Facebook, Twitter, Google eller Windows Live
Jobbannonser, marknadsföring och branschkontakter

Att försvara din roll

Att försvara din roll
Ett begrepp som inte alla vet vad det betyder. Men som är grundläggande för varje skådespelares arbete med en roll. Att man ska göra en människa förklarlig i all dess mänskliga svaghet och styrka. Det är ibland det allra svåraste i vårt jobb.

Ogillar karaktären
Man får ett manus i handen, läser och inser med en mer och mer kall känsla i magen att man tycker riktigt ordentligt illa om karaktären. Hur i hela friden ska man kunna spela någon som man tycker är en riktig svinpäls? Men det är då vårt jobb blir det arbete det faktiskt är, inte någon hobby eller tidsfördriv. Det blir extra intressant och en riktig utmaning! Att spela den söta prinsessan eller den ädle svinaherden…

De rollerna är faktiskt lätta som plättar för varje skådespelare med en bottenskyla av fallenhet för teater. Det må vara den vackra prinsessan eller den modige prinsen vi drömmer om att spela när vi börjar snegla på teater som yrke, men vi inser snart att det är den elaka drottningen eller den korkade vännen som är de roligaste rollerna att sätta tänderna i. De med fler bottnar än bara det första intrycket. Ytan, utseendet, är ju bara glasyren på kakan. Och det är kakan det gäller att baka så skickligt och varsamt och noggrant och mänskligt och unikt som möjligt. Det är inte lätt, men det är det som är jobbet! Och det är buskul!
Att spela Hitler och kunna försvara honom
Det handlar inte ett smack om att du ska försvara hans handlingar. Det handlar om att du måste förstå och levandegöra – även om du inte accepterar - varför Hitler gjorde vad han gjorde och kunna gestalta det. Att göra honom unik och mänsklig. För det otäcka, och vad vårt jobb handlar om, är ju just att göra varje roll – även Hitler – mänsklig och begriplig.

Har ni sett alla roliga klipp som flyter runt på Internet? Med snuttar ur den tyska filmen ”Undergången” med den schweiziske skådespelaren Bruno Ganz, som Hitler? Jag skrattar åt de fyndiga textningarna med ämnen som rör allt från trafikstockningar, Sverigedemokraternas järnrörsskandaler till att Hitler får ett utbrott för att någon har jämfört honom med Donald Trump. Men samtidigt sätter jag skrattet i halsen. För filmen ”Undergången” är så vidunderligt bra och handlar om en så oerhört viktig period i mänsklighetens historia. Och det är för att det känns som en förolämpning mot Bruno Ganz att använda hans magnifika rolltolkning till att illustrera billiga skämt, som mitt skratt fastnar i halsen. För Bruno Ganz, som Hitler är en av de mest fascinerande illustrationer jag någonsin sett till just skådespelarens viktigaste uppgift… Att försvara sin roll!

Plötsligt står han där framför mig i all sin mänskliga skröplighet… Jag känner igen mustaschen, den fula luggen, de plötsligt uppflammande retoriska utbrotten. Men han är för första gången mänsklig, jag kan se människan bakom luggen och mustaschen och röstläget. Att härma Hitler är lätt, men att försvara honom är otroligt svårt. Men Bruno Ganz lyckas så briljant att han borde haft en Oscar för sin prestation, för det är något av det styvaste jag sett en skådespelare göra. Har ni inte sett den filmen – gör det! Den ingår i varje skådespelares utbildning under rubriken: Hemarbete och Titta och Lär!

Det finns en annan tysk film med en lika briljant rolltolkning, som också är en lysande illustration till begreppet ”att försvara sin roll”. ”Mephisto” från 1981 med Klaus Maria Brandauer i huvudrollen som skådespelaren Hendrik Höfgens. Den bygger på en roman av Klaus Mann om en skådespelare som, från att ha varit kommunist, bedåras av den framväxande nazismen och blir högsta teaterhöns i Hitlers nya tusenåriga rike. Återigen en rolltolkning där figuren blir förklarlig och djupt mänsklig.
Se den. Den känns obehagligt aktuell i den tid vi nu lever i och Klaus Maria Brandauer är så satans bra.

Varför den heter Mephisto? För att Mann baserade sin huvudkaraktär på en levande människa, skådespelaren och sedermera teaterchefen Gustaf Gründgens, vars paradroll var just Goethes ”Faust” där djävulen går under detta namn. Och samma scenario är basen i Manns berättelse. En skådespelare som är beredd att sälja sin själ, att blunda för ondskan för att vinna världsliga framgångar. Faust säljer sin själ till djävulen för att få ära och framgång här på jorden och det känns rätt olustigt, för oss som har facit, att boken av Klaus Mann skrevs redan 1936. Tre år före Andra Världskriget bröt ut. Många olustiga paralleller till vår tid kan man hitta här.
För filmer finns kvar
Det gör däremot inte teaterföreställningar. Någon gång görs en TV-version, men det är sällan numera. Jag önskar att jag kunde visa er något av det styvaste och mest gastkramande jag sett på en teaterscen. När en av de snällaste, vänligaste, roligaste och klokaste skådespelare jag någonsin sett eller känt – Sven Lindberg – spelade ett av världshistoriens största monster. ”Broder Eichmann”.

