Facebook, Twitter, Google eller Windows Live
Jobbannonser, marknadsföring och branschkontakter

Vi lever mitt i världshistorien

Vi lever mitt i världshistorien
Min pappa brukade säga att vi lever mitt i världshistorien, men att vi inte alltid inser det. De senaste månaderna har jag tänkt mycket på det.

Terrorister i Manchester och på Drottninggatan
En galning tror att han kan förändra världen genom att spränga sig själv och småflickor i luften. En annan galning i en stulen lastbil tror han kan påverka världen genom att döda oskyldiga fotgängare. Sedan ett gäng vettvillingar på London Bridge. Då kom det väldigt nära. En av mina käraste vänner i London bor några hundra meter från bron. Rätt sömnlöst blev det innan jag fick tag på honom och fick veta att han var okay.

Varje dag händer saker, som på sikt kan påverka våra liv. Världshistorien kommer in i våra vardagsrum genom TV:n och där sitter jag, i en urtvättad T-shirt och borstar tänderna medan CNN berättar om president Trumps senaste tweets, bomber i Aleppo, kolera i Jemen och svält i Syd-Sudan.
Varje dag är världshistoria just nu
Jag har hunnit bli några decennier och har egna minnen från stora händelser; Vietnamkriget, Sovjets invasion av Tjeckoslovakien, militärkuppen i Chile, morden på bröderna Kennedy och på Malcolm X och Martin Luther King och en hel del annat, men sällan har historiekänslan krupit så nära och känts så påtaglig som nu med flyktingströmmar, krig, bombningar, morden på Drottninggatan, bomben i Manchester och denna lögnaktige, narcissistiske och skrämmande clown till president. Läskigt! Ja, det är det. Läskigt och hjärtskärande.

Och jag påminns gång på gång om hur oerhört priviligierad jag är, som är född i Sverige med allt vad det innebär av skyddsnät och trygghet. Jag är uppfostrad att hjälpa till. Att bry mig. Och uppfostrad att detta arbete – att jobba med teater innebär att man bryr sig. Och att det viktigaste med detta jobb är att man vill berätta om människor för människor.

Häromdagen såg jag ett program på TV som mycket påtagligt påminde mig om detta. Det finns en Tv-serie som heter ”Barnmorskan i East End”. Den bygger på faktiska händelser om en verklig grupp barnmorskor, som med bas i ett nunnekloster i Londons fattigaste kvarter i East End, försåg arbetarklassens kvinnor med adekvat sjukvård.

Jag gillar serien, välskriven, välspelad och med stort hjärta berättar den om en svunnen tid, långt före allmän sjukvård, preventivmedel och neonatalvård. En sån där serie som Storbritannien är fena på att göra. Men detta program, som verkligen grep tag i mig, var en dokumentär om hur detta program blev till. Hur producenten hittade en självbiografi av en av dessa riktiga barnmorskor från East End. Och jag spetsade öronen extra när de berättade om responsen från tittarna. Det har blivit ett av BBC:s mest populära program och de som skriver den får enormt mycket feedback från folk som minns. Och dessa tittares minnen ger inspiration till nya avsnitt.

När sånt händer är vårt jobb inte bara roligt, det är riktigt viktigt också. Det blir en historielektion om London för inte alltför länge sedan, om London strax efter kriget, om den sjukvård som fanns då och väldigt mycket om hur kvinnor hade det då, min mammas och mina mostrars generation. Det är så viktigt att berätta om människor för människor. Och de filmade berättelser som tar avstamp i verkliga händelser, gör ofta ett oändligt mycket starkare intryck på åskådaren, än om denne bara fått händelserna berättade för sig.
I slutet av 70-talet visades på svensk TV en amerikansk serie
Den hette ”Holocaust”, alltså ”Förintelsen”. För många av mina kamrater, födda långt efter kriget och med ytterst luddiga kunskaper om Andra Världskriget, blev det ett uppvaknande. Plötsligt kröp våld och tortyr, marscherande nazister och stöveltramp, koncentrationsläger och gaskamrar in i deras vardagsrum. Vi hade ju bara två Tv-kanaler på den tiden, så när ett program intresserade folk och mun-mot-mun-metoden spred att det fanns ett program som man borde se, fick det en enorm genomslagskraft. Det blev inte sämre av att bl.a. James Woods och Meryl Streep fanns bland huvudrollsinnehavarna – ännu väldigt okända båda två - och en utmärkt brittisk skådespelare, vid namn Tony Haygarth, blev allmänt hatad som vidrig nazist. Får ni tag på den, se den. Det är bara fyra avsnitt, men det är starka avsnitt. Och häng inte upp er på att koncentrationsfångarna kanske är lite väl runda om kinderna och tänderna ser ut att vara i gott skick. Titta på hur de bygger berättelsen för att den ska gripa tag i dig, den ska få dig att aldrig glömma ett av världshistoriens värsta brott.

