Facebook, Twitter, Google eller Windows Live
Jobbannonser, marknadsföring och branschkontakter

Manusförfattarens barnsjukdommar

Manusförfattarens barnsjukdommar
I mitt arbete som producent så får jag ofta manus skickade till mig av aspirerande manusförfattare. Ibland har jag t.o.m. med tid att läsa dessa. Oftast inte, så då ber jag den som skickar manuset att pitcha filmen. För man vill ju trots allt inget hellre än att hitta det där underbara, originella, välskrivna manuset som ingen annan hittat. Jag har ännu inte hittat det. Tvärtom så upprepas samma misstag eller ”barnsjukdomar”varje gång.

Koncept
Det kanske allvarligaste misstaget som aspirerande manusförfattare gör, är att välja att skriva manus på ett koncept eller en idé som är allt för banal. Det finns de som anser att alla historier är värda att berättas. Den som någon gång läst sagor för barn vet att det inte stämmer. Det finns historier som barnen vill höra om och om igen - medan andra inte ens är intressanta att lyssna till en första gång. Filmberättelser är inte annorlunda, det finns filmer som Titanic, Star Wars, Die Hard eller Dirty Dancning - som publiken gärna ser om flera gånger. Andra som de inte har tålamod att se klart ens första gången. Samtidigt så finns det berättelser som på ytan kan verka ganska banala i sina ämnesval, som också fängslar. Genrefilmer som vi egentligen känner att vi sett tusentals gånger förut, som ändå känns unika.

Vad är då hemligheten i att skapa ett koncept som är unikt och fängslande? Något värt att berätta? Det första handlar om att angripa ämnesvalet på ett unikt sätt. På ett sätt som vi inte tidigare sett. Det som på journalistspråk brukar kallas att ha en ”vinkel” på det man skriver om. När nyheterna t.ex. rapporterar om att det nu är dags att byta till vinterdäck, så kanske de t.ex. väljer en vinkel på ämnet, som leder till att de undersöker varför alla är så sent ute med att byta till vinterdäck eller vilka vinterdäck som är miljövänligast. På samma sätt måste en författare välja en vinkel när han ger sig på att skriva om ett ämne. Jonas Gardell succé serie handlar inte bara om AIDS eller om bögar. Det handlar om hur bögarna behandlades och drabbades när AIDS kom till Sverige. Det är mer specifikt och mer unikt - och mer intressant! Jurassic Park är inte bara en film om dinosaurier, det är en film om när människan återupplivar dinosaurer - och utforskar om det är människan eller dinosaurierna som är den mest överlägsna rasen. Mer unikt och mer intressant!

Vinkeln på ämnesvalet och den frågeställning det leder fram till, formar det som oftast brukar kallas en ”premiss” - och fungerar som en form av löfte för publiken. Jurassic Parks premiss antyder ett löfte om att publiken kommer få se människor och dinosaurier i en dödlig kamp. Det är då författarens uppgift att se till att berättelsen levererar enligt detta löfte (undantagen är minimalistiska filmer, som medvetet ”lurar” publiken genom att spela på förväntningar som aldrig infrias). Premissen utgör även den ”gnista” som får hela konceptets låga att brinna. Vi kan aldrig ta bort kampen mellan människor och dinosaurier i Jurrasic Park, tvärtom är den kampen det enda som gör filmen värd att se. Därför bör filmen fyllas med så mycket som möjligt av just den här kampen. Det samma gäller för alla filmer. Alla har de en unik ”gnista” som kommer ur deras premiss, något som filmen måste fyllas med. Det är den här ”gnistan” som säljer projektet!

Ett likartat förhållningssätt, som till ämnesvalet, gäller när man beslutar sig för vilken genre man ska skriva i. Vissa ämnesval kan bli banala i en genre, men fullständigt unika i en annan. Vi har sätt många filmer om utanförskap, men Låt den rätte komma in var sannolikt en av de första vampyrfilmerna om utanförskap. På samma sätt kan en kombination av genres göra ett koncept unikt. Monster filmer och Sci-fi filmer finns det gått om, men Alien var troligen den första monsterfilmen i sci-fi miljö. Precis på samma sätt finns det gått om nazifilmer och sci-fi filmer, men Iron Sky var troligen först med att kombinera dessa genrer.

