Facebook, Twitter, Google eller Windows Live
Jobbannonser, marknadsföring och branschkontakter

Rollsättning är en konst för sig

Rollsättning är en konst för sig
JAG ÄR KÄR! Missförstå mig rätt, jag är inte kär-kär. Jag är njuter-av- folk-som- gör-sitt- jobb-bra- kär. Och något som gör mig riktigt extra vidunderligt glad är när jag ser något där rollsättningen överraskar mig. För det där med rollsättning är en konst för sig.

Vårt svenska uttryck ”rollsättning”
Jag gillar verkligen vårt svenska uttryck ”rollsättning”, casting tycker jag låter som flugfiske. Ofta blir jag inte ett smack förvånad. Mest lite gäspig när skådespelare gör det jag kunde ha räknat ut med aschlet att de skulle göra.

Jag lastar INTE skådespelarna, inte här i Sverige i alla fall, i film från USA är det en annan femma. Här måste hyran betalas och ungarna få mat. Få i vår bransch har så mycket på banken att man kan tacka nej till ett jobb. Och det är inte deras fel att de återigen sätts i samma rollfack, som de gjort så många gånger tidigare. De som ska lastas är producenter och regissörer. Ofta handlar det tyvärr om att de har usel fantasi och är dåliga på sitt jobb. Eller bara lata.

Numera finns det ju också professionella rollsättare i Sverige och många av dem är eminent duktiga på sitt jobb. Jag vet hur de ofta försöker få vidga sökområdet, men hur regissörer och producenter då visar stor brist på både mod och fantasi, när de inte ser att rollsättaren kanske kan visa dem en annan vinkel att se rollfiguren ifrån, en som ger än mer kött på benen. Som fördjupar karaktären och lägger till ännu en facett till denna diamant man ska slipa fram.

Jag talar om spelfilm, inte om reklamfilm. För när det gäller reklamfilm vet jag av egen erfarenhet att regissör och produktionsbolag inte står självständiga, inte får göra som de vill och önskar. De har ett ansvar inför ”kunden”, som tillhandahåller varan eller tjänsten, som det nu ska göras reklam för. Det är dessa kunder som hostar upp fiolerna för produktionen. Och dessa kunder har otroligt sällan ett hum om hur vårt jobb ska utföras.

Har själv suttit med en gång vid en visning av provfilmningar, när en ”kund” börjar rynka på näsan åt snutten med en kvinnlig skådespelare – hon var stenbra och väldigt rolig – och börjat grumsa om att hon bar glasögon!?! Jag kunde inte hålla mig, jag fräste till att de ju gick att ta av! Ilsken och lite rädd blick från producent, fnittrig och uppmuntrande från regissör och högeligen förvånad från kund, som pep nåt om att ”Jaha, just det, det såklart...”

Hon var nu faktiskt perfekt rätt för uppdraget och till kundens försvar ska sägas att det gjordes en ny provfilmning med denna tjej – utan glasögon. Som fick jobbet. Men alla ”kunder” är inte så trevliga. Och villiga att tänka om och lära sig något nytt. Tyvärr gäller det ibland även producenter och regissörer.
Regissörer får ibland slåss för sin övertygelse
Min pappa, som började sitt yrkesliv som skådespelare för att sen förälska sig i det nya mediet television och bli en av de första - och så småningom en av de mesta - regissörerna att göra teater på TV, sa alltid att ”Den skådespelaren passar inte för rollen. Oh, så spännande!” Den principen brukade även farfar - som även han var skådespelare från början, för att sedan hänga på det nya spännande mediet spelfilm och så småningom helt ägna sig åt detta - hylla.

Farfar, som levde långt innan Internet och epost, hade en underbar vana. Han hade ’brevvänner’ i andra länder. En av dem var en filmregissör, som hette David Lean. Som hade sett farfars film ”intermezzo” och skrev ett underbart beundrarbrev till farfar. Där började deras kontakt. De diskuterade mycket om film under årens lopp och farfar brukade säga att just den principen – X passar inte för rollen, wow, vad spännande - omhuldades även av David Lean och flera andra av farfars ”pen pals”.

