade utanför dörren.

Det här är en sanning. Sånt här har förekommit och förekommer än. Men inte bara i vår bransch. Vilket jag noggrant påpekade för den korkade skribenten på Facebook. För ”såna där” finns överallt. Och ”såna där” i den föraktfulla tonen ska inte hänvisa till de som söker jobb, utan de som utnyttjar och trakasserar de svagare. Vilket framkommit med all önskvärd tydlighet de senaste dagarna. Till och med i riksdagen.

En kvinnlig riksdagsledamot hade blivit trakasserad under riksdagens högtidliga öppnande. Ett 20-tal riksdagsledamöter har berättat att #MeToo gäller även dem. Och se vad som hände när en av Sverigedemokraternas kvinnliga ledamöter går ut och berättar om de trakasserier hon varit utsatt för? Hon blir hotad till livet av SD-svansen, får sin bil sönderslagen och måste få polisskydd. En kvinnlig anställd på Svenska Fotbollsförbundet har bl.a. blivit tafsad på vid ett antal fester och fått s.k. dickpicks från diverse namnkunniga spelare i det manliga fotbollslandslaget. Men dåvarande ordföranden samt dåvarande basen för Fotbollsförbundet har minsann aldrig hört taaaaaalas om detta och antyder att det är påhitt. I bransch efter bransch dyker det upp vittnesmål om att vi, som kan skriva #MeToo, finns överallt. I mataffärer, på krogar, på advokatkontor, på fabriker och sjukhus, på skolor och i försvaret. Överallt! Och det måste få ett slut. Nu!

Tog en tankepaus medan jag skriver och surfar lite. Hittar denna artikel som gör mig så förbannad och förtvivlad. Småflickor…
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/B7zAG/eleverna-vittnar-om-sexism-pa-skolan
Jag har varit med om det
Jag har inte blivit våldtagen, tack alla skyddsänglar. Men jag har varit med om situationer när jag inte fått vara medbestämmande om vad som sker med min kropp. Redan på högstadiet. När vissa killar – alltid i grupp mot ensamma mig - gärna följde efter in på damtoaletten och försökte dra upp kjolen eller tvinga mig att kyssas. Jag lärde mig snabbt att inte gå till plugget iförd kjol och helst inte gå ensam på toaletten, men ibland var det ju nödvändigt.

Jag kom från en liten skola med 64 elever och började i 7:an i en stor skola med 1600 ungar. Det var en märkligt läskig omställning. Jag var van vid att vi, alla elever, var vänner och visade varandra hänsyn och kamratskap. Nu plötsligt fanns det läskiga, högljudda killar som gick i 9:an och som ville ta mig på brösten. Det var inte mycket att ta på – vilket de högljutt kommenterade. Det gjorde inte saken bättre. Alltid killar! I pluralis.

När jag på 90-talet turnerade runt hela Sverige med en monolog om kroppsspråk och kommunikation stod det en gång en kille framför mig efter föreställningen och flinade brett och sa ”Tjena, Anita. Det var länge sen!” Jag kände inte igen honom, det enda jag kände var ett stort obehag, men jag kunde inte sätta fingret på varför jag kände så.

Så jag var artig och sa ”Förlåt, men jag känner inte igen dig, har vi träffats förr?”
-”Javisst, vi gick ju i X-skolan samtidigt!”
Då sköljde minnena över mig och jag mindes. Mindes alldeles för väl!
Så jag svarade. Med hög iskall röst och med allt mitt tränade magstöd…
”Nu minns jag dig, du heter XX och du försökte våldta mig på tjej-muggen, när jag var 14!”
Det blev alldeles knäpptyst runt omkring oss.
Han blev alldeles knallröd i ansiktet och stirrade en sekund ilsket på mig, sen försökte han flina bort det – ”Äsch, det var ju så länge sen!”
”jag minns det som igår, ditt jävla as!”, sa jag och vände på klacken.

Men det kan jag göra, nu när många år har gått. Jag som nu är vuxen, självsäker, slängd i käften och med all den berusande trygghet man känner när man just klivit ner från scen och vet att man har gjort ett bra jobb. Hans chef bad om ursäkt och jag viftade bort det, sa att det var redan glömt. Men när jag satte mig i min bil för att åka därifrån kom tårarna, jag var återigen en skräckslagen 14-åring, ensam med ett gäng äldre killar på en ensligt belägen tjej-toa.

Hur klarade jag mig ur den situationen? Det var inte jag som klarade mig ur den. Det var två av killarna i hans klass, som kom infarande på dam-toan, arga som bin och körde iväg dem med hot om stryk. De torkade mina tårar, hämtade vatten och tog med mig till kondiset och bjöd mig på en dammsugare och en Coca-Cola. Ett av alla skäl som gör att jag vet att de som gör sånt här inte är ”alla killar”. Men som också gör att jag vet att vi ”alla” – män som kvinnor, killar som tjejer – måste kämpa för att utrota den här typen av beteende.
Började med teater
Och nog har det hänt saker under årens lopp. Den store skådespelaren som ”råkade” tappa sin hand ner i min urringning på den tiden jag var statist. Det fortsatte varje kväll, tills jag viskade ”Jag ska hälsa från pappa!” Jag hade insett att jag för honom bara var en av alla de unga flickor som var med i pjäsen. Efter föreställningen kom han och frågade vem pappa var? ”Jan Molander”, sa jag med oskyldig min. Jag visste att han varit med i pjäser, som pappa regisserat för TV-teatern. Han lade aldrig mer en hand på mig, var bara oändligt trevlig och artig.

