Facebook, Twitter, Google eller Windows Live
Jobbannonser, marknadsföring och branschkontakter

InHEMSK film - En djupdykning i Svensk-skräckfilm...

InHEMSK film - En djupdykning i Svensk-skräckfilm...

Höstmörkret har lagt sig och Halloween med alla dess skräckyttringar närmar sig. Oavsett om man tycker det är ett kommersiellt otyg, eller en bra anledning till att klä ut sig och trakassera grannarna så är en sak säker, skräckfilmens högtidshelg är på intåg.


Målet är att väcka skräckkänslor hos publiken

Filmer delas ofta in i olika genres. Ett skäl till detta kan vara att filmerna blir lättare att marknadsföra om man på ett kort och koncist sätt kan sätta in dem under en rubrik. Konventioner och klichéer får oss sedan att förvänta oss olika saker av olika filmgrupper, detta så klart både på gott och ont. I filmvetenskapliga kretsar brukar skräckfilm ibland tillsammans med porrfilm sättas in under gruppen ”kroppsgenrer”. Med detta menas i korta drag att dessa filmer syftar till att framkalla kroppsliga reaktioner snarare än intellektuella. Visst är indelningen onyanserad men kanske ligger det något i det hela. En av skräckfilmens huvudsakliga mål är att väcka skräckkänslor hos publiken. Kanske gör man detta genom att rikta sig direkt till åskådarens känslor utan att passera intellektet. Visst vill hjärnan också jobba, men inte i så hög grad att de känslomässiga intrycken avmattas. I artikeln Varje film är min sista film skriver Ingmar Bergman angående filmens sätt att påverka oss känslomässigt ”bildberättelsen träffar oss direkt i vår känsla utan mellanlandningar i intellektet”. Trots detta uttalande från den svenska filmens finkulturella kung, fortsätter en del dra upp hårda linjer mellan fin- och ful- kultur. Och i denna gränsdragning hamnar den intellektuella filmen på den fina sidan och den känslobaserade på den fula.

Finns det skräckfilm i Sverige?

Skräckfilm och Sverige är två ord som sällan används i samma mening. Visst förekommer det ett antal mer eller mindre lyckade filmer med skräcktema i den svenska filmproduktionen, men de växer inte på träd direkt. Tidigare nämnda Bergman rör sig ibland i skräckfilmens territorier, kanske mest uppenbart i Vargtimmen (1968) där filmens huvudrollsinnehavare Johan Borg hemsöks av demoner. Bland annat terroriseras den stackaren av en äldre dam som när hon tar av sig hatten också får med sig sitt ansikte. Annars rör sig inte den svenska filmen i mittfåran direkt. Inte många förutom de inbitna videosamlarna har sett eller ens hört talas om filmer som Calvin Floyds Victor Frankenstein (1977), med Per Oscarsson som monstret. Eller 80- tals skräckisen Scorched Heat (1987) med Harald Treutiger i en av huvudrollerna. Även den mytomspunne regissören Mats Helge Olsson har åtminstone en skräckfilm på sin meritlista, Blood Tracks (1985) med medlemmar ur glamrockgruppen Easy Action i huvudrollerna. Mats Helge Olsson sågs också i ett TV- reportage från inspelningen av ännu en skräckfilm, men då ingen verkar ha sett denna film antas det vara ännu ett publicitetstrick av Mats Helge. Publicitet fick också filmen Blödaren (1982) regisserad av Hans Hatwig som lanserades som ”Sveriges första videorysare”. Ett rykte hade spridit sig om att titelrollen spelades av ingen mindre än hårdrocksgruppen Kiss frontman Gene Simmons. Självklart var så inte fallet då blödaren spelades av en man vid namn Åke Eriksson. Det felaktiga ryktet hade troligtvis sin grund i att Gene Simmons poserade med videoutgåvan av Blödaren i munnen på en bild i OKEJ, regissören Hatwig var nämligen chefsredaktör på nämnda tidning.

Kanske mår många av dessa filmer bra av en undanskymd tillvaro där kultvärdet ständigt ökar, men alldeles säkert finns där också guldkorn att hitta. Även om intresset finns är det i många fall i det närmaste omöjligt att hitta några av de lite äldre Sverige- producerade skräckfilmerna. Visst kan man ibland ha tur och hitta någon gammal hyrvideoutgåva på loppis, men det blir svårare och svårare. Klubb Super 8 gör en kulturgärning i stora mått då de ger ut ett stort antal av Sveriges undanskymda filmer på video. Bland annat har de gett ut flera av den produktive Arne Matssons filmer samt Curt Siodmaks 13 Demon Street, vol 1-3. (1960) som är en tv- serie. Klubb Super 8 beskriver 13 Demon Street som en blandning mellan Twilight Zone och Vi på Saltkråkan. Serien är gjord med delvis svenska skådisar för den amerikanska marknaden, men visades aldrig på tv vare sig i USA eller i Sverige.