En TV-serie gjorde mer för insikt om nazismens faror och fasor än vad historielektionerna i skolan lyckats med. Och det kan vi alla lära oss något av. Att inte förkasta verkligheten! Att använda den!

Att göra som Shakespeare säger … att liksom hålla upp en spegel för naturen.Att aldrig glömma att det viktigaste med vårt jobb är att berätta om människor. För människor! Det var därför som Alfred Hitchcock, en av Storbritanniens största och mest framgångsrika filmregissörer, släppte allt och följde de allierade trupperna när de går in och befriar koncentrationsläger. Han – och flera andra filmare – ser till att detta dokumenteras så att vi aldrig, aldrig glömmer. Det blev en lång dokumentärfilm, som heter ”Night will fall” och en kortare film ”Memory of the camps”, som finns på YouTube.

Men för att återgå till vårt jobb… Hur man förvandlar verkligheten till dramatik…
I filmen ”Cabaret” från 1972 med bl.a. Liza Minelli finns en scen, som för mig är en av de bästa filmade skräckscener som finns. Med bas i verkligheten. Utan något övernaturligt eller onaturligt. Inget blod, inga vapen. Bara den skräck som uppstår inne i betraktaren när man koreograferar vad de ska få se, noggrant och intelligent.

Två av huvudrollsinnehavarna delar en måltid i en idyllisk park i Berlin. Över till närbild på söt ung pojke som med klockren röst sjunger en sång om fäderneslandet. Vi får se fler människor som hänfört lyssnar. Sakta panoreras över pojkens klädsel och vi ser fler människor som lyssnar och som så småningom reser sig och faller in i sången. Det är så somrigt och idylliskt, så vackert och gossens röst är så änglalik.

Om det bara inte vore för hakkorsbindeln på hans arm. Titta själva på en av filmhistoriens bästa scener.
Vårt jobb. När det är som allra, allra bäst!
Källkritiska?
I dessa tider, när vi lärt oss nya uttryck som ”fake news” och ”alternative facts”, är det viktigare än någonsin att vara källkritiska. Det sägs att vi lever i ett informationssamhälle. Det vete tusan! Det känns ibland som om vi snarare lever i ett desinformationssamhälle och just därför att det livsviktigt att vi ständigt är misstänksamma mot vad man försöker tuta i oss. Framförallt på Internet där det är svårt att kolla källor och det inte finns en juridiskt ansvarig utgivare, som kan åka på pumpen om det som sägs inte är sant. Och dessa dagar kryper verkligheten nära mest varje dag.

Har väldigt svårt för reportrar som slentrianmässigt frågar om deras intervjuoffer trodde det kunde hända här. Vill skrika på journalisterna att inte förolämpa folk med så fåniga frågor. Vi vet alla att det kan hända här, det är bara en tidsfråga innan det händer ”här” var som helst på jorden. Svaret är inte ”Nej” på den dumma frågan, det är ”Jag hoppades att vi skulle förskonas, men förstår om vi inte blir det.”

För vi människor är – som den brittiske poeten och prästen John Donne skrev redan på 1600-talet – inte isolerade öar, vi är alla del av en kontinent. Den kontinent som utgör mänskligheten. Vårt jobb är alltså att - som Shakespeare skriver i ”Hamlet”, att hålla upp en spegel för verkligheten. Att visa livet för de levande. Att peka på problem! Inte nödvändigtvis komma med färdiga svar, men visa på att en lösning behöver hittas, kan hittas och ge människor råg i ryggen och lust att sätta igång och se och tackla de problem som behöver en gemensam lösning! Och när vårt arbete visar sig från sin bästa sida är just när en pjäs eller en film visar vårt arbete från sin allra bästa sida, när budskapet är sammanflätat med konceptet underhållning.