Vidare så kan koncept göras unika genom sina berättarperspektiv. Vi hade sett många skräckfilmer om övernaturliga fenomen och häxor, men Blair Witch Projects var först med att använda en dokumentärkamera som berättare. Det finns ju många sluga detektiver, men Miss Marple var väl den första gamla tanten. Det finns många musikaler och balettfilmer, men Billy Elliot var väl den första med en liten pojke i huvudrollen. På samma sätt kan en miljö göra ett koncept unikt, som t.ex. i Damernas detektivbyrå där kvinnliga detektiver löser brott i Botswanas vackra natur.

Det finns naturligtvis många andra bra sätt att göra en berättelse unik, men det här är i alla fall en bra början - och bör räcka för att undvika att hamna i berättelser som är allt för banala.
Backstory
Ett av de allra vanligaste misstagen som aspirerande manusförfattare gör är att bädda in för mycket irrelevant backstory i manuset. Mycket har att göra med att man missuppfattat vad som är viktigt att lyfta fram i backstoryn. Endast det som är relevant för handlingen ska lyftas fram, inte allt som hänt innan filmen startade och handlingen drog igång. Detta betyder t.ex. att om vår berättelse handlar om en oskyldig person som åtalas för mord, då är det endast omständigheterna kring mordet som är de relevanta att lyfta fram. Vad som ser ut att han hänt, kontra vad som faktiskt hänt. Händelser i personens liv, som inte kommer ha betydelse för handlingen, där han åtalas för mod, de är inte relevanta att lyfta fram. Det samma gäller även saker. Notera här även det stora gapet mellan ”vad som ser ut att ha hänt” kontra ”vad som faktiskt hänt”. Det är egentligen två olika berättelser och perspektiv på backstoryn och vad som hänt innan handlingen drog igång. Det är också det absolut mest effektfulla sättet att arbeta med backstory - att arbeta med olika perspektiv på det förflutna. Perspektiv som leder till konflikter inför de situationer som karaktärerna ställs inför i den berättelse vi nu får ta del av. Berättar man t.ex. en kärlekshistoria om två personer som hittar tillbaka till varandra efter att ha levt åtskilda en tid, då kan man t.ex. låta en av dessa personer betrakta deras tidigare förhållande som väldigt destruktivt och krävande, medan den andra minns det som den bästa tiden i deras liv. Deras tidigare förhållande är ju relevant för den nya relation de nu ger sig in i, men det blir intressantare om de ser på deras förflutna på olika sätt. Det är relevant backstory. Backstory som påverkar deras förmåga att hantera eventuella konflikter i deras nya relation mycket mer än sådant som vad de jobbat med tidigare, exakt hur gamla de är och vilka fritidsintressen de har - som är sådant som många ofta förväxlar med relevant backstory. Backstory är inte allt som hänt din karaktär upp till den dag då handlingen börjar. Backstory är allt som är relevant för handlingen, som skett innan vi kommer in i berättelsen.

