Facebook, Twitter, Google eller Windows Live
Jobbannonser, marknadsföring och branschkontakter

Vi lever mitt i världshistorien del 2

Vi lever mitt i världshistorien del 2
Som sagt… Verkligheten är en underbar plats att hitta små guldkorn att spinna vidare på när man vill hitta berättelser att skriva. Nyfikenhet är den bästa egenskap man kan ha i vår bransch!

Filmer med vår värld som bas
Vårt jobb är att berätta om människor för människor. Då gäller det att ha ett passionerat intresse för den värld vi lever i. Intresse parat med kunskap, törst efter mer kunskap och en aldrig sinande nyfikenhet. Att fråga ”Varför” är jätteviktigt, att fråga ”Varför inte” ännu viktigare. Så här kommer fler filmer med bas i den värld vi faktiskt lever i. Att inspireras och roas av.
Z – han lever
”Z – han lever” är ett av de starkaste film-minnen jag bär med mig. (”Z – il est vivant” France 1969). 1967 genomför militären en kupp och tar makten i Grekland. Sedan följer 8 år av brutal militärdiktatur med svåra umbäranden för det grekiska folket. Den militärjunta som nu kommer att styra landet, är rent fascistisk och antidemokratisk. De vill ha en stark nationalstat och ett folk som håller käften och lyder.

Jag var i Grekland ett par dagar sommaren 1973 när jag och min sambo och en kompis bilade runt i Europa under 6 veckor. En oerhört omvälvande upplevelse. Vi landar in i Grekland en lördagsmorgon, är trötta och störthungriga efter att ha kört hela natten från Jugoslavien och ”rundat” Albanien på jätteläskiga smala bergsvägar genom ett fruktansvärt oväder.

Men vi får inte tag på något att äta för allt är stängt, det ska genomföras allmänna val på söndagen så militärjuntan har beordrat att allt ska vara stängt. Vi kör lite planlöst, kommer till en stad som heter Larissa, allt stängt såklart, hittar en strand där vi kan bada och skölja av oss och dela på ½ paket Mariekex jag hittat i bakfönstret.

Då kommer en kille fram till oss med ett brett leende… ”Hej, ni är svenskar, jag heta Georgiou och jobbar på Volvo Göteborg!” Han tar oss med hem till sin mamma, vi får mat och underbart kaffe, vänner till honom dyker upp, vi pratar och dricker ouzo och alla killarna blir ganska ordentligt på pickalurven. Jag gillar inte ouzo – håller mig till vin - så jag är relativt nykter.

Och pratet kommer in på det stundande valet. Hatet i rummet mot juntans starke man, överste Papadopoulos och resten av juntan var så påtagligt att jag hade kunnat skära det med kniv. Högtidligt tar en kille fram en tidning, lägger den med framsidan - som pryddes av en stor bild av just Papadopoulos - upp på en stol, drar ceremoniellt ner byxorna och sätter sig på Överstens flinande ansikte och släpper en brakare så det ekade. Vi svenskar garvar rått. De andra killarna gör samma sak, utom en som pissar på fotografiet. Men plötsligt upptäcker en av dem att de inte stängt jalusierna…

Den rädsla jag såg i deras ansikten, när de försiktigt kollade ut genom fönster och gläntade på ytterdörren, gjorde att jag satte skrattet i halsen. De var livrädda, fullkomligt skräckslagna.
Lite senare berättar de hur de sett polisen mörda folk, arrestera folk – framför allt såna, som på minsta sätt var politiskt aktiva. Den rädslan glömmer jag aldrig.

Och valet på söndagen hade inte mycket att göra med val, som vi är vana vid begreppet.
Här var det endast en fråga, som skulle besvaras med Ja eller- om man var modig - Nej.
Det är pga av alla affischer jag såg uppklistrade överallt dessa dagar i Grekland, som jag aldrig glömmer att ”Ja” på grekiska heter ”Nai”. Filmen ”Z - han lever” bygger på händelser under juntatiden, då politiska motståndare mördas. En vänsterpolitiker dödas och en enveten polis försöker, med fara för sitt eget liv, att ta reda på vad som hänt, men motarbetas av alla. Regissör är den grekisk-franske filmskaparen Costa-Gavras. En oerhört stark film om kampen för demokrati.
Försvunnen
Samma regissör, Costa Gavras, gjorde 1982 en film om livet under en annan militärjunta. Den i Chile. Filmen heter ”Försvunnen” (”Missing ” USA 1982) och handlar om en amerikansk journalist, som försvinner i samband med militärkuppen i Chile 11 september 1973. Hans fru och hans far gör sitt bästa för att ta reda på vad som hänt. Lite extra intressant är att pappan spelas av Jack Lemmon. Han är ju mest känd som komisk
skådespelare par excellence, men här får han briljera som den typiske amerikanske fadern, som tror allt gott om sitt eget land men som tvingas inse att USA stoppar fingrarna i syltburken långt utanför sina egna gränser.

