Facebook, Twitter, Google eller Windows Live
Jobbannonser, marknadsföring och branschkontakter

They shoot horses, don´t they

They shoot horses, don´t they
Konstig titel, tycker ni kanske? Och vad betyder det? Det är titeln på en film, från 1969, regisserad av Sydney Pollack. På svenska hette den ”Maratondansen”, och samma titel har den haft som pjäs när den har gått på svenska teatrar.

En tid som inte är så olik vår
Så vad handlar den om? Jo, om en tid som inte är så olik vår. En tid när arbetslösheten är hög och hopplöshet brer ut sig. En tid när de rika blir färre och rikare och de fattiga blir fler och fattigare. En tid då jobben är få och rädslan griper tag i människor. När alldeles för många är villiga att göra alldeles för förnedrande saker för alldeles för lite pengar bara för att kunna överleva.

Fakta om Maratondansandet - som förekom i verkliga livet - hittade jag på nätet. Och eftersom det är så väl skrivet, lånar jag en bit ur den texten.
Under rubriken ”Om Extremunderhållningens Historia” kan man läsa följande:

”Maratondanserna i början av trettiotalet, under den stora depressionen i USA, utvecklades till ett slags offentligt spektakel som sades ge de arbetslösa dels en möjlighet att dansa bort sina bekymmer, dels chansen att vinna priser på mellan 1.000 och 5.000 amerikanska dollar. För de flesta maratondansarna var löftet om mat och övernattning ett tillräckligt motiv för att ställa upp. Man dansade ofta i dagar, ibland i veckor. Rekordet i maratondans sägs ligga på 5.148 timmar och 28,5 minuter. Relationen mellan dansande och vila kunde vara en timme dans och femton minuters vila. Egentligen handlade det inte heller om dans i strikt mening. Man hasade sig fram till melodier i långsam t tempo. Två deltagare dansade bokstavligen ihjäl sig på dansgolvet och efter flera försök från myndigheternas sida att stänga maratondanserna på grund av hälsoriskerna blev dansmaratontillställningarna i början av 1940-talet förbjudna i de flesta amerikanska delstater.”
Jag är orolig för er
Så varför kommer jag att tänka på Maratondansande nu? För att jag är orolig för er. All mina nuvarande och blivande kollegor. Ska vår bransch överleva måste den ju ha ett värde. Skapa en produkt som folk vill ha. Och vi måste värdera varandra och jobbet och den slutgiltiga produkten mer än bara som en väg att överleva. Och ingen produkt vi åstadkommer i denna bransch har ett värde om det inte har ett budskap. Och budskapet är så enkelt. Det är att det berättar något. Det primära är inte att visa upp sig, för det är ingen intresserad av att titta på i längden. Och det är ett av skälen till att jag tänker på ”Maratondansen”.
Där tvingas människor – av alla åldrar – att visa upp sig. Det är en av de få chanser som står till buds för dem för att kanske, kanske kunna få lite mer i plånboken och kunna överleva ett par dagar till.

Vi lever i en tid med många Maratondanser.
Närmast tänker jag på dokusåpor eller ”Idol”. Att ställa upp kan ge samma slags belöning som Maratondansandet gjorde. Då gällde det pengar till mat. Det gör det fortfarande, om än som slutmål. Nu gäller det också att bli sedd, få bekräftelse, få en dröm att slå in. Samma grundmål om än av olika dignitet.Omständigheterna är desamma. Ställ upp och bli beskådad av andra. Andra, som då får rätt att bedöma er, döma er, förödmjuka er för sitt eget höga nöjes skull. Och ni låter dem göra det, biter ihop och hoppas att målet kommer att göra mödan värd.
Maratondansa i en dokusåpa
I TV3:s ”Trolljägarna” kan vi bl.a. se näthatet skölja över flickor, som medverkat i dokusåpor. Unga kvinnor vars enda ”brott” är att ha en dröm om att synas. Att bli något, att kunna hitta ett sätt att försörja sig som är något annat än att sitta i kassan på Ica eller jobba med Hemtjänsten.

