Så här gjorde vi en webbserie

Idag har det blivit populärt att göra serier direkt för Webb-TV. Följ med bakom kulisserna på Edward Bloms Stockholm! En webb-serie som sänds på SVD.

Tekniken bakom webserien

Alla produktioner har olika tekniska krav och förutsättningar. Jag tänkte här redogöra för våra tekniska val i arbetet med webserien Edward Bloms Stockholm. Dessa val är på inga sätt de enda rätta, utan bara en väg till att överföra idéerna och manuset till den färdiga webserien. Min förhoppning är att artikeln ska ge en inblick i denna produktion och idéer till tekniklösningar för andra produktioner. Genom att jämföra de tekniska förutsättningarna och den färdiga webserien så är det lättare att få en uppfattning om vi gjort rätt val. Artikeln fungerar också som en liten utvärdering för oss i teamet inför nästa produktion.

Edward Bloms Stockholm är en webserie i 6 delar som handlar om olika platser och företeelser i Stockholm. Vår huvudperson Edward Blom är arkivarie på Centrum för Närigslivshistoria och har utifrån sina intressen och kunskaper valt ut ämnen för programmet, därav seriens namn. Vi rör oss mestadels i ämnen rörande mat- och dryckes- historia men även arkitektur och religion finns representerade. Varje avsnitt är mellan 6 och 9 minuter långa. Beställare av programmet är svd.se.

Innan inspelningsstart lades riktlinjer upp för vilken teknisk utrustning som lämpade sig bäst för just denna produktion. I stora drag kan man säga att tre punkter avgjorde vilken typ av teknik vi skulle använda; inspelningsplats, budget och formmässiga mål.

Inspelningsplats

Vi visste redan från början att en del inspelningsplatser krävde att vi var ett så litet och smidigt inspelningsteam som möjligt. En stor anledning till att vi skulle få tillgång till miljöer som annars är svårtillgängliga var just att vi skulle störa så lite som möjligt. I en del fall var det också viktigt att personerna i miljön inte visades. Inga av miljöerna kunde spärras av för inspelningen. Detta gjorde att vi skulle behöva en så lätt och diskret utrustning som möjligt för att inte dra uppmärksamhet till oss eller störa allt för mycket. Vi skulle också bli tvungna att använda oss mer av befintligt ljus än vad vi annars kanske velat.
Vi visste också att ämnesvalen gjorde att vi skulle behöva använda ett stort antal arkivbilder i serien, då en del av de historiska platser och personer som serien handlar om helt enkelt inte finns kvar. Detta skulle föra med sig en del tekniska problem och lösningar i efterbearbetningen.

Budget

Utifrån vår budget visste vi att vi inte skulle ha råd att hyra någon dyrare utrustning. Vi ville också hålla transportkostnaderna så låga som möjligt och detta pekade mot att en så lätt och enkel utrustning som möjligt skulle användas. I vissa fall rörde vi oss mellan de olika inspelningsplatserna på fot eller med tunnelbana.

Budgeten gjorde också att vi i teamet fick ha flera kombinerade yrkesroller än i vanliga fall, vilket också gjorde att tekniken gärna fick vara enkel. På inspelningsplats var vi två personer bakom kameran: Björn Markusson som är seriens producent, regissör och klippare fick under inspelningen även ta ljud.

Jag var fotograf och ljussättare under inspelningen och videografiker i efterarbetet. Vår ciceron Edward Blom var också researcher. I efterarbetet hade vi också stor hjälp av Nicke Bergström som gjorde ljuddesignen och mixade ljudet. Vi visste också redan i planeringsstadiet att vi inte skulle ha råd att lägga allt för lång tid på varje avsnitt då vår största utgift var för löner och hyra av utrustning.

Form

Vi bestämde oss tidigt för att serien skulle bli mer än några vanliga Stockholmsreportage. Vi ville att tittaren skulle presenteras för Edward Bloms syn på Stockholm och de olika ämnesvalen snarare än att Edward skulle vara en reporter i Stockholm. Detta gjorde att Edward skulle få en mycket framträdande roll i serien.

För att få mer dynamik i klippningen bestämde vi oss för att använda oss av tre olika varianter av Edward. Yrkesmannen Edward intervjuas oftast i Centrum för Näringslivshistorias arkiv eller i Edwards bibliotek. Den mer privata delen av Edward talar rakt in i kameran i miljöer som är relevanta för programmet. Och det hela binds samman av Edwards berättarröst som är mer faktabetonad och personlig.

Vi ville också att fotot skulle vara mindre likt ett tv-reportage och mer likt en spelfilm eller en tekniskt driven dokumentär med åkningar, kraningar och kort skärpedjup.