Men regissörer får ibland slåss för sin övertygelse. Pappa brukade berätta om när han ville ha Margaretha Krook i titelrollen i en fransk komedi, som hette ”Nina”. Den handlade om en riktig Femme Fatale med sotigt målade ögon och en otrolig förmåga att förföra karlar. Cheferna på TV-teatern sa nej, inte Margaretha Krook! Hon är för ful, hon kan bara spela gamla käringar m.m. av samma charmiga argument. Men pappa stod på sig. Och Maggan sa själv att det var då det vände för henne. Efter att ”Nina” visats på TV, slapp hon att bara spela bitska käringar med huckle eller ampra damer 30 år äldre än hon själv och blev den fantastiska mångsidiga ”larger-than- life”-skådespelare hon i och för sig redan var, men som hon inte fått visa. Jag klappar alltid på henne om jag går förbi statyn av henne, som står utanför Dramaten här i Stockholm. I hörnan där jag många gånger tog en cigg med henne och pratade om livet. Hennes staty är lika varm som Maggan var i levande livet och jag saknar henne väldigt, hon var en stor förebild, en underbar kollega och en av giganterna i svensk kultur!
Rollsättning är nyckeln till jobbet som regissör
Jag har alltid varit fascinerad av rollsättnings-proceduren. Pappa och farfar sa alltid att det vara halva nyckeln till jobbet som regissör. De talade ibland om varför de gick från att vara skådespelare till att bli regissörer. Farfar skojade om det … ”Man övergår till regi när man vill spela alla roller!” Låter som en lustighet, men det ligger en himla massa sanning i det. För regissören måste först lära känna varje karaktär på djupet för att kunna se framför sig vilken fysisk gestalt rollen bör ha. Gör detsamma om det är en nyskriven pjäs eller ett filmmanus eller om hen ska sätta upp ”sin” version av Hamlet.

Bland det farligaste som finns i det senare fallet – alltså Hamlet – är att regissören endast har en brinnande tro på att hen vet precis allt om hur hen vill utforma ”sin” Hamlet, men inte har skänkt så många tankar åt alla de andra karaktärerna…Inte ställt sig några frågor om vad som motiverar de andra karaktärerna. Vad driver Claudius att mörda sin bror och gifta sig med sin brors änka? Är det kärlek eller bara kåthet? Är det faktum att han då kan ta över kungakronan en stor eller liten del i mordet? Och Gertrud, Hamlets mamma, hur tänker hon? Hur känner hon? Polonius, är han med på planerna, eller är han bara en realpolitiker, som försöker göra det bästa möjliga av situationen? Med flera frågor! Som måste ha svar INNAN rollsättningen tar sin början.

Fram till att själva filmarbetet eller repetitionerna startar, måste regissören vara den som kan materialet allra, allra bäst. Sen börjar den roligaste delen av arbetet – när regissörens vision ställs mot skådespelarnas vision. Och om inte regissören är alldeles förbålt påläst och verbal om vad hen vill berätta med just sin film alt. Uppsättning, kan en illa förberedd regissör åka på pumpen så det visslar om det, när han möter sin ensemble. Ingmar Bergman sa det bäst. Han sa att en regissör aldrig får vara svarslös när en skådespelare ställer frågor om sin roll. Bättre med ett uppåt-väggarna- svar än att säga att man inte vet, inte har tänkt på just det skådespelaren tar upp. I och med att regissören formulerar ett svar, öppnas en dialog där båda – regissör och skådespelare – kan få en djupare insikt och förståelse för rollkaraktären. Men först måste ensemblen hittas, väljas ut. Och det är här en bra rollsättare kan vara ett alldeles fantastiskt komplement till regissören.
”Dagisbarn” som rollsättare
Jag blir ibland lite förundrad ibland när jag inser att vi i Sverige har produktionsbolag som glatt anställer ”dagisbarn” som rollsättare. Jag vet att jag låter elak nu, men jag har en hel del dåliga erfarenheter av okunniga ungdomar, som kallar sig rollsättare. Jag har sagt det förut och jag säger det igen… ingen skugga över dessa ungdomar, men smisk på fingrarna till de produktionsbolag som tror de sparar pengar genom att anställa folk som inte har en susning om vad jobbet innebär.