Så de ställer upp på att Maratondansa i en dokusåpa för att få sin dröm att gå i uppfyllelse.
Och åskådarna tycker att då får de skylla sig själva, då är det fritt fram att spy sin galla, sitt hat, sin unkna människosyn över dem. När jag såg ”Trolljägarna” senast blev jag så arg och äcklad av att se att det är så många barn och tonåringar som följer med i drevet. Som tror att det är fritt fram att säga vad man vill och använda ett språk som får mig att vilja sträcka mig efter tvål och skurborste och tvätta käften på dem. Var har de lärt sig detta språk? Var har de lärt sig att det är ok att förolämpa och hata?
Och ”Idol”…
Det är återigen tid för en ny omgång. Återigen bänkar vi oss för att titta på folk, som har drömmar och som får dem krossade. Tack och lov nu av en jury som är rak och hövlig till skillnad från den förra, vars människosyn gjorde mig mörkrädd.
Det finns de som klagar och tycker att den förra juryn var ”bättre TV”… Jag kallar det ett otäckt och empatilöst beteende och ett motbjudande dåligt föredöme. Att som professionell jury gå med på att ställa upp på att få betalt för att förnedra människor? Skäms så in i helvete på er, ni i förra juryn.

Tack och lov slipper vi dessa otäcka hjärtlösa neanderthalare och jag hoppas att nästa jury tar efter den nuvarande och inte den förra. Men vi andra vi fortsätter… vi sitter där i soffan och skrattar rått åt dem som inte kan, de som hade en dröm som nu krossas. Och visst… även jag ojar mig ibland över brist på självinsikt, men jag har svårt att skratta åt dem, för jag ser deras dröm lysa i deras ögon. Och visst… jag kan hålla med, man borde veta sin egen begränsning. Men gäller det inte oss alla? Framför allt i vår egen bransch?

Jag har suttit i auditionjurys både för teater och musikal och de senaste 20 åren har jag provfilmat hundratals personer. De flesta av dem är medlemmar här på Filmcafé. De har alla en förhoppning, en dröm om att någon ska se dem som de själva ser sig. En dröm om att få bli den där, det där de drömmer om. Att drömmen en dag ska slå in. Och jag kan ärligt säga att det inte är många jag sett där framför kameran som har det där lilla extra, det där speciella som gör att min ryggrad krullar sig lite och jag fylls med visshet att den här personen kan komma att lyckas överleva i denna hårda och tuffa bransch. Men det är bara min åsikt. Den är visserligen baserad på över 45 år i branschen, men alla kan ha fel.

Och jag vill alla väl. Så jag försöker behandla alla väl, för jag är inte gud, jag kan inte sia om morgondagen. Men en sak har jag sett under alla dessa år. Och det är att de med liten färdighet och stor vilja att lära sig saker, att studera det man behöver kunna för att utföra dessa våra yrken, alltid vinner över de som, hur stor talang de än må ha, tror att det går att glida in på en räkmacka.
Ockra på människors drömmar
Vi satt, ett gäng gamla vänner, och talade om denna bransch vi alla jobbat i under 40-50 år. Och vi talade om hur tufft det blivit. När vi började i branschen skulle en hel hoper företeelser inte varit möjliga.
Som att låta statister jobba gratis. Som att inte betala efter avtal när man slutit ett avtal. Våra jobb var arbeten, inte någon hobby och man fick betalt för arbetet man utförde.

Nej, det har aldrig varit stora pengar, men det sköttes snyggt! För vi hade tur och började i en guldålder då vårt fackförbund slutit goda avtal och det visades respekt för att vad vi höll på med var hantverk, att det var yrken. Idag har även vår bransch, precis som dokusåpor och ”Idol”, börjat lova runt men hålla jävligt tunt.