Kamera

Efter våra riktlinjer började vi sedan välja vår teknik. Vi insåg rätt tidigt att vi ville använda en DSLR kamera med huvudargumenten hög ljuskänslighet, kort skärpedjup och låg vikt. Dessa kameror är också relativt billiga och spelar in på billiga minneskort. Vi valde att arbeta med en Canon 7D kamera med Technicolors bildinställning Cinestyle. Inställningen optimerar kameran för att få ett så stort dynamiskt omfång som möjligt. Detta gör att bilden ser platt och grå ut direkt från kameran. Man är sedan fri att lyfta färgerna och kontrasten som man vill ha den i färgkorrigeringen. Så här i efterhand vet jag inte om det var den rätta vägen att gå, då vi ofta hade mycket kort om tid att färgkorrigera avsnitten. Kanske hade vi tjänat på att ha låtit kameran varit inställd på en mer neutral inställning i och med den knappa tiden. ?

Vi spelade in hela serien i 1080/25p utom några bilder i näst sista avsnittet då vi ville ha slowmotion. De bilderna spelade vi in i 720/50p och gjorde om klippen till 25p i After Effects för att få en snygg 50% slowmotion.

Vi använde tre objektiv genom hela serien. En Sigma 18-50 mm/2.8, en Sigma 50 mm/1.4 och ibland en Tokina 70-200 mm/2.8 med Nikonfattning som passades på kameran med en konverteringsring. Jag hade gärna haft en ljuskänsligare vidvinkel för en del inomhusbilder men budgeten tillät tyvär inte det. Sigma 50 mm/1.4 objektivet använde vi mestadels för intervjuerna och i ljusfattiga miljöer. I och med att objektivet är så ljuskänsligt kunde vi hålla lamporna nere på ett minimum för att inte störa omgivningen. Vi fick också det korta skärpedjup vi ville ha med 50mm/1.4 objektivet. Förutom att vi rent estetiskt ville ha det korta skärpedjupet så ville vi också i vissa situationer vara säkra på att människor i bakgrunden inte gick att identifiera, då detta ibland var ett krav för att få filma.

Det var inte helt problemfritt att använda sig av en stillbildskamera i denna produktion. Det märks i vissa fall tydligt att kameran i första hand är just en stillbildskamera. Vår berättarstil gjorde att vi i stort sett alltid hade kameran på stativ, glidskena eller kran under inspelningen. Att använda kameran handhållen kräver mer eller mindre att man har någon slags axelkamerarigg för att inte kameran ska vispa runt allt för mycket. Faktumet att kameran är liten och lätt är inte alltid ett plus, speciellt inte om man ska filma handhållet.

Ett problem vi hade med kameran var att den vid ett tillfälle varnade för överhettning. Efter att kameran slagits av någon minut försvann överhettningsvarningen och vi kunde fortsätta filma igen. Jag vet inte vad som händer om man fortsätter att filma när överhettningsvarningen lyser, men det känns inte så säkert och det är inget man råkar ut för på en videokamera i vanliga fall. Men det absolut största problemet med kameran eller snarare med två av våra minneskort, var att tagningar ibland bröts med felmeddelandet ”err02”. Detta gör att kameran hänger sig och måste startas om genom att man tar ut batteriet och sätter in det igen. Värst av allt är att den pågående tagningen försvinner när detta felmeddelande uppstår. Vad jag kan förstå är detta ett erkänt problem med Canon 7D och en del minneskort. Efter att vi lokaliserat vilka kort som krånglade så kunde vi komma runt problemet. Men det gör att jag inte gärna använder Canon 7D kameran i situationer då man inte kan ta om en tagning. En annan mindre bra sak med Canon 7D är att det inte finns möjlighet att ställa ljudnivåerna manuellt och att den inte har några xlr ingångar för externa mikrofoner. Detta gör att ljudet på sin höjd går att använda som stödljud och bakgrundsljud. Vi valde att spela in ljudet separat, mer om det senare. ?

På det stora hela är vi nöjda med valet av kamera för denna produktion. De positiva egenskaperna hög ljuskänslighet, kort skärpedjup, låg kostnad och låg vikt, överväger de negativa.

I kameraryggsäcken hade vi förutom ovannämnda kamera och objektiv, fem minneskort, tre batterier, batteriladdare, putsdukar, linspenna samt en viewfinder att fästa på kamerans LCD skärm. Viewfindern är mest användbar då man använder en axelkamerarigg men användes ibland för att kontrollera skärpan. Av utrymmesskäl hade vi inte med någon monitor.

Grip

För att med små medel kunna göra enklare kameraåkningar tog vi med en glidskena i utrustningspaketet. Vi valde att bygga skenan själv för att hålla nere kostnaderna, och valde en 100 cm lång Igusskena med släde. Vi borrade och gängade ett hål i släden där vi kunde skruva fast vårt Cartoni Focus stativhuvud. Skenan fästes sedan över skålen på vårt vanliga Cartoni kamerastativ. Vi valde en så kort skena för mobilitetens skull. Vi fick på detta sätt med oss stativ, stativhuvud, glidskena och släde i en och samma stativväska. Glidskenan var till stor hjälp under inspelningen och fungerade bra i de flesta lägen. Åkningen blir som mest effektfull och påtaglig om man har en vid bild och objekt i flera plan i bilden. I extrem kyla och snö blev åkningarna dock något ojämna då släden gick olika lätt på olika delar av skenan. All kamerautrustning samt stativ och glidskena bars av fotografen. Av budgetskäl hade vi inte någon kameraassistent.

