Facebook, Twitter, Google eller Windows Live
Jobbannonser, marknadsföring och branschkontakter

Vad jag önskar jag kunde önska mig i julklapp

Vad jag önskar jag kunde önska mig i julklapp
Det är den tiden på året igen. Det går bra fort mellan jularna. Och för er som fortfarande är, som min finlandssvenska mormor brukade säga, ”blodunga” vill jag - som inte är så ”blodung” längre - sorgset påpeka något, som ni inte alls kommer att ta till er: Nämligen att ju äldre man blir, desto fortare går livet.

Viktigt med traditioner
Jag tror att ju mer kaotisk världen ter sig, ju mer skrämmande och oförståelig den är, ju mer behöver vi julen med allt vad den innebär av traditioner. Vi ska göra precis som alltid och som vanligt och skit samma om vi jäktar ihjäl oss för snart sitter vi där och myser med glögg och pepparkakor framför Kalle Anka. Och tindra nu med ögonen, ungjäkel!

I år är första gången jag ska fira alldeles själv. Har inga att ta hänsyn till. Jag kan göra precis som jag själv vill och känner för. Tänker köpa all mat färdig och en drös med godis och några nya böcker. Ramla kring iförd flanellpyjamas och raggsockor och bara gå ut för att rasta min håriga sambo (Nej, inte en särdeles skäggig karl. Min hund!!!)

Och jag ska köpa några paket till mig själv och slå in i fint papper och lacka och skriva vers och öppna på julafton och säga ”Ooooh, vilken överraskning. Precis vad jag önskade mig!” Så jag började fundera på vad jag ville önska mig och då kom jag på en hel drös med klappar som jag inte kan ge mig själv, men som jag skulle vilja blev verklighet. Och det är alla ni ”blodunga” som ska fixa dem åt mig.
Önskning 1: Tala så att jag hör!
Jag önskar mig att folk ska lära sig att tala så att man hör vad de säger! Står man på scen eller framför en kamera ska man höras! Jag har sagt det förr, men jag har inte märkt någon större förbättring. I år har jag varit på teater flera gånger och påmints om detta. Att det är för ämligt att jag inte hör vad folk på scen säger!?! Och det blir ta mig katten värre och värre! Alldeles för många utbildade skådespelare på flera av våra största teatrar når inte ut i salongen.

Och det tycker jag är skandalöst.
Vill just här och nu påpeka att...

1) Jag för inte så länge sen kontrollerade hörseln och den befanns perfekt.

2) Skådespelare har hörts – utan tekniska hjälpmedel som mikrofoner – i flera hundra år.

Varför dessa nya generationer av aktörer skulle vara så mycket sämre på att öva upp sitt instrument är alldeles väldigt dåligt. Så det första jag önskar mig är att ni som vill bli skådespelare - se till att ni lär er en god talteknik och en god diktion!!!

Varför jag tillägger diktion som en egen punkt är det otroliga faktum att jag sett flera film- och TV-produktioner där jag inte hör vad folk säger. Sluddrigt och grumligt tal. Fy på er och skäms och bättring!
Önskning 2: Din roll i vår historia
Jag önskar mig att folk blir mer medvetna om sin roll i vår historia. Vår roll som teaterarbetare. Vi har i alla fall funnits i runt 5.000 år!

Något annat som jag faktiskt tappar hakan av, är när jag hör unga artister säga att något inte är skojigt. En pjäs ska spelas, roligt? Tänk er själva, ni är anställda, en pjäs eller en balett eller en opera eller ett musikstycke ska upp på repertoaren och någon tycker inte det är kul? Hen vill inte vara med! Teatern har bestämt att ett visst stycke ska upp och att då komma med argumentet att det inte är kul att spela ”Hamlet” eller dansa ”Svensjön” om man jobbar på Dramaten eller Operan är väldigt märkligt.

Dessa teatrar har som uppdrag att vårda vår historia och den tradition vi är en del av. Vilket INTE betyder att man inte ska göra det nya och det annorlunda. Men vi måste också ge publiken en chans att se det rika broderi som vårt hantverk består av och att då komma med argumentet att jag, just lilla jag, inte tycker det är roligt är så urbota dumt. Som gamla skådespelare skulle sagt: ”Du har betalt för att tycka det är roligt!”