Det finns en ordentlig bukett filmer och TV-serier där framför allt unga människor har fått jobb. Fått en ordentlig roll. Men sen aldrig har synts till mer. Jo, kanske i någon liten roll i en lågbudgetproduktion, men sen är det ut i det stora mörkret igen. De är färdigtuggade och spottas ut. Det står hundratals villiga att ta deras plats. Och sen har vi oskicket med att man lockar folk att statera i produktioner där garanterat regissör, fotograf och all annan personal har ordentligt betalt. Men allt statisterna får betalt - om de får betalt – är en eller två biobiljetter. För en hel lång dags arbete? Det är bortom skamligt.

Det oskicket brer ut sig mer och mer. Det hade varit otänkbart för 25-30 år sedan. Det var inga stora pengar det rörde sig om, men det var betalt! Och det gäller inte bara statistjobben. Nu luras folk att medverka i bra roller i reklamfilmer för 999:- i handen. Skamligt!!! Det kallas skattefritt men är det inte. Vad det handlar om är att produktionsbolaget slipper betala in skatt och sociala avgifter och pensionspengar till myndigheterna. De slipper göra sitt arbete och ni går miste om rättigheten att få in en, om än liten, slant till era framtida pensioner. Men ni är skyldiga att uppge denna inkomst till Skattemyndigheterna i er deklaration och får betala skatten retroaktivt. 999:- är vad varje statist borde få per dag!!! Minst! En tusenlapp per dag motsvarar en månadslön på 21.000:-. I andra branscher anses det vara en låg lön, men inte i vår bransch. Jag kallar det ocker. Det är att ockra på människors drömmar och förhoppningar och lust att göra ett jobb.
Bli inte Maratondansare
Så återigen ber jag er att ta ansvar för de jobb ni gör. Bli inte Maratondansare! Var inte tacksamma för att ni får vara med, för det är faktiskt arbetsgivarna som behöver er mer än ni behöver dem. Och de har pengar. De kan ju betala Regissör, Fotograf, Kostym och Make up och alla de andra i teamet. Har de inte pengar ska de skära i manus, inte i era gager! Jag har sagt det förr och jag säger det igen…

Kolla alltid om produktionsbolaget har avtal!
Här är länken till Teaterförbundets lista över bolag som skrivit på Film-avtalet med Teaterförbundet.
http://www.teaterforbundet.se/web/f8da1871-49de-43a4-918a-c2de7fae9bfc.aspx

Detta avtal omfattar ALLA som gör ett jobb med dessa bolag.
Det gäller INTE endast Teaterförbundets medlemmar!
Filmavtalet gäller ALLA TYPER AV FILM!
Strunt samma om det är spelfilm, reklamfilm, kortfilm m.fl.

Och gagerna kan ni se här:
http://www.teaterforbundet.se/web/f8da1871-49de-43a4-918a-c2de7fae9bfc.aspx#.Vdrkj31GTkc

Och det är MINIMIGAGE som skrivs ut här. Har du lång erfarenhet och har blivit ett namn, en Mikael Persbrandt eller en Sofia Helin, så får du mångdubbelt mer. Men i detta avtal regleras den understa nivån och under den får och ska vi inte gå om vi har en roll i en produktion. Och det ska inte produktionsbolagen heller. Men gör det alldeles för ofta. För att vi inte kollar vilka rättigheter vi har. Vilka avtal som finns. Som generationerna som gick före oss har kämpat som illrar för att genomdriva.
Och OBS att SVT har ett alldeles eget avtal .
Och om ett produktionsbolag gör ett jobb på uppdrag av SVT MÅSTE DE FÖLJA SVT-AVTALET!
Jag har berättat det förr, men gör det igen
Om den tid då skådespelare som skulle medverka i en film, även i stora roller, bara fick betalt om de SYNTES I BILD! De kunde vara kallade att sitta i sminket redan kl 05.00. Men om de inte syntes i bild, om man inte hann fram till just där du skulle medverka med dina repliker fick du inte betalt för den arbetsdagen.