För det är viktigt att aldrig glömma att vårt arbete inbegriper att underhålla! En av mina bästa teaterlärare, Rudolf Penka, påpekade för oss om och om igen att vårt jobb gick ut på två U:n… Undervisning och Underhållning. Att vårt mål ska vara att försöka få publiken att gå ut från teatern eller biografen med en ny tanke i huvudet, en ny vinkel att se saker. Ge dem nya glasögon att se nya saker med! Men att de måste bli underhållna på vägen dit. Annars faller budskapet platt på marken. Underhållning behöver inte innebära gapflabb, du kan bli lika underhållen av en tragedi. Har pjäsen eller filmen fått dig i sitt grepp, om du går upp i handlingen och nästan andlöst följer vad som händer på scen - eller på vita duken - då är du underhållen. Och det är ett himla bra ord i sammanhanget när man tänker på att ordet underhåll också har att göra med att se till att saker och ting sköts på bästa sätt, i detta fall din själ, din fantasi och din hjärna! Och världen och människorna runt omkring oss!

Så i dessa dagar känns det viktigt att påminna oss om det vi kan åstadkomma genom vårt jobb. Att påminna om alla de historier som redan berättats på film, om små och stora handlingar som är menade att göra världen till en bättre plats. Eller de handlingar och händelser, som vi inte får glömma, för glömmer vi, finns faran att vi gör om dem.
Alla Presidenters män
Och den första filmen jag tänker på i dessa dagar är ”Alla Presidentens Män” (All the President’s Men” USA, 1979 Regi: Alan J Pakula). Om Watergate-affären. När dåvarande President Nixon trodde han kunde sätta sig över lagen för att styra politiken så det passade honom. Känns ruggigt aktuell i dessa Trump-tider. En journalist på Washington Post, Bob Woodward, ska 1972 skriva en liten blänkare om ett trivialt inbrott i Demokratiska Partiets högkvarter. Inbrottstjuvarna har åkt fast och det hela verkar vara ett sånt vardagligt litet plutt-mål, om det inte vore för en sak…

Det dräller in en drös av landets främsta försvarsadvokater, som tydligen är engagerade i detta dussinmål! Woodward blir nyfiken, hans chefredaktör ger honom i uppdrag att följa upp historien tillsammans med kollegan Carl Bernstein och fortsättningen på deras undersökningar skapar historia och tvingar en president att avgå.

Deras arbete här är början på vad vi idag kallar grävande journalistik. Den är faktiskt andlöst spännande just för att man vet att allt detta hände på riktigt. Välskriven och välspelad av Robert Redford som Bob Woodward och Dustin Hoffman som Carl Bernstein. Och en nyttig och spännande lektion i hur pressen bör fungera och arbeta i en demokrati. I USA kallas pressen den 4:e statsmakten och här tar de detta uppdrag på blodigt allvar.

Jag blir skräckslagen när Trump far ut i vredgade tirader mot pressen. För trots allt är det vår enda källa till kunskap och insikt. Visst, den är vinklad, den ger sin bild. Men den ger en bild! En bild sammansatt av info från olika källor, granskade och kollade av professionella journalister och med en ansvarig utgivare, vars jobb kan ryka eller det kan t.o.m bli fängelse för både journalister och utgivare om de kan beslås med lögner.

För vi behöver information, giltig information för att kunna ha åsikter om den värld vi har skyldighet att vara med och forma. Jag har sagt det förr och jag säger det igen… En bra skådespelare – eller filmare, manusförfattare, fotograf, scenograf, alla som jobbar i vår bransch – är en allmänbildad skådespelare, som är nyfiken, vetgirig och kritisk!
Missa inte dessa filmer
Vietnamkriget och kriget i Sydost-Asien är skådeplatsen för många bra – och mindre bra – filmer. En av de mest hjärtskärande är ”Dödens Fält” (”Killing Fields” USA, 1984, regi: Roland Joffé) om slutet på kriget i Kambodja.