Länge berättade jag det som en rolig historia, tills en klok person i min närhet inte skrattade åt den, bara tittade på mig och sa: ”Men Anita, det där är inte roligt, det är ju ett klassiskt fall av sexuella trakasserier”. Några år senare, en annan skådespelare som trycker upp mig mot en vägg i ett mörkt trapphus efter en fest och milt sagt tafsar. Händerna far som Formel Ett-bilar över min kropp. Vid det laget hade jag fått lite skinn på näsan. Jag knäade honom. Rejält. Det är så där 30 år sen nu. Han har inte förlåtit mig ser jag på hatet i hans ögon de få gånger vi mötts. Det är bara det att jag minns också. Och jag berättar numera när tillfälle ges. För svin ska inte komma undan. Och det är därför jag skriver detta. Låt dem inte komma undan.

Era kroppar är era, ingen har rätt att ta sig friheter med er eller den! Händer saker, berätta, tala om det! Händer det på en arbetsplats, anmäl direkt! Det är enda sättet att utrota detta sjuka beteende!
Ska vi verkligen acceptera den här typen av beteende? En av Nordens främsta filmproducenter koketterar med att han är ett sexistiskt svin? Han borde sättas i stocken!
http://www.gp.se/n%C3%B6je/stj%C3%A4rnproducent-f%C3%B6rsvarar-sexuella-trakasserier-1.4771425
Ursäkter för förövarna
Lite – nej, VÄLDIGT lessen blir jag när jag ser hur flera killar slår det ifrån sig och istället går i försvarsposition. Inte nödvändigtvis killar, som har gjort eller kommer att göra såna här oförsvarliga saker, men som ändå försöker hitta ursäkter för förövarna. Varför tror ni – som gör så – att ni måste göra det? Försvara, försvaga, förmildra? Är det viktigare att vara solidarisk med sitt kön än med förövarnas offer? Det är ju absolut inte alla killar, det finns absolut inte en enda kvinna som tror det. Men de som gör det är övervägande killar. Även när övergreppen sker mot killar, är den förkrossande majoriteten av förövarna män. Visst finns det kvinnor som utsätter män för trakasserier. MEN…. Det finns en stor, en gigantisk skillnad.

Har hittills aldrig hört en kille berätta om en sån situation, med samma ord som en tjej, en kvinna använder. Har aldrig hört en kille använde ord som ”Jag blev så rädd…” För den stora skillnaden är att vi blir rädda, vi tjejer. Så förlamande, iskallt, dödligt skrämmande livrädda. För med i ekvationen är det faktum att män är starkare än kvinnor. Den rädslan förlamar oss när något händer. Den sitter i våra gener, i vår ärvda DNA.

Så låt oss hjälpas åt att utrota detta djävulska beteende. Ni killar, lyssna på vad kvinnor berättar. Försök sätta er in i hur det känns att inte få bestämma över sin egen kropp. Inte få vara med om vilka handlingar denna kropp och denna själ ska utsättas för. Lyssna och ta till er. Skratta inte år sexistiska skämt, garva inte kamratligt åt försåtliga kommentarer om ”tjejer”, ”frugan”, den kvinnliga chefen eller förmannen. Behandla alla – män som kvinnor – som ni själva vill bli behandlade. Låt oss hjälpas åt att få slut på detta beteende för det nedvärderar oss alla. Låt oss hjälpas åt…

Klockan är snart midnatt och jag ska strax gå ut med mina hundar för att de ska få en sista kiss-chans före sänggåendet. Och jag sätter på mig ytterkläder och tar fram bajspåsarna och sätter på våfflarna deras halsband och koppel. Och jag öppnar dörren, låser ordentligt, åker ner i hissen och tar ett djupt andetag och går ut genom dörren. Och stålsätter mig mot rädslan som kommer flygande mot mig ihop med oktobermörkret. Den kan ingenting i världen förminska. Den är en del av mig.
Just för att jag är tjej.

God natt och sov gott!
Anita M

Vallentuna 2017-10-29

Betygsätt

 0 röster

Betygsätt artikeln

Du måste vara inloggad för att kunna sätta betyg

Dela med dig



Besök oss på Facebook Följ oss på Twitter Besök oss på Youtube Följ oss på Instagram
Filmcafé Sverige AB    Postadress: Box 2920, 187 29 Täby    E-post:info(at)filmcafe.se

I filmen "Matrix" kallas Neo ofta för "the One". One är ett anagram av Neo.



© Copyright Wallentinus Mediaproduktion & Intrig Film & TV, 2002-2017.
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.

XHTML 1.0 Strict