Att bli uppringd av någon av dessa unga hungriga ’ignoramusar’ blir en surrealistisk upplevelse, när man som jag haft turen att träffa en del av de bästa rollsättarna i Europa.
Jag har suttit på ett antal auditions för framför allt musikaler runt om i Europa, med några av de bästa rollsättarna i branschen. T.ex. David Grindrod, som rollsatt allt från ”Phantom of the Opera” till ”Mamma Mia”. Jag kände mig som en av dessa ”ignoramusar” när jag – vid över 40 år fyllda – satt och lyssnade till Davids kloka ord… Om hur man aldrig – ALDRIG - får glömma att alltid - ALLTID – visa respekt för de sökande, komma ihåg att det är upp till dig att få den sökande att slappna av så hen kan visa upp vad hen har att komma med, att alltid minnas att det är du som är piskad att hitta rätt person till rollen, de sökande kan alltid gå vidare till en ny audition eller provfilmning. Och framförallt ha kul! Och se till att de sökande har kul. Den som har kul visar sig från sin bästa sida.

Här är en bra artikel med handfasta råd från David Grindrod

Det finns flera bra intervjuer med erfarna rollsättare bland artiklarna här på Filmcafé. Läs dem. Där hittar ni en hel del matnyttigt.
Egentligen är det så enkelt…
Och samtidigt så oändligt svårt, för det är detta som skiljer agnarna från vetet. Det är detta som definierar om man är en kanonbra regissör eller bara okay. Är man en Coppola som ser möjligheterna i Marlon Brando, som italiensk maffia-gudfader, en Bosse Widerberg som tar en av Sveriges främsta komiska skådespelare till rollen som Martin Beck och senare även den tragiska huvudrollen, Willy Loman i ”En Handelsresandes Död” av Arthur Miller på SVT.

Eller nu på senare tid ett utslag av briljant och överraskande rollsättning…
Morgan Alling - goa, varma, kloka, begåvade Morgan – som sliskig och korrumperad advokat i TV-serien ”Gåsmamman”. Han är så bra och är så vardagligt läskig att jag får gåshud.

Eller den asbra SVT-serien ”Innan vi dör”. Där jag blev förvånad av varje avsnitt. Så bra, så intelligent skrivet och så spännande rollsatt. Marie Richardson var lysande som tufsad polis, med en stor kärlek till sin son. Alla var faktiskt väldigt, väldigt bra, men några som jag totalt förlorade mitt hjärta till var Alexej Manvelov och Peshang Rad. De förvaltade ett välskrivet manus så lysande att min svultna själ blev överförtjust. Hoppas det blir en fortsättning, min enda sorg är att dessa mina två favoriter, Peshangs och Alexejs rollkaraktärer dog, så de inte kan vara med i fortsättningen. Som jag hoppas kommer.

Man måste veta precis exakt vad man letar efter - och nu vänder jag mig direkt till er producenter och regissörer… Var så specifika ni kan i ert tänkande runt rollerna - alla roller, inte bara huvudrollen eller – rollerna. Ju mer ni överraskar oss, ju mer ni gläder oss med att fylla oss åskådare med wow-känslor, ju bättre har ni gjort ert jobb.

Och tänka lite längre än den stackars ”ignoramus” som ringde upp när jag jobbade på rollsättarbyrå och klagade sin nöd. Hen behövde en svart kille med lockigt blont hår till en reklaminspelning och nu brann det i knutarna för inspelning var om två dagar…. Hens ystra, högljudda utrop av glad och häpen förtjusning över svaret hen fick, kommer jag att fnissa åt så länge jag lever…. Vi svarade: ”Varför inte skaffa en peruk?”
Branschen är full av felaktiga val
Branschen är full av felaktiga val från folk som inte såg vad vi senare sett.
Och det gäller inte bara vår bransch.

Beatles refuserades av skivbolaget Decca, för att sedan bli en av EMI:s mest inkomstbringande grupper.