Det är en oerhört sevärd film. Och när vi ändå befinner oss i Chile under en mycket speciell period vill jag uppmärksamma er på ”Den Svarta Nejlikan”, en film från 2007 om Sveriges ambassadör i Chile under denna tid. Hans namn var Harald Edelstam och han var en diplomat med lång erfarenhet och en brinnande passion för mänskliga rättigheter.
Svarta nejlikan
Smeknamnet ”Svarta Nejlikan” fick han under sin tid som diplomat i Oslo under den tyska ockupationen. Han jobbade aktivt ihop med den norska motståndsrörelsen och hjälpte till att rädda livet på hundratals motståndsmän och judar, som kunde smugglas över till Sverige. 1972 blir han ambassadör i Chile. Han tror på den demokrati som börjar vakna i Chile och hyser goda förhoppningar om Chiles nyvalde president Salvador Allende. Men så kommer den våldsamma militärkuppen 1973, Allende mördas, tusentals chilenare fängslas, militären tar makten med USA:s benägna bistånd och Augusto Pinochet blir ny president.

Ulf Hultberg och Åsa Faringer gör 2007 en film om vad som nu händer. Den är fiktiv, men mycket av det den berättar är sant. Edelstam räddade livet på massor med människor. Och se den för underbara Michael Nyqvists skull. När han är med kan inget bli fel!
Den vita rosen
Någon har sagt att det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd. I så fall är två av de modigaste människor jag någonsin hört talas om, syskonen Sophie och Hans Scholl. De var två djupt kristna ungdomar, som studerade vid universitetet i München och de började bli mer och mer kritiska mot det nazistiska styret i Tyskland och mot kriget. De bildade en motståndsgrupp, som döptes till ”Den Vita Rosen”. De gjorde flygblad och la ut på offentliga platser. De och deras vänner hann med 6 omgångar flygblad där de propagerade för motstånd mot den nazistiska regimen.

De greps av Gestapo den 18 februari 1942 och efter en summarisk rättegång, ledd av den ökände domaren, Roland Freisler, döms de den 22 februari till döden. De, samt ännu en medlem, Christoph Probst, avrättas med giljotin samma dag. De övriga medlemmarna halshuggs senare samma år. Den tyska filmen ”Den Vita Rosen” (Tyskland 1982 ”Die Weisse Rose” regi: Michael Verhoeven) är en film att – med all rätta – bli tjock i halsen av. Av vrede, skam och ilska. Den är så osentimental, den berättar bara deras korta historia rakt upp och ned. Och jag tänker på vad som Astrid Lindgren skrivit i ”Bröderna Lejonhjärta”… Att det finns saker man måste göra även om det är farligt… ”För annars är man ingen människa, bara en liten lort!”
En bukett med film att inte missa
När vi ändå är inne på Andra Världskriget… ”Schindler’s List” är otroligt bra, en film alla ska och bör och måste ha sett, men det finns fler. Här kommer en bukett…

Den första är fransk. ”Aux Revoir, Les Enfants” (Frankrike 1987 Regi: Louis Malle) Om judiska barn gömda på en katolsk internatskola. Om vänskap och avsked. Lågmäld och väldigt rörande. Louis Malle regisserade redan 1974 ”Lucien Lacombe”, en annan lågmäld och rörande intelligent historia om en ung bondson i krigets Frankrike. Han får inte gå med i Motståndsrörelsen pga sin låga ålder, han börjar då arbeta för Gestapo, men blir kär i en judisk flicka, vars far spelas – praktfull rollprestation - av den svenske skådespelaren Holger Löwenadler.

Ännu en film från denna tidsperiod i historien är ”Bent”. (UK 1997 Regi: Sean Mathias)
Om att vara gay i nazisternas Tyskland. Jag såg den som scenpjäs först, ett av mitt livs stora teaterupplevelser. Ian McKellen och Tom Bell på Royal Court Theatre 1979. Ian McKellen är även med i filmen, dock nu i en annan roll.

Och när det gäller detta ämne: Andra Världskriget och framförallt Förintelsen, kan jag även
rekommendera en ny film. ”Denial” (UK 2016. Regi: Mick Jackson och med manus av David Hare). Som tar upp ett ämne som blir viktigare och viktigare att belysa ju närmare vi kommer den tid då inga samtida vittnen längre lever – förintelseförnekelse.