Handlar om förhören av en av nazi-Tysklands bödlar, arkitekten bakom Förintelsen, Adolf Eichmann. Förhören hölls inför den rättegång som skulle hållas mot honom i Israel. Efter Andra Världskriget var Eichmann en av de få i högre ställning, som lyckades fly Tyskland och bosatte sig i Argentina. Men Simon Wiesenthal och hans organisation, som ägnade sig åt att spåra nazistiska förbrytare hittade honom och 1060 lyckades israeliska agenter kidnappa honom och föra honom till Israel där han ställdes inför rätta, dömdes och avrättades året därpå.

1985 sattes denna pjäs upp på Dramatens lilla scen i regi av en annan gigant: Erland Josephson. Och med Sven Lindberg i titelrollen. Sven ville först inte göra rollen. Och det var just detta med att försvara rollen han fann svårt. Hur försvarar man ett monster talade han mycket om. Men han gjorde det. Både spelade den och försvarade den. På samma sätt som Bruno Ganz. Adolf Eichmann blev i Svens mycket varsamma och faktiskt kärleksfulla händer en människa av kött och blod, en som du eller jag. Förklarlig och därför så mycket mer skrämmande. Det var inte för inte som han fick Svenska Dagbladets Thaliapris det året!

Jag såg ett genrep och det glömmer jag aldrig. Det var i maj, men jag satt och frös i salongen på Lilla Scen. Och det var inte bara jag som satt och grät tyst i salongen. Inte av sorg, nej långt förbi det. Mer av skräck. För att jag aldrig hade så insett vidden av vad som skedde i nazi-tyskland, aldrig hade jag så tvingats inse att Eichmann och hans kumpaner var människor av kött och blod! De var inte sjuka i huvudet, tvärtom! De är människor som du och jag och man kan aldrig veta vem som blir en Eichmann eller inte. Det var en skräckens upplevelse, som jag alltid kommer att bära med mig. Denna uppsättning finns inte inspelad. Väldigt synd tycker jag. Sven var sublim i denna roll och det borde ha förevigats.

Men för att ni ska förstå vidden av Svens skådespelarkonst vill jag ge er en julklapp av lite roligare slag. Sven Lindberg tillhör det lilla gäng skådespelare som inte kan låta bli att försvara sin roll. Han lämnar aldrig ut, han förlöjligar eller förytligar aldrig. Och tack och lov finns en annan underbar uppsättning just nu att se i SVT:s Öppet Arkiv. Sven i huvudrollen i Molières ”Den Inbillade Sjuke”.
Ett teater-paket att öppna i mellandagarna: Gör en tekopp, ladda med de sista pepparkakorna och sätt er tillrätta för nu blir det åka av!
https://www.oppetarkiv.se/video/3512378/den-inbillade-sjuke
Försvara din roll till det yttersta
En annan Molière-uppsättning jag aldrig glömmer ”Hustruskolan”. En mycket mänsklig komedi om en äldre man som tänker gifta sig med sin unga, alldeles väldigt unga myndling. (Och för de av er som inte känner till vad det är, så innebär att vara förmyndare att man är i föräldrars ställe för någon som inte är myndig. På Molières tid blev flickor dessutom aldrig myndiga, först hade pappa all beslutanderätt över tjejen, sedan hennes äkta make.) Jag har sett denna pjäs spelas där den äldre herren, Arnolphe, framställs som en dräglande pedofil – inte tal om att försvara rollen – och den unga Agnés, som blåögt oskyldig och rätt korkad tills hon räddas av sin mer jämnårige friare, Horace. Som då har spelats som om han är den ädle prinsen i någon Disney-saga.

Men här var det Alf Sjöberg, som regisserade - på Dramatens Stora Scen – vad som skulle komma att bli hans sista uppsättning. Han cyklade på Djurgårdsslätten på väg till teatern, när han krockade med en buss ett par dagar före premiären. Han skulle fylla 77, men var yngre i sitt huvud än de flesta jag kände. (Glömmer aldrig när han exploderade in i lunchrummet en dag, full av entusiasm för Bette Midler, som han sett på TV kvällen innan, han var hänförd!) En av svensk teaters verkliga giganter, en av de bästa teaterregissörer Sverige har haft. Och Affe underskattade aldrig sin publik. Så i hans händer blev denne version av ”Hustruskolan” en betydligt mer mångfacetterad och flerbottnad föreställning än bara en historia om hur en gammal kåtbock förlorar kampen mot ung ljuv kärlek.

Rollbesättningen gick inte av för hackor… Allan Edwall, som ”Arnolphe”. (Jaaa, Emil i Lönnebergas pappa. Men så oändligt kapabel till mer än att bara vråla ”Eeeeeemil”). Lena Nyman, the one and only Lena Nyman som en hjärtskärande ung ”Agnés”. Och en ung Stellan Skarsgård som den unge älskaren, Horace. Tre skådespelare, som försvarar sina roller med hull och hår. Som gör dem mänskliga och förståeliga på ett sätt som får mig att bli larvig av lycka.