Bonniers Förlag refuserade ”Pippi Långstrump” av Astrid Lindgren, som erbjöd den till Rabén och Sjögren.

Margaret Mitchell, som skrev ”Borta med Vinden”, en av världens mest lästa romaner och sedan en av världens mest sedda filmer, refuserades trettiofyra (34!) gånger innan ett förlag till slut tog den.

Oprah Winfrey, fick nej vid sin första audition som programledare på TV. De ansåg att hon var för ”känslosam”. Hon blev sedan världens högst betalda och populära programledare och den enda kvinnliga TV-personlighet som blivit miljardär på sitt jobb.
Stephen King, världens mesta skräckförfattare fick sin första bok ”Carrie” refuserad 30 gånger innan ett förlag tackade ja.

Stephenie Meyer, författare till ”Twilight”-serien skickade in sin första Twilight-bok till 15 olika förlag. 9 tackade nej, 5 svarade överhuvudtaget inte. Det femtonde köpte boken och gnolar nog lyckligt hela vägen till banken numera. För serien blev en supersuccé i hela världen och gjorde sin författare till mångmiljonär.

För att inte tala om Harry Potter-böckerna… J.K. Rowling… Hon blev refuserad av mer än ett dussin förlag, innan ett litet obskyrt Londonförlag köpte manuset efter att dottern till en av redaktörerna lyckades övertala sin pappa. J.K. Rowling är numera världens rikaste författare genom tiderna.

Och för att återgå till vår egen bransch…
Sidney Poitier, en av mina stora favoriter - har ni inte sett honom, se till att få tag på ”Guess Who´s Coming to Dinner”, ”In the Heat of the Night” eller ”To Sir, with Love”, alla tre från 1967 och alla tre hör till filmhistoriens klassiker. Han fick vid en av sina första auditions höra av rollsättaren: ”Sluta slösa allas tid och stick iväg och leta jobb som diskare eller nåt!” Det gjorde inte Sidney Poitier. Han blev Hollywoods förste svarta stjärna och den förste svarte skådespelare som vann en Oscar.

Och så min favorit! Elak som jag är, hihi…
Denne rollsättare skulle jag vilja träffa 10 år efter att han skrev ett omdöme om Fred Astaire,
dansande ikon i ett antal otroligt framgångsrika filmer från 30-fram till 50-talet! Jag skulle vilja fråga om denna rollsättare bytt åsikt. För vid en av Fred Astaires första provfilmningar skrev denna olycklige människa följande: ”Can’t act. Can’t sing. Slightly bald. Can dance a little.” Ridå!
Så varför fylldes jag av denna känsla just nu?
Jo , för jag upptäckte en serie på Netflix, som heter ”Lucifer”. Kanonkul manus – djävulen tröttnar på helvetet och flyttar till Los Angeles och öppnar nattklubb – och en lysande rollsättning. Huvudrollen spelas av en britt, Tom Ellis, som jag sett i en hel massa olika brittiska TV-program. Lagom snygg, otroligt charmig och så där grabben-i- huset-bredvid-trevlig.

Baserat på det jag sett honom i förut, blir jag så glad över en rollsättare, en regissör och en producent som vågar ta chansen att tänka ”Wow, han passar inte alls för rollen. Oh, så spännande”.

Trevlig höst, kära vänner
Anita M

Lidingö 2017-10-17

Betygsätt

 1 röster

Betygsätt artikeln

Du måste vara inloggad för att kunna sätta betyg

Dela med dig



Besök oss på Facebook Följ oss på Twitter Besök oss på Youtube Följ oss på Instagram
Filmcafé Sverige AB    Postadress: Box 2920, 187 29 Täby    E-post:info(at)filmcafe.se

Jonathan Frakes vägrade raka sin rygg i sin kärleksscen med Martina Sirtis i filmen "Star Trek: Nemesis". Rygghåren fick därför tas bort på digital väg.



© Copyright Wallentinus Mediaproduktion & Intrig Film & TV, 2002-2018.
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.

XHTML 1.0 Strict