Jag har hamnat i flera diskussioner om detta det senaste året och jag häpnar över självupptagenheten i att alltid vilja ha roligt. Drivkraften i vårt jobb är ju alltid, eller borde alltid vara, att vi vill berätta om människor för människor. Jag skulle förstå argument som att materialet inte är bra, det är illa skrivet, illa berättat. Men att man inte tycker det är ”roligt”? Vi gör detta jobb för att berätta något om andra för andra, inte för att roa oss själva! Därför önskar jag mig att fler inser att det finns fler – och viktigare - pronomen än ”Jag”! Att man inser att det viktigaste pronomenet i vår bransch är ”Vi”! För allt vad vi gör är resultatet av ett kollektivt arbete!
Önskning 3: Nyfikenhet och kunskapstörst
Jag önskar mig mer nyfikenhet och kunskapstörst bland mina unga kollegor! Mer lust efter mer än att bara bekräfta sig själv. Jag önskar att blivande teater, film, TV, konst-arbetare skulle bli hungrigare efter kunskap, att de lär sig inse att man aldrig blir fullärd. Det är den andra sidan av samma mynt som att faktiskt förstå att man kan tycka om vad man gör fast man inte från början uppskattade materialet.

Och att man lär sig att man aldrig får tro något. Man måste alltid veta! Veta, kunna och förstå. Varför jag tänker på det, är för att jag för ett tag sedan såg ett uppspel med en text som hade ett ganska gammaldags språk. Och jag såg en ung kollega kämpa med en lång monolog där det var många arkaiska ord. Och det var svårt att förstå hen, för det märktes att hen inte själv förstod vad hen sa. Jag pratade lite med hen efteråt och frågade lite försiktigt om hen visste vad alla ord betydde och innebar.

Jodå.... Fick jag som lite svävande svar. T.ex. ordet ’hugsvalan’ frågade jag försiktigt. Joooo, det är väl någon sorts fågel.... Nu var svaret lite mer svävande. Så jag tog ett djupt andetag och förklarade att det är en gammal synonym till ordet ’tröst’. Hen såg ut som en brevlåda i ansiktet.

Och jag passade på att vänligt och pedagogiskt påpeka att skådespelare måste förstå vartenda ord man säger på en scen. Det är ju meningen att rollfiguren menar och förstår vad den säger, inte att den tror att den vet. Så snälla alla... lär er den grundläggande sanningen att Tror, det gör man i kyrkan. På scen ska man Veta!
Önskning 4: Bli färgblind
Och mest av allt önskar jag mig att vi ska bli färgblinda. Verkligt färgblinda! Jag blir så ledsen när jag ser hur svårt det är för vissa artister i Sverige att få jobb. De artister som inte råkar smälta in i de utseenden som accepteras som svenska. Självklart, när man gör ”Snabba Cash” eller ”Jalla Jalla” så finns det minsann jobb för de icke-blonda.

Men annars... Hur ofta ser vi någon, som inte har ett traditionellt nordeuropeiskt utseende, få spela en roll där utseendet inte spelar någon roll, där själva fabeln inte förutsätter ett visst utseende? Jag kan just nu på rak arm bara komma på Jimmy Endelay i Beck-filmerna och Nina Zanjani i serien om Wallander. Två snutar bland andra snutar. Eller Kelly Tainton i serien om Anna Holt. Ännu en polis. Kan vi inte bli lite färgblindare i rollsättandet av annat än poliser? Och ändå vet jag hur de bra rollsättarna försöker få regissörer och producenter att tänka ”utanför lådan”. Men än så länge är inställningen väldigt feg. Och väldigt vit!

1992 hette Nobelpristagaren i litteratur Derek Walcott. En mjölkchokladfärgad herre med kloka, sjögröna ögon. Som ett halvår tidigare hade haft premiär på sin egen pjäs ”Den Sista Karnevalen” som han själv regisserat på Dramaten. Jag hade fått den fantastiska presenten att vara hans regiassistent, bland de roligaste jobb jag någonsin gjort!