”Arnolphe” blir, i Allans varsamma och kärleksfulla tolkning, så mycket mer än en gubbsjuk fåntratt. Han blir rörande i sin förälskelse och vidrig i sin ilska. Lena Nyman är närmare 40 när hon spelar Agnés. Men för mig är hon 15 år i den här uppsättningen. Just precis 15 år med allt vad det innebär av stor aptit på livet, ungdomlig slughet och aningslöshet. Hon är rörande och självupptagen, korkad och slug. En alldeles vanlig älskansvärd 15-åring! Och Stellan Skarsgård är bedårande som Horace. Självupptagen och störtkär, men man undrar ibland mest i vem? I Agnés eller i sig själv? Han använder sina långa ben och sin gängliga kropp till det yttersta och är så underbart självupptagen i sin kärlek att jag blir alldeles krullig av lycka över att se en skådespelare som vet vad han gör och hara så vanvettigt kul medan han gör det.

Här är tre skådespelare som försvarar sina roller till det yttersta. Som låter oss få möta tre karaktärer av kött och blod och med ”warts and all” som man säger på engelska. Tre unika karaktärer, som får mig att minnas vad Affe brukade säga om teater…

”Om politik är det möjligas konst, är teater det omöjligas!”

Och den finns inspelad! Ingmar Bergman åtog sig att förvandla den till TV-teater. Håll till godo!

https://www.oppetarkiv.se/video/1540324/hustruskolan
Och varför tar det då så emot
Och varför tar det då så emot om man blir tillfrågad (eller beordrad – få kan välja vilka roller de ska göra om de jobbar på en teater) att göra en roll, som vid första genomläsning ter sig som oerhört osympatisk och så långt ifrån den person man upplever sig vara. Det är nu agnarna skiljs från vetet!

En riktig skådespelare läser manus igen. Och igen. Och igen. Och… Och börjar sakta hitta de svarta skrymslen i sin själ där hen kan känna igen drag i karaktären. Man behöver varken ha mördat någon tidigare eller gå ut och göra det som preparation för jobbet för att spela mördare. Men man måste hitta den plats inne i sig, där tanken på att mörda någon kan te sig som något positivt och görbart och nödvändigt.

Du kan inte göra om rollen för att passa dig. Fast det ser vi ibland. En speciellt sorts skådespelare som liksom blinkar till publiken. En förstulen liten signal om att ni fattar väl att jag, just jag inte är sån här på riktigt! Det är då det blir riktigt dålig teater. Det är vi som ska anpassa oss till rollen, inte tvärtom!

Men för att klara det gäller det att lära känna sig själv, att acceptera sig själv med alla de sidor som utgör den unika person som är du. Ibland tycker jag nog att det här är ett av de mest priviligierade jobb som finns. Jag får syssla med att ta reda på varför och hur människor fungerar, fundera på varför man gör det man gör, tycker det man tycker och vad som ligger till grund för varje människas unika val. Så ta alla tillfällen i akt att fundera över vem du själv är, hur du skulle gjort och handlat i olika situationer.

Jag saknar så att åka tunnelbana och buss!!! Kunde åka i timmar och bara tjuvkika på människor, tjuvlyssna på samtal och fantisera om vilka de var, hur de var, vad de ville med livet och vad för val de skulle göra under sin livstid. Kan inte åka längre, har svår artros, går med krycka och trappor och kollektivtrafik är ett minne blott. Men jag minns…

Var inte rädd för att erkänna för dig själv att du kan vara lika småaktig, egotrippad och taskig som de motbjudande figurer du ser på vita duken eller på scen. De ljusa och goda och snälla sidorna erkänner vi gärna, det är svårare att gå med på att vi har dåliga sidor, men en bra skådespelare måste hitta dem, analysera dem och vara beredd att använda dem i jobbet. Annars är du bara en halv människa och en halv skådespelare.
Värst vad jag blev allvarlig
När står vi inför ett nytt år och vi ska vara glada och ta hand om varandra. Men vi tar allra bäst hand om varandra när vi erkänner våra egna och varandras fel och brister och inte stirrar oss blinda på endast det positiva. Och ändå älskar det mänskliga i oss alla! För det är blandningen som gör dig unik och underbar. Använd det!+

Ett alldeles väldigt Gott nytt År på er!

Lidingö 2016-12-27

Relaterade artiklar

Betygsätt

 0 röster

Betygsätt artikeln

Du måste vara inloggad för att kunna sätta betyg

Dela med dig



Besök oss på Facebook Följ oss på Twitter Besök oss på Youtube Följ oss på Instagram
Filmcafé Sverige AB    Postadress: Box 2920, 187 29 Täby    E-post:info(at)filmcafe.se

- Honey, I've got to start focusing on what I'm doing up here, I'm running out of time, okay? So uh... I-I'm gonna have to say good-bye. I love you more than anything in the world and I'll always be with you, okay? Remember that.

Jack Bauer i 24, 2001



© Copyright Wallentinus Mediaproduktion & Intrig Film & TV, 2002-2017.
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.

XHTML 1.0 Strict