Och det där med mask och kostym… I gamla teaterkontrakt stod inskrivet att skådespelare skulle hålla sig med ”nödiga persedlar”. Det innebar att män måste äga både snygga kostymer och en frack, kvinnor både prydlig vardagsklädsel och dyra aftonklänningar. Och smink fick man betala själv!

På teatrarna var man inte anställd under sommarmånaderna då teatern var stängd. Betald semester låg långt bort i framtiden. Det är mindre än 100 år sedan som även teaterarbetare, och så småningom även de som jobbade med film, fick ett fackförbund. Det började som en intresseförening, för att senare bli ett reguljärt fackförbund. Som har slagits hårt för att vi ska ha de rättigheter vi har idag. Och dessa rättigheter omfattar som sagt alla som utför den typ av arbeten som regleras i avtalen.
En sån enkel sak som försäkringar. Som tecknas av professionella producenter och som omfattar alla som jobbar på en filminspelning. Något vi hör mer och mer om. Att de inte finns. Dessa försäkringar.
Är de sinnesslöa? En s.k. producent beklagade sig för mig. Sa att det var ”så dyrt”. Men för he****e…

Har ni inte råd med försäkringar för alla som ska medverka framför, bakom och bredvid kameran så får ni strunta i att göra produktionen tills ni har fått ihop finansieringen. Självklart menar jag inte ett gäng vänner som gemensamt gör en produktion och hjälps åt med allt och jobbar på lika villkor. Jag talar om de som vill kalla sig proffs.
Stå upp för era rättigheter
Ska vi få ordning på vår bransch så måste vi åtminstone se till att villkoren uppfylls. Att man håller sig till ingångna avtal. Att man får den betalning man har rätt till. Såg en annons på Facebook. På en ”Anslagstavla” för den del av Stockholm jag bor i. De sökte ett stort vardagsrum att filma en musikvideo i. Skulle ta någon dag.
Ett snyggt gärna designat vardagsrum, minst 16 kvm stort. Det var, om jag förstod det rätt, en musikvideo med Måns Zelmerlöv. Men de kunde inte betala något. Bara städa efter sig. Jag kunde inte hålla mig… Skrev att, om de nu inte kunde betala någon hyra när de skulle klafsa in i någons hem, tog jag för givet att inte heller regissör, fotograf, smink, kostym eller någon annan involverad fick betalt…. Inlägget försvann illa kvickt.

Så kära, goa, söta, alla mina vänner och kompisar och okända och kollegor. Nuvarande och blivande.
Stå upp för era rättigheter. Sätt värde på er själva. Bli inte som Gloria, den kvinnliga huvudpersonen i ”Maratondansen”. I slutet av filmen är hon fullkomligt utmattad och ser ingen lösning, ingen framtid, hon känner sig bara tom och vill ta livet av sig. Hon tar fram en pistol, men klarar inte att göra det själv. Hon ber desperat sin danspartner, Robert, att hjälpa henne, Han tar pistolen från henne och skjuter. När polisen frågar honom varför han gjorde det svarar han lakoniskt: ”They shoot horses, don’t they?”

Lidingö 2015-08-25

Betygsätt

 0 röster

Betygsätt artikeln

Du måste vara inloggad för att kunna sätta betyg

Dela med dig



Besök oss på Facebook Följ oss på Twitter Besök oss på Youtube Följ oss på Instagram
Filmcafé Sverige AB    Postadress: Box 2920, 187 29 Täby    E-post:info(at)filmcafe.se

Arnold Schwarzenegger fick 15 miljoner dollar för sin roll i "Terminator 2", en film där han säger 700 ord. Det blir 21,429 dollar per ord. Citatklassikern "Hasta la vista, baby" kostade alltså 85,716 dollar.



© Copyright Wallentinus Mediaproduktion & Intrig Film & TV, 2002-2018.
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.

XHTML 1.0 Strict