Att Förintelsen är en historisk sanning försöker fler och fler förneka och förringa. Ett av våra
riksdagspartier har medlemmar som på fullt allvar försöker påstå att miljoner judar och romer inte mördades enbart för sitt etniska ursprungs skull. Och denna film bygger på en alldeles sann historia om rättegången mot den amerikanska historieprofessorn Deborah Lipstadt, som blev stämd av den brittiske historikern David Irving, då hon i en bok kallade honom förintelseförnekare. Irving, som satt i system att stämma så gott som alla som säger något negativt om honom eller hans verk, stämde Lipstadt för förtal.

Brittisk lag är milt sagt lite märklig då en sån rättegång går ut på att den som stäms för förtal måste bevisa att det man sagt är sant! Det är inte som i andra länder där bevisbördan faller på den andra parten. Och David Irving har satt i system att stämma folk och förlikas med ett saftigt skadestånd som belöning.

Men här bestämmer sig förlaget Penguin för att nix, det här målet ska inte förlikas, vi går till
rättegång. Vilket innebär att de var tvungna att bevisa att Förintelsen skett och sen peka på när Irving förnekat detta. En oerhört viktig rättegång för hela mänskligheten.
Vad tänker ni på när jag säger rasmotsättningar?
Jag tänker i första hand på den amerikanska Södern. Det finns några filmer som går rakt in i magen. ”Mississippi Brinner” (USA 1988 Regi: Alan Parker) Med bl.a. Gene Hackman och Willem Dafoe.

Den är inspirerad av verkliga händelser på 60-talet. Aktivister, som kämpar för mänskliga rättigheter försvinner spårlöst och ett par FBI-agenter skickas ner till staten Mississippi för att försöka ta reda på vad som hänt. Kolla framför allt på hur de vågar hålla ett så lågt tonläge trots det hemska innehållet.

En annan film om samma tidsperiod och problematik är ”Ghosts from the past” (USA 1996 Regi: Rob Reiner) Med Alec Baldwin och Whoopie Goldberg. Det här handlar helt och hållet om verkliga händelser.1964 mördas människorättsaktivisten Medgar Evers utanför sitt hem. Alla vet vem mördaren är, men detta är Sydstaterna under tidigt 60-tal. Det blir rättegång och mördaren frikänns. Några år senare en ny rättegång. Med samma dom. Men 1994 är det nya tider och en ny åklagare (Baldwin) Han samarbetar med Evers änka (Goldberg) och nu fälls mördaren äntligen. En väldigt berörande film. Väldigt bra manus, väldigt bra skådespelarinsatser och en väldigt säker tonträff.

Och slutligen en till från den amerikanska Södern: ”I Nattens Hetta” (”In the Heat of the Night” USA 1967 Regi: Norman Jewison) med Sidney Poitiers och Rod Steiger.
En afroamerikansk polis i en sydstadsstad och ett mord…. Se den!!! Det är inte för inte, som den vann en Oscar för Bästa Film. Både Rod Steiger och Sidney Poitiers var nominerad för Bästa Skådespelare. Steiger vann, de borde ha vunnit båda! En av de bästa filmer som någonsin gjorts med briljanta skådespelarinsatser!

Problematiken svarta-vita finns ju på fler ställen. Så länge sedan är det inte som Sydafrika upphävde sina apartheidlagar. ”A Dry White Season” är en hjärtskärande bra historia om en vit skollärares uppvaknande vad gäller hur det står till i landet han lever i. Donald Sutherland är busbra i huvudrollen. Och eftersom det var ett ämne som låg honom varmt och hjärtat ställde Marlon Brando upp och spelar en liten roll. (”A Dry White Season” UK Regi: Euzhan Palcy och byggd på en historia av André Brink) Boken, som filmen bygger på handlar om efterdyningarna av massakern i Soweto 1976, när svarta skolbarn skulle tvingas lära sig språket Afrikaans, det språk som de vita, the Boers, talade (och talar.) Förtryckarnas språk, som ärkebiskop Desmond Tutu kallar det.

Afrikaans skulle införas som generellt språk i skolorna och användas i all undervisning.
Den 16 juni 1976 genomfördes stora demonstrationer med över 20.000 demonstranter, mest skolbarn, som möttes av väpnade styrkor som öppnade eld. Så många som uppemot 700 ska ha dödats. Den 16 juni är numera helgdag i Sydafrika för att påminna om denna dag, som räknas som en vändpunkt i Sydafrikas historia och dagen har namnet Youth Day. Men apartheid tog slut, det dröjde men det tog slut.