En annan vanlig missuppfattning om backstory är att den är konstant, dvs. att den inte förändras. Inget kan vara mer fel. Förändring av backstory är tvärtom sannolikt en av de mest effektiva redskapen för att skapa en intressant berättelse. Som vi redan varit inne på kan det handla om att skapa ett gap mellan ”vad som ser ut att ha hänt” kontra ”vad som faktiskt hänt”. Ett gap som det går att bygga tydliga konflikter kring. Men backstory kan även förändras och byggas på mellan scener. I grunden bör egentligen varje ny scen behandlas med samma respekt som när ridån går upp på en teater och vi egentligen inte vet något om vad som skett tidigare, innan vi kom in i handlingen. Där bör man konstant fylla på med backstory om vad som hänt mellan scenerna. Allt som händer ska med andra ord inte visas, utan en hel del ska läggas som backstory mellan scener - och istället användas för att stärka dramat i de scener som visas. Det är som någon sagt; ”konsten att göra en riktigt tråkig film är genom att visa allt”.
Fokusera på verb
Ett annat vanligt misstag som nya författare gör är att de låter sina texter genomsyras av allt för mycket miljöbeskrivningar och dialog. Det är ju berättelsen som driver en film framåt och berättelse är handling. Vad karaktärerna gör. Handling beskrivs med verb. För mig ringer det därför många varningsklockor när jag läser texter som till stor del saknar verb. Texter som beskriver hur miljöer och karaktärer ser ut, men inte vad de gör. Ett enkelt test man kan göra är att att en överstrykningspenna och markera alla verb man har i sin manustext. Sedan ta ett ”riktigt” manus (något som man gillar) - och göra det samma med detta, för att sedan jämföra de två. Ser man för stora skillnader så är sannolikheten att man helt enkelt inte har tillräckligt med handling i sitt manus. Handling beskriven med verb. Detta blir ett tydligt problem på inspelningsplats, eftersom handling, verb, oftast kan filmas och gestaltas - medan miljöbeskrivningar inte kan filmas (annat än som etableringsbilder). Det kan i sin tur leda till att det filmade materialet blir väldigt mycket kortare än texten (vilket i sin tur kan bli ett problem om man avtalat om att leverera en viss längd). Med andra ord se till att tänka verb. Verb, verb, verb...

Dock så saker som en karaktär gör inte sådant som ska skrivas in i manus. En del bör man lämna åt skådespelaren för att gestalta. Det handlar t.ex. om sådant som kroppsråk, detaljerade utryck osv. Det är oftast bättre att låta skådespelaren tolka detta utifrån de drivkrafter som utrycks i texten. Det som ska beskrivas med verb är med andra ord sådant som var karaktärerna är på väg, vilken riktning de har i scenen, deras fokus - och hur detta kommer i konflikt eller kastas omkull av det som sker. Det finns naturligtvis gränsdragningar som är svåra och som ytterst är upp till författaren avgöra. Vi kan skriva att en karaktär slänger igen en dörr av ilska eller så kan vi skriva mer avskalat att karaktären stänger dörren bakom sig - och låta det vara upp till skådespelaren att gestalta om denna ska slänga igen dörren eller försiktigt kväva sin ilska och stänga den normal. Ibland kan det även vara på sin plats att skriva sådana här inre känslostrider, som att en karaktär kväver sin ilska. Oftast är det dock inte det - eftersom det kan vara väldigt svårt att gestalta och det inte alls är säkert att det gestaltas med samma tydlighet som det kommer fram i texten.
Mindre adverb, mer prepositioner
På samma sätt som texter från nya författare ofta saknar tillräckligt med verb, på samma sätt så har de ofta allt för många adverb. Ord som sakta, lite osv. smyger sig in - och plötsligt går alla karaktärer ”lite sakta framåt” istället för att ge en mer specifik beskrivning och skriva ”tar ett steg framåt”. Att använda adverb på det sättet är sällan bra, eftersom det bidrar till en otydlighet och försvårar såväl regissören och skådespelarens arbete. Där handlar det om att författaren vågar lite på sig själv, bestämma sig och inte tveka i ordval. Tar han ett steg framåt eller inte? Om tanken är att karaktären tvekar - skriv det! Om tanken är att han smyger framåt - skriv det! Men fyll inte ut texten med adverb som krånglar till och gör texten otydlig.

Omvänt så uppmuntrar jag till användning av prepositioner. Att en karaktär ”går under en bro” ger en mer levande scenbeskrivning än att först beskriva miljön och sedan att karaktären går framåt. Att ”Olle går fram till Krister” är en mer talande och specifik beskrivning än ”Olle står en bit från Krister. Han går lite sakta fram” - och framförallt tydligare och mindre krånglig. I grunden är ju faktiskt just preposition (förhållande mellan personer och saker) - precis det som dramatik handlar om.