Vid ett par inspelningsdagar hade vi med oss en enklare kran av märket Hague Camkrane 10. Kranen var relativt lätt men med motvikterna blev den för tung för att alltid bära med sig. Det är främst i avsnitt två man ser den användas, samt i arkivet i inledningen till varje avsnitt. Problemet vi hade med kranen var att den svajade rätt mycket i sidled och att det därför var svårt att göra stadiga kranrörelser. Med vidvinkel på kameran så syns inte svajandet lika mycket och kraningen blir mer effektfull.

Ljus

För det mesta hade vi med oss en Manda CN-600HF LED panel med ett v-mount batteri. Denna panel har i grunden färgtemperatur 5500K. Med LED panelen fanns filter för att göra om färgtemperaturen till 3200K. Trots detta gav panelen ett något grönt ljus som vi har gjort vårt bästa för att få bort i färgkorrigeringen. Förutom problemen med färgtemperaturen så fungerade panelen mycket bra. De 600 st LED lamporna ger ett mjukt och behagligt ljus och är steglöst dimbara. Den ger ifrån sig mycket lite värme och batteridriften gjorde att vi slapp störande kabeldragningar i en del känsliga miljöer. Panelen är mycket lätt och vi bar med oss den i stort sett överallt. Ibland hade vi också några 300w halogen lampor med oss för bakljus och ljussättning av miljöerna. Annars har vi försökt använda så mycket befintligt ljus som möjligt.

Ljud

Som tidigare sagts tog vi upp ljudet separat och till denna uppgift använde vi en Marantz PMD670 med en Sennheiser mygga med trådlös sändare och mottagare. Marantzen spelar in på Compact Flash kort precis som Canon 7D kameran. Vi valde mygga och trådlös sändare framför mickbom för att vara mer mobila. Hade vi använt mickbom hade vi också behövt vara en till person i teamet och det tillät inte budgeten. Dessutom hade det inte varit möjligt i en del inspelningsmiljöer då vi skulle hålla en så låg profil som möjligt.

För att så enkelt som möjligt synka bild och ljud i efterbearbetningen använde vi en gammal hederlig filmklappa.

Efterbearbetningen

Klippningen gjordes i Final Cut på en MacBook Pro och materialet sparades på ett antal externa hårddiskar. Björn gjorde först en grovklippning för att se strukturen på programmet. I detta skede läste han även in speakern provisoriskt och la svartrutor där arkivmaterialet skulle läggas in. Denna grovklippta version lades sedan upp som en skyddad länk på youtube. Länken mailades till mig som började jobbet med arkivmaterialsekvenserna som skulle täcka hålen i historien. På detta sätt kunde arkivbilderna synkas med speakern innan Edward läst in den. Vi ville så långt som möjligt väcka liv i arkivbilderna, ofta genom att animera perspektivförskjutningar och rörelser i stillbilderna för att få en känsla av djup. Jag delade ofta upp förgrund och bakgrund i Photoshop. Sedan importerade jag dessa lager in i After Effects där jag animerade dom.

Så snart alla ljud var på plats och speakern lästs in med Edward skickades ljudspåren till ljudstudion där Nicke tvättade ljudet och la alla nivåer rätt. Detta gjorde han i programmet Logic. I slutfasen av klippningen satt Björn och jag tillsammans och la in alla arkivmaterialsekvenser, namnskyltar samt eftertexter. Det var mest tidseffektivt att sitta med en nätverkshårddisk mellan Björns Mac och min PC då filerna blev rätt så stora. Jag exporterade ut arkivmaterialsekvenserna, namnskyltarna samt eftertexten som quicktime animation filer från After Effects och la dom på nätverkshårddisken. Där tog Björn filen och la in den på sin plats i Final Cut. När så alla klipp var på sin plats färgkorrigerade vi avsnittet direkt i Final Cut. Efter att vi synkat upp det färdigmixade ljudet och det färgkorrigerade avsnittet, exporterades det sedan ut som en högupplöst quicktime H264 och lades upp på SVD:s server för leverans.

Se avsnitten

På nedanstående länk kan summan av alla dessa tekniska val beskådas:

http://www.svd.se/nyheter/stockholm/edward-bloms-stockholm/

Henrik Qvarnström, skribent för Filmcafe.se
23 februari 2012

Filmcafe.se bevakar den svenska filmbranschen med artiklar och krönikor. Missa inte våra övriga artiklar som gör karriären lite lättare och roligare!