Derek är från den lilla karibiska ön St Lucia och han har haft sin egen teater på Trinidad i flera decennier. Vid denna tidpunkt var han dock professor i litteratur vid Bostons universitet. Flera av rollerna i pjäsen, som utspelades på Trinidad, var svarta och antalet svarta skådespelare på Dramaten var ju inte direkt svindlande. Det var helt enkelt obefintligt. Jag hade förberett en lista med några få namn, rollerna var i 40-70 årsåldern och presumtiva skådespelare som eventuellt platsade för de rollerna var bara några få. Derek viftade undan min lista och förklarade att han inte var intresserad av folks hudfärg, han ville jobba med folk som gillade texten. En skådespelare tyckte det kändes svårt att spela en svart butler, barnbarnsbarn till f.d. slavar. Skulle smink räcka för att göra honom trovärdig i rollen? Derek tog honom om axlarna och sade att han ville att han skulle göra rollen utan smink för att det räckte med att vi påstod för publiken att han var butlern George, så skulle de köpa att han var George. Och det skulle han göra för att det beredde vägen för att en svart skådespelare en dag skulle kunna spela Hamlet, prins av Danmark, utan att någon brydde sig om hans hudfärg, bara hans talang.

Det har inte hänt så mycket här i Sverige på dessa 22 år som gått sen Derek sa så. De har kommit längre i London och USA. Där har svarta skådespelare spelat både Hamlet och Romeo. För sådär 10-15 år sen såg en kväll i London musikalen ”Les Misérables”, en musikal jag sett massor med gånger. Just denna gång spelades värdshusvärden Thenardier av en vit sångare, hans hustru av en svart sångerska och dottern Eponine av underbara Lea Salonga från Filippinerna. För 7-8 år sedan, återigen en kväll i London, var den lilla killen, som spelade Billy Elliot i musikalen med samma namn, en kinesisk kille. Medan hans bror var svart och pappan vit. Men alla tre talade samma Yorkshiredialekt. Sabbade dessa exempel min upplevelse? Tvärtom!

Och jag minns när en kulturjournalist – när Derek var tillbaka i Stockholm för att motta sitt Nobelpris – frågade honom om hur mycket och på vilket sätt hans hudfärg hade spelat för hans författarskap... Derek tittade trött och uttråkat på honom och svarade: ”Färg är bara viktigt när jag målar akvarell!” Så min allra bästa julklapp vore att vi alla lovade att jobba hårt på att bli färgblinda!
Önskning 5: Sätt ett högre pris
Och allra sist önskar jag mig att ni sätter ett högre pris på er själva. Att ni inser att arbetsgivarna behöver er så oändligt mycket mer än ni behöver dem! Avancerade statister som betalas kattskit fast det finns avtal, obetalda produktionsassistenter och praktikanter, som i hopp om att få in en fot i branschen sliter halvt ihjäl sig, ofta med arbetsuppgifter de ännu inte är mogna eller kunniga nog för.

Vår egen version av Fas 3. ”Vanliga” arbetslösa tvingas måla om pinnstolar i olika färger om och om och om igen. Vår version heter Avancerade statister och filmpraktikanter. Och ingen vinner på det, utom producenter och regissörer som fnittrar hela vägen till banken. Så stå på er. Det är ni värda. Jag önskar för er del att ni ska få massor med jobb som utvecklar er och bra handledare så ni ökar ert kunskapskonto!
Fred och frihet och lycka
Och så här en sen söndagskväll, med Första Advent en vecka bort, önskar jag allra mest att ni alla ska få en god och trevlig jul och att 2015 har med sig massor av intressanta - och betalda - projekt för oss alla.

Och allra mest önskar jag mig fred och frihet och lycka och tak över huvudet och mätta magar åt alla människor! En naiv önskan? Ja, men det är för att jag tror på den obändiga och oändliga kraften i naivitet och fantasi som jag jobbar i den här branschen!

En riktigt God jul och Gott Nytt År på er allihopa!

Lidingö 2014-11-25

Betygsätt

 1 röster

Betygsätt artikeln

Du måste vara inloggad för att kunna sätta betyg

Dela med dig



Besök oss på Facebook Följ oss på Twitter Besök oss på Youtube Följ oss på Instagram
Filmcafé Sverige AB    Postadress: Box 2920, 187 29 Täby    E-post:info(at)filmcafe.se

Serien Kalle Anka var en gång i tiden förbjuden i Finland på grund av att han inte har några byxor.



© Copyright Wallentinus Mediaproduktion & Intrig Film & TV, 2002-2018.
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.

XHTML 1.0 Strict