Ny svensk filmvåg?

För några år sedan utropade filmtidningen Total Film en ny svensk filmvåg. Denna våg spåddes innehålla svensk action, sciencefiction och skräck. Tyvärr såg vi inte mycket av den vågen, åtminstone inte i någon stor utsträckning. Ett filmprojekt som Total Film tog upp i artikeln var Mareld. Filmen beskrivs som en övernaturlig rysare i skärgårdsmiljö med Michael Persbrant i en av rollerna. Kanske har delar av detta projekt idag blivit till den ypperliga serien De Drabbade (2003). Åtminstone har de Måns Mårlind som gemensam nämnare då han varit med och skrivit manus och regisserat i båda fallen. Ett annat intressant projekt som låg i startgroparna var den Argentoinspirerade Fashion - Catwalk Carnage, som bygger på den tecknade romanen Giallo av Mikael Tomasic och Pidde Andersson. Än så länge har denna film inte synts till vare sig i bioannonserna eller på videohyllan, men vi hoppas att produktionsbolaget Fenrir Film inte gett upp ännu.

Är skräckfilm fulkultur?

Under åren mellan 1963 och 1990 fanns det en mycket speciell instruktion hos Sveriges biografbyrå. I instruktionen stod att man skulle vara speciellt aktsam för att klippa i ”film som vunnit erkännande såsom film av betydande konstnärligt värde eller som uppenbarligen kan antas vinna sådant erkännande”. Att biografbyrån bedömt efter dessa vaga kriterier har nog inte direkt gynnat den svenska skräckfilmen. Indelningen där skräckfilm hamnar på fulkultur- sidan hämmar nog också en del då finansieringen ska lösas och bidrag ska sökas hos filmkonsulenterna. Jag tror också att skräckfilmsmanus i större grad än andra inte ger en så sann bild av slutresultatet. Känslor och stämningar uttrycks inte lika bra i manusform som med rörliga bilder och detta medför problem för sökandet av pengar och sponsorer. Trots detta har vi sett några svenska filmer med ett skräcktema de senaste åren, bland andra den i mina ögon lyckade och till viss del förbisedda Det Okända (2000). Kanske hamnade den filmen i skymundan av Blairwitch Project hysterin då dessa två filmer ofta jämfördes.

Kanske ser vi en antydan till en ny svensk skräckfilmsvåg, eller åtminstone dyningar som kan växa till sig, efter Camp Slaughter och Strandavaskaren.

Skräckfilm på frammarch!

Om problem med finansiering och förutfattade meningar har satt käppar i hjulen för svensk skräckfilm tidigare, så finns det i dag en stark trend hos de ännu inte så etablerade filmarna. Skräck, sciencefiction och action är populära genrers på frammarsch. Med den allt billigare och bättre digitalvideotekniken kan filmer som tidigare inte var möjliga att göra, nu göras. Viljan och kunskapen finns där, ta bara en titt på Filmcafé™et där säkert några av morgondagens skräckfilmsskapare huserar, träffas och skapar kontakter.


Farsta 2004-10-26

Betygsätt

 0 röster

Betygsätt artikeln

Du måste vara inloggad för att kunna sätta betyg

Dela med dig


Från Filmcafe.se

Amatörskådespelare
Eleonor
Spökflicka
Linn
Monster-flickvän (stor
Sabahudin
TT Production
Sofia
galna hustrun(huvudrol
Annan befattning
Sabahudin
TT Production
Skådespelare
Christian
Fredde (biroll)
Dea
Lisa
Emelie
Q.Z. (god demon)
Kent
Präst
Kevin
Monster-pojkvän
Sofia
galna hustrun(huvudrol
Sophia
Huvudperson
Speaker
Jenni
Dubbning (Am)
Stand-up komiker
Johan
Stand up
Statist
Jimmie
Zombie (skjuts i bröst
Jimmie
Ambulansman
Elektrikerassistent
Adrian

Besök oss på Facebook Följ oss på Twitter Besök oss på Youtube Följ oss på Instagram
Filmcafé Sverige AB    Postadress: Box 2920, 187 29 Täby    E-post:info(at)filmcafe.se

Första gången som Bonds välkända replik ”Vodka Martini, shaken, not stirred” kunde höras på den vita duken, var det faktiskt en betjänt och en av Bonds fiender i ”Agent 007 med rätt att döda” som uttalade den, i två olika scener. Det var först i den tredje officiella Bondfilmen, ”Goldfinger”, som Bond själv sade dessa ord.



© Copyright Wallentinus Mediaproduktion & Intrig Film & TV, 2002-2017.
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.

XHTML 1.0 Strict