Den 11 februari 1990 klev Nelson Mandela ut i frihet efter 27 år i fängelse. (Såg det live, sittande på ett hotellrum i Dominikanska Republiken. Jävlar, vad jag bölade!) Han blev Sydafrikas förste svarte president och han gjorde oändligt mycket för att ena detta djupt splittrade och såriga land. En av de saker han gjorde var att lyckas få dit VM i rugby 1995. Låter inte mycket, men rugby var en av de sporter som delade Sydafrika efter hudfärg. Rugby var en ”vit sport”. Se ”Invictus”. (USA 2009) Som handlar om detta. Regisserad av Clint Eastwood och med Morgan Freeman och Matt Damon i huvudrollerna.

Filmer om “riktiga” människor
Många filmer finns det om ”riktiga” människor. Men jag tycker nog de blir väldigt träiga när det bara handlar om berömda personers liv. Men det finns några jag tycker höjer sig över mängden. För de handlar om vad människor kan åstadkomma. Viktiga historier om riktiga människor.

”Silkwood” från 1983 med Meryl Streep i huvudrollen. Regi: Mike Nichols och skriven av bl.a. Nora Ephron, som senare skrev ”När Harry mötte Sally”. Om en arbetare vid en fabrik där man framställer plutonium. Karen Silkwood börjar misstänka att det finns läckor i säkerhetssystemet. Hon utsätts för strålning, psykologisk tortyr och blir antagligen mördad för att hennes misstankar ska kväsas. Spännande, läskig och väldigt aktuell.

”Erin Brockowich” (2000 Regi: Steven Soderbergh). Vattnet i en liten stad är förgiftat, vilket förgiftat stora markytor. Detta förnekas av vattenbolaget, som försöker köpa upp så mycket av den förgiftade marken som möjligt. Erin Brockowich är en ensamstående, arbetslös mamma, som lyckas få jobb som assistent till en småstadsadvokat och hon börjar nysta i detta.Julia Roberts är kanonbra i titelrollen och Albert Finney ljuvlig som hennes chef till advokat.

”The Imitation Game” Regi: Morten Tyldum och “The Theory of Everything” båda från 2014 låter stöntrista. Men icke! Den första handlar om Alan Turing, mannen som lyckades knäcka den s.k. Enigmakoden, tyskarnas hemliga chiffer. Som gjorde att de Allierade i princip kunde förstå det mesta av tyskarnas hemliga meddelanden. Benedick Cumberbatch är briljant i huvudrollen. Filmen tar inte upp Turings olyckliga liv. Som homosexuell i ett England där detta var förbjudet och bestraffades hårt, levde han farligt. 1954 blir han påkommen och åtalades. Han dömdes till fängelse, men för att undkomma fängelsevistelsen går han med på s.k. kemisk kastrering, dvs behandling med kvinnligt könshormon. Den 7/6 1954 begick han självmord (tror man). Det dröjde ända till 2013 innan han fick upprättelse. Den brittiska regeringen beslöt då att ta initiativ till en postum officiell ursäkt till Turing genom det Kungliga Benådningsinstitutet. En sådan nådehandling undertecknades i drottning Elizabeth II:s namn den 24 december 2013.

”The Theory of Everything” (UK Regi: James Marsh) handlar om en av vår tids mest otroliga hjärnor. Som tillhör Stephen Hawking, vetenskapsmannen. Som trots svår ALS (en mycket svår nervsjukdom som leder till att de nervceller som styr kroppens muskler gradvis förtvinar). Den berättar om den period då Hawking studerar i Cambridge och från att ha varit en i och för sig duktig student, blir upp över öronen kär i sin första fru och plötsligt mer eller mindre exploderar till att bli det geni han anses vara idag. Eddie Redmayne är fullkomligt självlysande i huvudrollen.

Liksom han är i ”The Danish Girl”, historien om konstnären Einar Wegener och hans väg till att få leva som den kvinna han inser att han är. Han var den förste som genomgick en könskorrigering och blev sedan känd som Lili Elbe.
Nästan bortglömda, men lika aktuella
Och slutligen ett knippe filmer om ett ämne som är lite bortglömt idag, men fortfarande lika aktuellt.