Den bygger på den sanna historien om den amerikanske journalisten Sydney Schanberg från the New York Times och hans tolk Dith Pran. När Schanberg måste lämna Kambodja då krigsslutet närmar sig, skiljs deras vägar. Schanberg åker hem till New York, men slutar aldrig söka efter nyheter om sin vän. För Dith Pran, och andra kambodjaner, väntar en tid som är så omänsklig att man måste se filmen för att förstå det. Denna film, samt två om Vietnamkriget, borde vara obligatoriska att se: ”Plutonen” (”Platoon” USA 1986, regi: Oliver Stone) med bl.a. Charlie Sheen, Willem Dafoe och Tom Berenger, samt den makalösa ”Apocalypse Now” (USA 1979, regi: Francis Ford Coppola) med bl.a Martin Sheen och Marlon Brando.

Sen finns det en till film, som har med Vietnamkriget att göra, som jag tycker väldigt, väldigt mycket om. När jag var tonåring åkte vi en höst till London, hela familjen. Pappa skulle filma lite bakgrundsbilder till en pjäs han skulle göra på TV-teatern senare. För att muntra upp sina sura barn, som tyckte det var så lagom kul att fnatta kring och bära lampor och hålla upp ljusreflekterande skärmar i Londons tristaste kvarter i East End hela dagarna, tog han oss en kväll till Shaftesbury Theatre, där musikalen ”Hair” just haft sin engelska premiär. Den kvällen förändrade mitt liv!

Fram till dess hade pappas, farfars och farfarsfars jobb varit mig rätt ointressant som ev yrkesval, det var inget för mig. Men denna kväll insåg jag att teater angick även mig. Ända in i hjärteroten. Och den spädde på min politiska medvetenhet och mitt intresse för politik och verkligheten. Vietnamkriget pågick, det var 7 år kvar tills det tog slut och denna föreställning kändes så levande och så färgstark att jag blev mållös.

1979 gör Milos Forman film av denna musikal. Fyra år efter att detta onödiga, hjärtslitande, blodiga krig tagit slut. Och han lägger ett helt annat filter över filmen. Framför allt slutet ger mig alltid tårar i ögonen. För detta krig var inte bara ord och historia, i detta krig var det grabbar som bara var lite äldre än jag som dog. I onödan. Har ni inte sett den, se den. (”Hair” USA, 1979, Regi: Milos Forman) .

En annan amerikansk film jag bär med mig i hjärtat är ”Daniel” (”Daniel” USA 1983)
1953 avrättas de äkta makarna Ethel och Julius Rosenberg i USA för spioneri för Sovjetunionens räkning. Den egentliga rubriken för det brott de står anklagade för är ”sammansvärjning i syfte att utföra spionage”. Jag går inte in på hela denna förfärliga historia, ett av de värsta justitiemorden i USA:s historia. Är ni intresserad är här en väldigt bra och saklig artikel om vad som hände

Regissör för filmen är Sidney Lumet (”Dog Day Afternoon”, ”Serpico”, ”Night falls on Manhattan” m.fl.) och filmen handlar inte direkt om makarna Rosenberg, men tar sitt avstamp i deras historia. Paret i filmen heter Isaacson och har en dotter och en son, sonens namn är Daniel och det är runt honom filmen rör sig. Det är en lågmäld och otroligt välgjord film som gräver sig djupt in i magen. Scenerna där paret avrättas är bland de mest kliniska jag sett, tagna på långt avstånd, och just därför så oerhört gripande. Försök få tag på den. Den är en av de mest gripande filmer jag sett.
Jag återkommer med fler tips!
Och nu blir denna text så lång att Robert och Tomas kommer att strypa mig.
Jag återkommer med fler tips! ...och missa inte att njuta av sommaren. Tids nog blir det mörkt och kallt och perfekt läge att titta på film eller gå på teater!

Soliga hälsningar
Anita M

Lidingö 2017-07-26

Betygsätt

 0 röster

Betygsätt artikeln

Du måste vara inloggad för att kunna sätta betyg

Dela med dig



Besök oss på Facebook Följ oss på Twitter Besök oss på Youtube Följ oss på Instagram
Filmcafé Sverige AB    Postadress: Box 2920, 187 29 Täby    E-post:info(at)filmcafe.se

Det finns en regel som säger att varje Bondroman endast får filmatiseras en gång. Två gånger har undantag skett: i fallet ”Casino Royale” och ”Åskbollen” (”Åskbollen” och ”Never Say Never Again” är filmatiseringar av samma roman).



© Copyright Wallentinus Mediaproduktion & Intrig Film & TV, 2002-2017.
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.

XHTML 1.0 Strict