Att använda mindre adverb och mer prepositioner underlättar också för att se till att ha så få och kort meningar som möjligt. Du kan skriva: ”Krister stegar fram till glasbordet vid soffan och plockar upp saxen som ligger vid askfatet”. Där får du både handling och miljöbeskrivning i ett. Istället för att först behöva beskriva miljön och sedan vad karaktären gör. Det leder till korta meningar, som beskriver handlingen i gestaltande bilder.
Show don´t tell
”Show, don’t tell” är ju en gammal klassisk devis som de flesta fått lära sig. Många har dock inte riktigt tagit till sig innebörden av vad det innebär. För det handlar inte bara om att visa saker i bilder istället för att säga det i dialog. Det handlar även om att faktiskt visa det i handling, inte bara påstå det med bilder. T.ex. så kan man enkelt påstå att någon är polis genom att sätta på uniform och ge karaktären en polisbil - men det gör inte karaktären till polis. Det gör honom enbart till någon som ser ut som en polis. För att visa att han är polis så måste vi visa hans handlingar - och där visar vi också vilken typ av polis han är: Är han en korrupt polis? Någon som låter ändamålet helga medlen för att få fast buset? Eller kanske en harig skrivbordspolis. Att visa betyder att visa i handling och gestalta. Det handlar naturligtvis om att inte falla för att låta karaktärerna säga saker som ”Jag älskar inte dig längre”, utan låta detta uttryckas i deras handlingar. Tystnad. Likgiltighet. Kanske otrohet. Allt som får oss att förstå och framförallt känna. Det är bara genom karaktärernas handlingar vi kan få publiken att känna: Den här killen är polis och hans fru älskar honom inte längre. Den känslan kan man inte framkalla hos publiken vare sig genom att låta någon annan säga det (publiken kommer förstå det, men de kommer inte känna det).
Dialogen
De flesta känner nog till att man ska använda så lite dialog som möjligt i manus - och istället försöka beskriva saker i bilder. Gestalta dem. Show, don’t tell, som sagt. Ska man ändå använda dialog så ska man naturligtvis göra den så bra som möjligt. En enkel regel att utgå från är att vi människor sällan pratar i bisatser - utan istället i korta meningar. Vilket bör speglas i dialogen. Dialogen är ju sedan ett sätt för författaren att utrycka sina olika karaktärer - och därför gäller det att ge varje karaktär ett unikt talmönster, så att inte alla talar på samma sätt. Det gäller allt ifrån vad de säger till hur de säger det. Där kan man ofta få en mer naturlig dialog om man utgår från att dialogen ska spegla karaktärernas sinnesstämningar - där kanske alla meningar inte avslutas korrekt, karaktärer kanske stammar eller ändrar vad de tänkt säga mitt i en mening osv. Allt som skapar, ja just det, karaktär!
Skriv motströms
Mitt sista tips är sedan att försöka tänka på att ”skriva motströms”. Att skriva i kontrast till det läsaren förväntar sig av texten, scenen eller berättelsen. Det är ofta i kontrasterna som det intressanta uppstår. Snälla monster är intressanta, farliga och aggressiva monster är klyschor. En dans i en kärlekshistoria är också en klyscha, medan ett slagsmål mellan de älskade kan bli intressant. Det här handlar kanske inte minst om hur man använder ljud och miljöbeskrivningar. Om solen skiner när man ser de älskade kyssas för första gången så blir det kanske mindre intressant än att se det samma i ösregn (även om det också håller på att bli en klyscha). Allt det här handlar om att leta efter ”kontrapunktistiska” förhållanden. Att kontrastera det vackra mot det fula, det glad mot det sorgsna i ett ständigt sökande efter det som är intressant.

Ljungskile 2012-12-11

Betygsätt

 9 röster

Betygsätt artikeln

Du måste vara inloggad för att kunna sätta betyg

Dela med dig



Besök oss på Facebook Följ oss på Twitter Besök oss på Youtube Följ oss på Instagram
Filmcafé Sverige AB    Postadress: Box 2920, 187 29 Täby    E-post:info(at)filmcafe.se

- Go ahead... make my millenium.

Beetlejuice, 1988



© Copyright Wallentinus Mediaproduktion & Intrig Film & TV, 2002-2018.
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.

XHTML 1.0 Strict