1986 såg jag en nyskriven amerikansk pjäs på the Royal Court i London. Den hette ”the Normal Heart” och var en av de första texter som tog upp detta med Hiv och Aids. Den grep mig djupt. Jag visste inte då, på teatern där i London, att detta med Hiv och Aids skulle få ett stort genomslag i mitt liv. Jag har tappat räkningen på hur många av mina vänner, som förlorat sina liv genom denna vidriga grymma sjukdom. Upptäckte häromveckan att den gjorts till TV-serie för HBO. Får ni tag på den, se den. Bara för att det inte pratas lika mycket om det, är Aids fortfarande en påtaglig del av många människors liv. Idag finns bromsmediciner, tack alla skyddsänglar! Så många fantastiska och begåvade och underbara människor försvann pga denna vidriga sjukdom. Men det är fortfarande en obotlig sjukdom, även om många, tack vare dessa mediciner, kan leva med den.

Det finns fler berättelser om Aids. ”Philadelphia” med Tom Hanks om AIDS. ”And the Band Played On” med en drös av Hollywoodstjärnor, en film om hur man började få upp
ögonen för denna sjukdom. Och den svenska ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Såg ni den inte när den gick på TV, hyr den! Den borde vara obligatorisk att visa i alla skolor.
Verkligheten…. Det är där vi lever
Vi kan drömma oss bort och fantisera om vad som helst, men det är i verkligheten vi lever och där lever även vår publik. Filmer som ”Star Wars” eller alla filmer om Apornas planet kan verka som Science Fiction, men är egentligen allegorier om den verklighet vi lever i och den problematik vi alla brottas med. Och det är så värt att berättas om. Om och om igen, för historierna är lika många som det finns människor på jorden. Vi kan berätta om verkligheten, med verklighetens filter. Då kallas det dokumentärfilm och är en viktig och nödvändig del av filmfamiljen. Ibland duger inget annat, ibland är spelfilm totalt fel medium för att berätta det som måste berättas.

En av världens största filmregissörer genom tiderna, Alfred Hitchcock, blev involverad i att berätta historien om koncentrationslägren precis efter kriget. En spelfilm hade vid den tidpunkten varit komplett fel, för den skulle aldrig kunna mäta sig med de fasor som verkligheten målade upp. Här är en länk till info om den dokumentärfilm, ”Night will fall”,
som Hitchcock var delaktig i att göra:
https://svenska.yle.fi/artikel/2015/04/24/night-will-fall-dokumentar-om-hitchcocks-glomda-dokumentar

Och när jag ändå avslutar så här med att återigen tala om Andra Världskriget så vill jag visa på varför jag tror att vi har en så viktig roll att fylla när det gäller att beskriva Verkligheten.
Jag talade om TV-serien ”Holocaust”. Hittade den nu på YouTube. Hela serien. Här är länken: https://www.youtube.com/watch?v=16YZa9TFnUo&t=16s

För mig är den ett av de bästa exempel på varför vårt jobb ibland kan vara så viktigt. Begreppet Förintelsen fyller varje normalt funtad människa med ilska, med avsky, med en iskall beslutsamhet att aldrig tillåta att något liknande får hända igen. Men det är samtidigt en händelse, som är så gigantisk att förstå, att omfatta att det också är lätt att skjuta det ifrån sig.

Det är då en serie som ”Holocaust” blir så viktig. För den siktar in sig på det lilla perspektivet, den berättar om en familj, en liten grupp utsatta människor. En sån berättelse är svårare att stålsätta sig emot. Och det är då vårt jobb blir så otroligt avgörande. Vi kan, genom att sikta in oss på en liten bit av historien göra den särskilda händelsen allmänmänsklig. Genom att se en människas öde kan vi förstå en hel värld. Genom att skildra en människas öde kan vi få den mest hårdhjärtade och ointresserade att förstå. Och kan vi lyckas med det, har vi gjort storverk!
Och så slutar jag mina filmtips med ett mästerverk
En av de mest geniala och otäcka filmer som finns om hur livsfarliga vi människor är för oss människor. “Dr. Strangelove or: How I Learned to Stop Worrying and Love the Bomb” (USA 1964 Regi: Stanley Kubrick.) Den finns nämligen på YouTube: https://www.youtube.com/watch?v=ufF6Z-SoIWE

Enjoy
Anita M



Vallentuna 2017-08-29

Betygsätt

 0 röster

Betygsätt artikeln

Du måste vara inloggad för att kunna sätta betyg

Dela med dig



Besök oss på Facebook Följ oss på Twitter Besök oss på Youtube Följ oss på Instagram
Filmcafé Sverige AB    Postadress: Box 2920, 187 29 Täby    E-post:info(at)filmcafe.se

- Is this your wife? What a lovely throat.

Nosferatu, 1922



© Copyright Wallentinus Mediaproduktion & Intrig Film & TV, 2002-2017.
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.

XHTML 1.0 Strict